Friday, August 31, 2007

-




Isaac Asimov sa det kanske bäst redan för tjugofem år sedan; "... ibland verkar civilisationens utveckling mest vara en inskränkning av människans privatliv" (UR Stiftelsen och tiden). Kanske nåt att tänka på nu när övervakning och integritetskränkande så ofta förkläs till "utveckling" och "nödvändighet".

Wednesday, August 29, 2007

-



En av mina relativt nya fina vänner ska resa i sydamerika det närmsta halvåret och idag var det avskeds-/födelsedagsfest. En jättetrevlig tillställning, verkligen. Efter de glutenfria skorporna och den grymma glutenfria pannkakstårtan gled samtalet in på politiskt engagemang. Åsikten framfördes att ett ungdomsförbund som jag var medlem i under några viktiga år av mitt liv mest bestod av antiintellektuella fjortisar som likriktats och mest var vänster för att det var coolt. Politiska sammanslutningar ska framförallt ägna sig åt offentlig idédebatt och självrannsakan, verkade man mena. Ett mkt korkat resonemang... Politik handlar så klart om ständigt pågående revideringar av samhällsvisionen, men samtidigt om att dessa revideringar ska ha återverkningar i samhället. Man ägnar sig inte per automatik åt politik för att man läser och gör intressanta tolkningar av Kropotkin. Först när det finns en intention att omforma (eller bevara) samhället gör vi politik. Kanske skulle vissa av gästerna på denna bjudning ha mera ut av en diskussionsklubb, men exakt hur skulle det göra alla dessa vänstervisioner till verklighet? Vi har inte en välfärdsstat i Sverige för att folk har varit så himla duktiga på att diskutera, utan för att folk har demonstrerat, strejkat och kollektivt slutit upp bakom mål för att realisera sina gemensamma intressen. För att man har tagit ett steg till.
Jag tror också att det behövs forum för progressiv idédebatt. Men att hacka på mitt gamla ungdomsförbund är så sjukt mkt "vi har blivit såna vi lovade att aldrig bli". För var det inte just det som var problemet...? Att ingen engagerade sig, att alla bara gav fan i allt... Det stör mig när man hackar på unga människor som vågar och vill stå upp för sina åsikter. Vänstern behöver det, folk som är beredda att ta den självklara implikationen av sitt teoretiserande; att ägna sig åt verkligheten istället för åt intellektuellt kukmäteri.

Tuesday, August 28, 2007

-




Jag undrar om lundabratsen som börjar juridikutbildningen imon har samma funderingar som min twee/jangle/powerpop-vän... ska jag ta den rosa eller den ljusblåa skjortan, ska jag fästa solglajjorna i skjortknäppningen eller sätta dom uppe på fläskkotletten, får jag skönare polare om jag knyter pullovern snett över bröstet eller ska den bara hänga över axlarna?
Hennes dilemma rörde t-shirts, antingen Hidden Cameras eller Teenage Fanclub. Hon lutade åt Hidden Cameras. Uppskattningsvis går det väl dryga hundratalet elever i varje årskull på juridicum, av dom lär ju minst hälften tror att en tischa det står Teenage Fanclub på kommer från typ JC och ska vara sådär ungdomlig som bara JC kan vara, därför verkade Hidden Cameras bättre. Men å andra sidan kanske man inte framförallt vill hooka upp med såna som inte känner till 90-talets bästa popband då man börjar ny utbildning.
Jag tror att man på goda grunder kan anta att de som känner till Hidden Cameras också känner till Teenage Fanclub, och sänder inte en t-shirt med de senare ut göttigare signaler? Ok, Hidden Cameras har gjort en del tokbra poplåtar, men jag tror att fler har ett verkligt passionerat förhållande till Teenage Fanclub... det är i högre grad ett band att älska. Dessutom har Hidden Cameras gjort en låt om kiss-sex och det har jag svårt att förlika mig med.


Själv lyssnar jag bara på All Saints idag. Shit... texterna är så himla bra... "A few questions that I need to know, how you could ever hurt me so... I need to know what I´ve done wrong... and how long it´s been going on...". Sen "Pure Shores", när får jag dansa till en remix av den???

