Tiggande som metapolitik

Johan Hakelius senaste bidrag till genren ”att inte tala för de utsatta, utan att tala om hur vi talar om de utsatta” i kort sammanfattning: på middagsbjudningar som Hakelius bevistar har man börjat prata om tiggare till skillnad från förut då ingen brydde sig. Hakelius bordssällskap käkar snittar och tuppfäktas med sin medmänsklighet, alltsammans är ett utslag för ”den progressiva medelklassens” otämjbara vilja att sola sig i glansen av sin egen medmänsklighet – det är antagligen därför de är mot förslag om att rensa Stockholms innerstad från tiggare.

Och om ni läser artikeln så ser ni att det egentligen inte är mycket mer än så: en marginellt mer raffinerad version av ”alla är egoister – de som inte handlar egoistiskt gör så bara för att känna sig bättre med sig själva”. Som att solidariskt handlande bara kan vara solidariskt om vi mår dåligt av att ta hand om varandra.

Fast å andra sidan är det också något mer. Nu har vi förvisso inte att göra med det spänstigaste intellektet på den borgerliga planhalvan, men något säger det väl ändå att bara rubriken (”2013 – Året då tiggarna fick komma på middag”) räcker för att man ska förstå vilken väg texten kommer löpa (medelklassen är skenhelig om den är vänster) och vad som ska förbigås i tystnad (tiggares utsatthet). Vi har ju hört den här historien förut – när Bengt Ohlson avfärdar vänsterungar på Södra Latin för att de går på en elitskola, när Bengt Ohlson vädrar sina betänkligheter kring varför folk inte gillar ombyggnaden av Slussen, när rika i innerstaden vill ha skattehöjningar, när människor innanför tullarna bryr sig om polisvåld i förorten, ad infinitum. Och nej, det är ingen slump att alla exempel är hämtade från Stockholms innerstad. Och ja, det här är fruktansvärt irriterande, så irriterande att vi som inte håller med riskerar att missa hur obehagliga argumenten egentligen är.

För vad är det han egentligen säger, Hakelius. Folk pratar om tiggare. Och så måste det vara, att vi som inte vill att offentliga rum ska rensas från graverande tecken på att samhällets välstånd inte är så himla jämlikt fördelade, tycker så för att känna oss som bättre människor. Argumentet som Hakelius text implicit stödjer blir därmed argument för förbjud av tiggeri. Men som Hakelius – förhoppningsvis mycket riktigt – noterar så är det inte en acceptabel hållning. Därför måste en omväg tas, där argumenten mot förbjud av tiggeri nådastöts medelst det konservativa kåseriets standardvapen: solidaritetens påstådda skenhelighet.

På det här sättet argumenterar inte Hakelius för eller emot något, han argumenterar mot hur någon argumenterar för eller emot något. Om ens det. Texten är ett utslag för hur delar av borgerligheten tycker sig själv vara mirakulöst predisponerad att avtäcka djupa psykologiska förklaringsmönster kring varför människor tenderar att bry sig om andra och om jämlikhet. Och deras spekulationer ger en förskjutning, från en politisk fråga (tiggares utsatthet) till en metapolitisk fråga (varför folk bryr sig om tiggares utsatthet). Men den skenbart metapolitiska frågan – som gör att resonemangen kan förkläs till pikanta iakttagelser i krönikeform – är självfallet allt annat än opolitisk och neutral. För hur ser ett moraliskt universum ut där tiggares utsatthet är mindre viktigt än varför folk bryr sig om tiggares utsatthet – hur kan den ena krönikan vara mer värd att skriva än den andra? Om delar av vänstern hade ägt Hakelius gåva att rota fram underliggande psykologiska förklaringar till sina meningsmotståndares ställningstaganden så hade det varit en intressant krönika att läsa. I brist därpå får jag istället nöja med att säga något om hur Hakelius text kan läsas som samtidsdiagnos.      