Monday, August 27, 2007

-



Nu är jag tillbaka i malmö igen, resan var mödan värd men en möda var det. Jag trodde bussen var ett skämt; hela insidan var klädd i heltäckningsmatta och det stank urin. Busschauffören förklarade det hela med att Sweden Rock Festival leasat den förra året och att stanken inte gått bort sen dess. Han såg väldigt ledsen ut när han sa det, som en väsentlig del av hans yrkesstolthet investerats i att alltid köra oklanderligt doftande bussar.

Jag fick inte ett skit inspelat på hela helgen. Jag har verkligen ingen som helst lust att spela in mer big strong union-grejer. Det kan vara den slutgiltiga döden.

Friday, August 24, 2007

Småstadsliv


I korsningen Hallmansvägen-Dunkehallabacken möts man; fast det är flera år sedan sist var det inget snack om vart jag å Jocke skulle träffas. Vi vandrade ner till stan genom bäckalyckan, ett villaområde där barnen kan leka utan att föräldrarna behöver vara oroliga för någonting. Nu såg vi inga barn eftersom dessa antagligen satt inne å spelade dator istället, men det är ett väldigt fint område. På talavidskolan jobbar min mamma, där har jag varit elev i sex år och bland annat stulit en brandsprutare.

Vi satte oss på uteserveringen på Bongo Bar. Folk var igång, taggade. Stället startade upp typ samtidigt som jag blev arton, det har blivit ett sånt ställe som har rykte om sig att ha varit mkt bättre förr men som alla trots allt fortfarande går till. Jag å Jocke språkade om det här med festkläder. Att man liksom slutat med att kitta sig för utgång och typ alltid har jeans och skjorta/tisha med kofta över. På bongo var alla väldigt kittade i fräsiga bälten, linnen å slips, slitna jeans, en hatt på snedden, en snusnäsduk nonchigt nerstoppad i ena bakfickan, en uppvikt krage etc. Ett stort grabbgäng utmärkte sig genom att ha snajdiga frisyrer, olika färger, en massa vax i olika hårspetsar som var riktade åt olika håll. Hockeykillar. Efter nån timme kom min bror, hans gäng verkade roligt och lite knepigt. I småstäder är det nog klokt att mest lita på knepiga gäng, iaf var det så för mig. Och för min bror med då, vad det verkar. Vi hade redan fått nog vi det här laget (21.30) och började traska hemåt.
På hemvägen tänkte jag på hur sjukt vacker stad jag kommer från och hur gärna jag vill visa den för folk som aldrig varit här.

När vi åter stod vi korsningen Hallmansvägen-Dunkehallabacken och pratade om en massa gemensamma vänner som vi undrade över, kom en bekant figur traskande längs gatan. För helvete, det var ju Jonas; gitarrist i mitt gamla band Next Stop Sunset Boulevard och en riktigt skön typ i största allmänhet. Han berättade att han skulle börja jobba på Volvo Personvagnar i nästa vecka. Som "Controller", ingen aning om vad det är. Han var sig lik, lite sprittig och glad och vi fördrev en hel del tid med att stå å snacka om vilken klassisk mark vi nu träffats på. Sen gick han och vi ba´ "vi ses här igen", för det är verkligen ett sånt ställe där folk alltid står och hänger. Ni vet, Jönköping är en backig stad och mitt gamla gäng bodde med utsikt. Om man skulle till Bymarken (där jag bodde) gick man Hallamansvägen och om man bodde på Skänkeberg (som Jocke) så fortsatte man upp för Dunkehalla. Dessutom var det en bra plats att hämta andan på.
Man tänker mkt såna här kväller på vart alla gamla vänner har tagit vägen.



(bilden är från stadsparken över bäckalyckan, något hundrtal meter från vår legendariska mötesplats)

höst




Nu kommer så hösten. Den börjar vilken dag som helst och fortsätter till vilken dag som helst maj 2008. Eventuellt tar den ledigt några dagar i mars och så blir folk insnöade i sina hus och tvugna att äta varandra för att överleva. Jag har alltid en kexchocklad i fickan och behöver således inte oroa mig speciellt mkt för hösten. Istället har jag gett mig själv ett antal mål att uppnå. Jag har lärt mig att mål lämpligen formuleras diffust så att man alltid på något jävla sätt kan få det till att man fixat dom. Följdaktligen är det första och mest centrala av mina mål "Att göra lite mera nytta". Ett bra och motiverat mål som jag hoppas ni kommer att märka av här på bloggen.


Nu ska jag fortsätta spela in musik.

Thursday, August 23, 2007

III



Idag uppfann jag en ny sak i mitt huvud. Istället för att höra orden dom säger använder jag a technical device som dubbar alla ord till det man helst vill höra. Så när någon säger "vad fan gör du?" hör man "du är inte tunnhårig". Och när någon riktar kraftiga luftslag mot en tror man att de viftar bort myggor, eftersom man hör dom säga "beuty attracts mosquitos". Och då ler man och tar den vredgade minen i deras ansikten för gulliga grimaser.

Den här helgen ska jag verkligen verkligen göra mitt bästa att spela in låtar om olika månader jag varit med om 2007. Allt är osäkert och bygger på att en snubbe i Tenhult ska komma in till city och lämna en mikrofon till min bror. Om planen går i lås kanske det blir en sista big strong union-höst. Nu saknar jag mest.

Thursday, August 16, 2007

1,16

Fy fan vad det regnar, himlen bara öppnar sig vid diverse olämpliga tillfällen och tömmer sig. Det är en lynning himmel, men inte lika lynnig som jag. Varje dag måste jag plugga till en tenta som jag sket i helt utan anledning. Delkursen heter Finansiell ekonomi och handlar om hur man prissätter aktier, obligationer och terminer.

I helgen ska jag åka med Bakers at Dawn (se länk till höger) och spela på en indiefestival i Kroksjö. Det blir "indierock deluxe" (tre gitarrer), och det säger jag helt utan urges att förlora alla mina vänner... Sjukt bra låtar är det, jag spelar ett gitarrsolo för första gången. Helt tokigt. Det finns alltså indiefestivaler fortfarande. Det är bra, min världsbild hade rasat samman för tio år sen om någon sagt att indiefestivalerna skulle avvecklas. Eftersom man är förståndigare som femtonåring än som vuxen är jag mkt glad för den femtonårige Niklas skull. Han är den enda person som känner mig riktigt väl. Det är för att han hälsar på mig ibland när jag är onykter eller bitter.

Nu ska jag äta en ugnspannkaka om det blir nåt över.

Sunday, August 12, 2007

-

Det här är min sista natt på jobb, hurra hurra hurra. Jag har blivit odrägligt trött på att jobba natt. Min arbetsmoral har tynat bort och nu är den nästan genomskinlig. Vilket får mig att beundra alla mina arbetskamrater än mer för det fantastiska jobb de gör. Trots att ingen tackar dom - det är det som är så imponerande. Här blir man aldrig tackad av någon utom av andra personer som inte blir tackade. Den välfärdsstat - som jag gör så goda försök jag förmår att försvara - är mina arbetskamrater. Till och med dom dåliga. Tre timmar kvar nu, längtar efter att få cykla hem.

Thursday, August 9, 2007

...

Just när man bestämt sig för att man inte har så mkt mer att skriva, lutat sig tillbaka i tv-soffan och slentrianmässigt ögnat igenom text-tv rubrikerna...
Ja, nu är det som det är. En del saker är så dumma att jag inte kan låta dem passera okommenterade.