Detta är som sagt inget nytt, snarare ser vi här en klassisk metod att underminera argument från vänster. Hakelius betraktelse verkar bara rimligt i en kontext där människan uppfattas som ytterst driven av sitt eget välbefinnande, för bara en skoningslös individualism gör att textens huvudtes – att hjälp till tiggare måste förklaras med påklistrad självgodhet – verkar rimlig. På det här sättet framstår Hakelius som en diagnostiker av samtiden när han i själva verket bidrar till att forma och sprida föreställningen om människan som obotlig individualist. Om man trots allt ska försöka sig på att psykologisera kring Hakelius egna psykologiseringar landar man i frågan: vad säger det om honom att hans naturliga reaktion på att människor bryr sig och vill prata om en utsatt grupp är att de bara bryr sig för att smickra sig själva?

På det här sättet implicerar Hakelius text en sak till: att tiggarna inte är värda att bry sig om. Varför måste annars medmänskligheten som riktas mot dem förklaras och parodieras? Varför är det inte en väldigt naturlig sak att människor bryr sig om andra? Är det så orimligt, verkligen, att folk bryr sig om tiggare för att de bryr sig, snarare än för att de vill upprätthålla en godhetens självbild? Vad gör det med förståelsen av människor som tigger när försök att ta deras situation på allvar, på middagsbjudningar och annorstädes, misstänkliggörs och ifrågasätts? Vi kan inte bry oss på det riktiga och genuina sättet. Och läsaren lämnas med ett tomrum där medmänskligheten ska vara. För tiggaren förtjänar den uppenbarligen inte.

I slutändan visar Hakelius resonemang, tillsammans med en lång rad paralleller, hur snäva referensramar innerstadshögern skriver inom. Tiggaren förblir ju radikalt främmande i Hakelius text, en varelse som bara kan ses genom mer bekanta ögon, med en blick som Hakelius i sin tur bara kan förstå efter att den förvrängts. Den progressiva vänster som Hakelius möter på “tillställningar” går att förstå, att förklara, att spekulera kring, men tiggeriet, tiggaren, fattigdomen, ligger i sig utanför textens föreställningsvärld. På motsvarande sätt illustrerar Bengt Ohlsons återkommande angrepp på en tänkt innerstadsvänster – senast förkroppsligad av ungdomar på Södra Latin som är emot social segregering – en radikal ignorans inför alla de rörelser i storstadssveriges förorter som formulerar samma kritik mot segregationen. Men de är inte värda att argumentera mot eftersom anklagelsen om dubbelmoral inte biter lika bra. Så måste metapolitiken varvas igen och igen och igen… från utsiktsplatser på södermalm eller östermalm eller gamla väster där allt det där störande och slitande i samhället ligger utanför blickfånget. Där man inte ens behöver försöka se. 

Och, så klart, tiggaren är radikalt främmande även för stora delar av ”den progressiva medelklassen”, tiggaren är främmande i det offentliga rummet, i media, för vänstern, i EU och så vidare. Tiggaren är en schablon också i min text, för jag kan inte förstå vad hennes upplevelser är och betyder – tiggaren förblir ”tiggare”, namnlös och kroppslös också för mig. Men lösningen på detta är inte att sluta bry sig. Och när jag bryr mig är inte anledningen att jag vill flasha min godhet. Jag är fostrad i en rörelse där samhället inte mår bättre än de som har det svårast.

Lösningen, för att det här ska få vara politik, viktig jävla politik, är kanske att försöka se detta främmande och fråga vad det säger om en själv och om det samhälle som gjorde de här människorna till främlingar, var skammen kommer ifrån och vilken skuld jag själv bär; att ställa en massa frågor kring varför vissa saker måste pratas runt och argumenteras mot med metapolitiseringar och att ställa en massa frågor om hur ett samhälle kan överbrygga skillnader. Kort sagt: att börja ta det politiska på allvar genom att se det som en filt mellan oss själva och våra individuella upplevelser av att leva i Sverige 2014 – för mig, utifrån de privilegier jag tilldelats av århundranden av strukturella förtryck. Det ger ett moraliskt påbud som vi bara kan blunda för genom att ljuga oss själva till intet. Hakelius resonemang, däremot, tjänar ytterst syftet att låta det främmande så förbli.