I den här artikeln i DN redogörs för Socialstyrelsen och Försäkringkassans nya riktlinjer för sjukskrivningar av utbrända; i princip ska man inte längre kunna sjukskriva sig för att man gått in i väggen. Som framgår av artikeln är den bakomliggande problemformuleringen att det finns ett utbrett "meningslöst" sjukskrivande av folk som inte orkar eller kan arbeta. Vad som menas med "meningslöst" preciseras inte närmare. Istället för att samhället tar ett gemensamt ansvar för det rådande samhällsklimatet och dess allt brutalare konsekvenser, ska den enskilde individen omdisponera "belastningen" både i sitt arbete och på sin fritid. I klarspråk handlar det om att folk ska låta bli att arbeta så mkt.
Man kan på goda grunder ifrågasätta om enbart sjukskrivning är ett bra sätt att göra folk mer arbetsdugliga. Man kan dessutom hävda att det är de bakomliggande orsakerna, oavsett om de heter "rå kapitalism" eller "bidragsmjölkning", som borde vara måltavlan för åtgärder som ska minska den här typen av sjukskrivningar. Det nya förslaget handlar om ingetdera. Kontentan är fortfarande att folk som gått in i väggen bör arbeta mindre. Men istället för att få pengar från försäkringskassan så ska den enskilde betala för sin hälsa... att man omdisponerar "belastningen" - som det något svävande kallas - innebär i allt väsentligt att man arbetar färre timmar. Vilket innebär mindre lön.
Jan Larsson på Socialstyrelsen är hjärtligt välkommen till min arbetsplats (ett LSS-boende för förståndshandikappade) att komma och förklara hur en sådan omdisponering ska gå till. Här arbetar en och annan ensamstående flerbarnsmor, nån invandrare med arbetslös man, och flera deltidare som i åratal sökt heltidstjänster. En del av mina arbetskamrater bär själva hela försörjningsbördan för sitt hushåll och de allra flesta har vid ett eller annat tillfälle varit sjukskrivna. Det finns faktiskt folk som inte har råd att unna sig mindre arbetstid för sin hälsas skull, som vill tillbaka så fort som möjligt för att de inte har pengar nog att vara sjuka. Att lägga bördan på individen är en djupt osolidarisk reform, den drabbar framförallt de som inte tjänar tillräckligt mkt för att kunna gå ner i arbetstid.
Reformen innebär så klart ett skifte från offentlig till privat finansiering. Det försäkringssystem som vi, våra föräldrar och deras föräldrar troget byggt upp och betalat till, ersätts av en individuell och indirekt försäkringspremie som är långtifrån generell. Samtidigt sker en förskjutning i bilden av hur samhället hänger samman med hälsotillståndet hos dess medborgare. Ett generellt och gemensamt finansierat försäkringssystem betonar sambandet mellan det samhälle vi alla är medskapare av och den hälsa detta samhälle genererar. När vi låter individen ta hela ansvaret suddar vi ut detta samband, vi glömmer att vi faktiskt har band mellan oss bara genom att vi lever tillsammans.

Jan Larsson på Socialstyrelsen säger att han räknar med att förslaget blir kontroversiellt, att de vetenskapliga grunderna är högst tveksamma och Anders Borg hoppas att det ska genereras pengar att finansiera jobbavdraget. Ok...

Den outtalade premissen är det evigt antagna bidragsfusket som högern gjort sitt bästa för att dunka in i våra medvetanden de senaste tio åren. Förslaget ter sig rimligt eftersom vi antar att folk som går sjukskrivna faktiskt hade kunnat arbeta. Att vara utbränd är inte som att ha ett brutet ben, eller cancer... Försäkringskassan hade för nåt år sedan en vidrig reklamfilm med den där vidrige komikern som gjorde sig lustig över en rad schabloner på folk som sjukskriver sig. Denna bild av hur de som inte kan arbeta är, har fortplantat sig och ligger som ett grått täcke kring allt som sägs i välfärdsdebatten. Hur många det egentligen är som fuskar går så klart inte att säga, men vi antar att de är många. De är väderkvarnarna som legitimerar nedmonteringen av välfärdsstaten... nu är det upp till oss att inte vara Sancho!

~

Ok, för mindre än en minut sedan fick jag bevittna ytterligare en insektsolycka. Den här är mindre poesi och mera dokumentär; en mygga flög rätt upp i lampan framför datorn och störtade mot skrivbordet. Det låter som den gråter nu. Helt sjukt att jag börjat skriva självuppfyllande profetior.

***

Jag tror jag fick ett Nigeria-brev i förmiddags, men det var annorlunda än de jag sett i kvällstidningarna. Eftersom brevet var skrivet på grov småländska bad jag ett språkgeni jag råkar vara vän med (Erik Blomkvist) att hjälpa mig med en översättning:

"Jag heter Nguweka Tmbongo, jag behöver din hjälp efter en katastrof jag råkat ut för. Som du vet har det regnat stora mängder i Juni & Augusti, speciellt i Södra Vätterbygden där jag bor, det har varit översvämningar och den bil jag skulle tagit mig härifrån med har blivit dyngsur. Jag hade sparat länge till bilen, den skulle föra mig till huvudstaden där jag skulle göra något åt mitt utseende och starta ett nytt liv.
Om Ni ville hjälpa mig med en anspråkslös summa pengar (två å fem) så får ni tillbaka det tiodubbla (tjugofem) då jag kommit härifrån och kan kontakta mina rika släktingar i Stockholm. När jag kommit till Stockholm kommer jag att göra något åt min visualitet, förbättra den.
Jag har sparat länge till bilen, den skulle ta mig norrut och jag skulle lämna saker bakom mig. Jag har sett i spegeln den senaste tiden hur jag blivit färglös, nästan genomskinlig. Min hud har lagt sig i veck på somliga ställen på min kropp (runt hakan, under armarna och under ögonen) och jag får svårare att räta upp min kropp då jag reser mig. Allt är otvetydiga tecken på att jag inom en femtioårs period kommer dö. Det kan jag inte göra något åt, ty än har inte teknik för livsförlängande blivit möjligt i norra småland. Mitt hår däremot, det går att dra tillbaka ner över hjässan.
Mitt hår har skiljt mig från alla andra i min uppväxt. Det var väldigt lockigt förr, och grovt som på en borste fast enkelt att dra fingrarna igenom. Flickorna brukade säga att jag var deras favorit pojke med mitt hår men deras mödrar brukade skaka på huvet å sucka. Mitt hår var nära mitt hjärta. Jag brukade lägga det framför ögonen då en fotograf kom till skolan och ställde oss alla på bänkar.
Det har börjat röra sig tillbaka på huvudet. Snabbare då jag haft bekymmer och det varit svårt. Jag vet att mina vänner inte låtsades om det först, det uppkom pinsamma tystnader på bjudningar då någon förde kalufser på tal. Jag står ibland och stirrar i spegeln på min panna, ett födelsemärke nån centimeter från mitt tonårs hårfäste är nu fullt synligt. Jag fick höra att läkare i Stockholms sjukhus hade utvecklat tekniker för att dra tillbaka hårfästet dit det var förr i tiden. Jag ville dit och göra nytt hår. Jag bestämde mig att lämna mitt gamla liv i Jönköping, en stad i norra småland där jag levt mitt tjugofem år långa liv.
Du ska få en tusenlapp för varje år av mitt liv om du lånar mig en hundralapp för var varje år av ditt. Tiden kommer bryta ner våra kroppar och om vi blundar en sekund kanske vi missar sista gången ögonlocket stängs utan att det bildas drivor av hud under ögonen. Allt förändras; de som var våra bästa vänner vågar inte titta oss i ögonen, och vi vågar inte söka deras blick; de som fanns runtomkring är någonannanstans nu, staden har tömts på människor eller så gömmer de sig för mig. Sånt vi tog för givet har krossats, jag har inget jobb att gå till. Mitt hår kan vara en grästuva, en smula kontinuitet att hållas fast i. Ett halmstrå.
De kan till och med göra det lockigt igen, snälla hjälp mig!. Mitt kontonummer är: 8150-5, 461 763-2
MVH. /Nguweka Tmbongo "

Jag vet så klart bättre än att gå på den här typen av internetbedrägerier. Men något i brevet rörde mig. De många särskrivningarna och meningsbyggnadsfelen rimmar illa med det stundtals nästan högtravande språket. Oavsett vad upphovsmannen har för motiv kan vi vara säkra på att han skriver i frustration. Sitt stilla och titta på bokstäverna; de vibrerar. Samtidigt är det så klart ett tecken på vilken djupt cynisk värld vi lever i, då man samvetslöst försöker utnyttja de godtrognas välvilja mot de dödliga.

Wednesday, August 8, 2007

EDIT:

Ok, Lättlagat med Pelle är tillbaka, om inte i toppklass, så iaf på en anständig nivå. Såg just ett program med tema buffé som till stor del ägnades åt en diskussion om varför rätter med havsalt så ofta blir översaltade. För att havsaltet faktiskt är väldigt salt eller för kocken gillar att bruka råvaror från medelhavsköket? Pelle lanserade även teorin att flingorna känns så behagliga mot huden att vi inte kan låta bli att ta en extra nypa. Bara bull så klart, men vem kan inte känna igen sig i längtan efter att få ta av sig och krypa ner i ett kar med havssalt...?

=

Ahh, jag har återupptäckt Isaac Asimov - den författare jag borde ägnat mina tidiga tonår åt istället för J.R.R Tolkien. Asimov skrev Science Fiction och populärvetenskap, den muggiga filmen "I, Robot" är baserad på hans lysande robotnoveller. När jag kommer hem om några timmar ska jag fortsätta med "Stiftelsen och tiden", den fjärde boken om mänsklighetens historia mellan det första imperiets sönderfall och bildandet av det andra imperiet.
Det bästa med Asimov är hur han lyckas bibehålla en knivskarp dramarturgi trots att hans berättelse inte vävs kring den typ av hjältar och stereotyper som t ex Tolkien (och de flesta andra episka författare...) hänger upp sitt universum på. Kollektivismen är själva fundamentet; med hjälp av psykohistorien - den matematiska vetenskapen som förutser stora grupper av människors handlande - försöker de olika karaktärerna rädda världen från 30 000 år av kaos. Men det handlar så klart bara om sannolikheter... I skärningspunkten mellan determinism, slump och självbestämmande ställs intressanta frågor om hur vi människor agerar. Som autonoma individer eller som innehavare av sociala roller, som kollektiv eller av tillfälliga nycker. Det är hur som helst befriande med berättelser där mänsklighetens öde inte är ett resultat av några få heroiska mäns hjältemod, utan något vi skapar tillsammans.

...

För det första: vem är den här Stig Johansson som levererar plattityder på kultursidorna i sydsvenskan varje dag? Idag stod där typ "Efter klockan tio på kvällen bör varje kylskåp förses med dörrvakt". Nån annan dag: "Livet är en resa, så se till att lösa biljett". Är det nån skånegrej som mina utflyttade föräldrar glömt berätta? "Jo, i Skåne kombineras de djupsinniga kulturartiklarna med oförstörd dumhet, det är för att vi skåningar alltid bemödat oss om att erbjuda något för alla... smarta som dumma". Jag fattarett iaf inte.
Nu har SF monopol på den svenska biomarknaden. Ett företag som heter Svenska Bio och som till hälften ägs av SF, har köpt Astoria som tidigare hette Sandrew. Förutom denna nybildade entertainment-koloss finns bara ett gäng folkets bio och några oberoende biografer. De svenska kultursidorna lär ge ifrån sig ett unisont ramaskri de närmsta veckorna, monopol på kultur betraktas ju alltid med mkt större misstänksamhet än monopol i andra sammanhang. Eller så är det bara jag som läser lite för mkt kultursidor där kulturskribenter som bara bryr sig om kultur skriver... Hur som är det så klart ett ganska hårt slag mot den kulturella mångfalden, som btw inte finner någon motsvarighet i övriga Europa. Ska bli intressant att se om problemet beskrivs som svag konkurrenslagstiftning eller kapitalismen som samhällsystem. Jag hyser vissa misstankar kring att det också beror på de svenska konsumenterna och vår vilja att betala för kultur. En amatörvetenskaplig inventering av mina filmintresserade vänner ger att de framförallt laddar ner den typ av smalfilm som brukar visas på mindre oberoende biografer. Simpsons-filmen, däremot, ska jag se på bio i veckan.

Tuesday, August 7, 2007

(&)


Jaha, så har man varit och tittat på djuren i folkets park. Folk ligger halvnakna överallt på gräsplättarna och det är inte utan att man beundrar sköldpaddan som bevarar sin värdighet innanför skalet oavsett hur varmt det är. "För helvete ni ser ut som bacon!", tänker den antagligen när den tittar ut från sitt terrarium mot horderna av lättklätt folk. En konstig sak är att sköldpaddorna delar inhägnad med kängurusarna, är inte det en ganska o-likely kombo? För det första har de inget gemensamt; sköldpaddor lufsar mest runt eller simmar, medan kängurun hoppar runt fort och ledigt. För det andra kommer de inte från samma ställe; sköldpaddor kommer från beachen och kängurun från australiensiska golfbanor. Hur kan man bara slänga in dem i samma bur sådär, typ som man skulle tvinga mig att bo med rullstolsbundna skånepartister i Fosie. Har ni förresten tänkt på de där flygbladen som rasistiska småpartier delar ut, gamla gubbar och tanter som ler tryggt för att vinna vårt förtroende. Minst hälften ser ut som de misstagit partiet för nåt slags kontaktförmedling för missfoster och så klart är det alltid nån ung stackare som det står skrivet "missanpassad oskuld" i pannan på.
Hur som helst gick den ena sköldpaddan upp till en känguru som låg å vilade och nosade lite på den. En massa turister från axelmakterna (minus Italien) hade samlats runt inhägnaden och suckade nu förtjust. Men kängurun bara hoppade iväg och sköldpaddan lommade tillbaka.
Sjukt också att kängurus, som ju är ett riktigt mobilt djur, lever i en så liten inhägnad. Och att sköldpaddorna inte får simma. Hur mår de där djuren egentligen?

Thursday, August 2, 2007

"""



Nej, det sjukaste hände faktiskt den här natten. På tv4, med kockesset Pelle och en gäst vid namn Maria i studion. Programmet heter Lättlagat och går varje natt mellan fyra å sex. Pelle har ju för vana att prata till sina gäster som de vore traumatiserade före detta krigsfångar som skulle gå bananas med Ak:5:an vid minsta antydan till agressivitet i rösten. Bär that röst in mind vid läsning av nedanstående.
Det ska lagas paj och sallad. "Somrigt" säger Pelle och tittar på kameran med busig uppsyn. Gästen Maria ser ut som hon ätit en rå fisk och sen försökt täcka den blekgröna ansiktsfärgen med brunkräm. Något som ska föreställa ett leende rör sig över munnen. Pelle sätter i vanlig ordning igång med sina bestyr, pladdrar på om sin kärlek till råvarorna och dylikt tv-kocks-bull. Han kommer under de närmsta fem minuterna på nära håll beskåda en kulinarisk härdsmälta SAMTIDIGT som han rör ihop ett par pajar som av allt att dömma blir helt ok. En bedrift värd all respekt. Med darrande händer sätter Maria igång med salladen. Steg 1) Att koka en ansenlig mängd hackad rödlök i minst en liter vinäger i en stekpanna med låga kanter. Oj, vad härligt med vinäger, säger Pelle med höjda ögonbryn. Samtidigt som vinägern kokar över och fyller studion med rök (Pelle: "vilka dofter", något ansträngt) sliter hon upp ett paket pinjenötter. "Dom här ska jag rosta", vilken överraskning tänker den luttrade matlagningsprogramstittaren. Folk tror ju fan inte att det går att göra sallad nuförtiden utan att dunka på masa rostade pinjenötter. Men Maria kommer göra det med en twist. "Nu är platten riktigt varm, säger hon, och slänger på nötterna. Pelle (uppmuntrande ton): "det där ser ju riktigt bra ut". Men en rörelse i hans ögonvrå fångar hans uppmärksamhet, Maria greppar efter decilitermåttet och börjar ösa ur ett sockerpaket. Som i slowmotion följer Pelle slevens färd mot stekpannan med pinjenötter, hon häller nonchalant en rågad deciliter över den knappa näven pinjenötter som vid det här laget blivit ganska bränd. Pelle verkar här ha tappat fattningen, han snubblar på orden, "är det för konsistensen?", får han till slut fram. Maria nickar. Hon dränker sina pinjenötter i socker för att att konsistensen på salladen, vars andra ingrediens hitills är fem rödlökar kokta i vinäger, ska få en bättre konsistens. "Kladdigt å gott", säger hon. Pelle ser ut att vilja dö.
Här tas plötsligt en liten paus i matlagandet. Vi förstår att ett mer eller mindre intränat replikskifte är på gång. "Jag glömde något", säger Maria. Att ta med din personliga assistent kanske, verkar Pelle tänka, men han säger bara "jaha, vadå?". "Att dricka ett glas vin!". Hon plirar med ögonen åt den spontana lustigheten, Pelle är tyst.
De följande minuterna är rent kaos; Pelle gör sina pajar samtidigt som han försöker konversera sin gäst som i sin tur ser allt mer illamående ut i takt med att hennes brunkräm luckras upp i tilltagande svettningar och börjar droppa ner i rödlök-vinäger-blandningen. Pelle städar köket och berättar en obegriplig anekdot från Toscana. Maria sätter nu igång med finishen på sin sallad... (trumvirvel)... Chevre!!!. Tada! Osten kommer från ICA och smakar ull, jag lovar. Men den "ser så fin ut att man inte behöver skära bort kanterna". Samtidigt som Pelle försöker visa upp sina pajer drar avslutningsvinjetten igång, Maria skär panikartat upp fyra skivor ost som hon lägger i en blandskål innehållandes vinägerkokt rödlök. Det sista man ser innan eftertexterna är slut är hur en klump karamelliserade och kolsvarta pinjenötter slängs i skålen och skvätter vinäger på Pelles busiga frisyr.

Wednesday, August 1, 2007

...




Det sjukaste hände just. Jag var ute på altanen när solen långsamt gick upp. Alltför långsamt om man är mörkrädd och trött. En fluga satte sig på kanten av askoppen framför mig. Jag tittade på den i brist på annat, solen kan man inte titta på. Den rör sig för långsamt för att man ska kunna se hur den flyttar sig. Solen hänger bakom taket på huset där Ängsmarksvägen slutar. Nu reser den sig sakta, nu står den på tå uppe på taket. Nu har den hoppat upp i luften fast jag har fryst bilden, den kommer aldrig komma ner igen. Men om inte världen exploderar under de kommande tjugofyra timmarna kommer solen att klättra upp på baksidan av taket på samma ställe imon, nån minut senare på morgonen.
Man kan inte se solens rörelser hända, bara konstatera att de antagligen sker och jämföra med hur det såg ut precis innan den bestämde sig för att hoppa. Flugan gick lite trevande mot kanten, den såg ut att inte ha nåt bättre för sig, sen vände den sig om. Jag var röksugen och om jag hade tänt och fimpat en cigg hade jag avvärjt en katastrof. Då hade flugan försvunnit upp i gryningen såsom dess gener programmerat att den ska då människor viftar. Istället riktade den blicken mot det tomma hålet i askoppens mitt, paralyserad nästan. Kan askoppar hypnotisera insekter? Solen tog sats, gjorde sig redo. Utan att ta blicken från platsen den stirrade började flugan backa från hålet, kanske funderade den nån kort sekund på om den inte skulle ta å flyga istället. Det är ju vad flugor vanligtvis gör. Men den flög inte, den backade närmare å närmare kanten, till slut balanserade den längst ut, försökte panikartat hitta balansen genom att röra på vingarna. Luften blev nu tung och kletig som sirap, allt stod stilla utom solen som tålmodigt lyfte från hustaket. En svag svag vindpust fick flugan att falla baklänges och med en lätt duns träffa bordet flera sekunder senare. Jag lutade mig fram för att titta på den. En vinge var av, ett ben såg ut att vara brutet och på dess kind såg jag en tår. Flugan sprattlade lite. Jag slog ihjäl den med min öppna handflata, ett barmhärtighetsmord. Nu hade solen helt gått upp.