Monday, June 27, 2016

Vänstern, nationen och Brexit

Varje statsvetare med ett uns av självaktning har sin egen take on Brexit, mig inkluderad. Givet min politiska hemvist och övertygelse om att det behövs en ny internationalistisk social rörelse, fokuserar jag på vad Storbritanniens (eventuella) utträde ur EU bör lära oss inom vänstern.
   För det första, i ljuset av alla saker valresultatet inte visar, står det i alla fall klart att Brexit är ett uttryck för ett växande gap mellan samhällseliternas politiska institutioner, dess politiska riktningslöshet, och folkflertalets vanmakt. Detta måste vara startpunkten: den politiska riktning som har präglat de senaste decenniernas Europeiska politik är inte hållbar. EU, så som dess institutioner nu ser ut, är inte hållbart. De nationella liberala demokratiernas politik är inte heller hållbar.
   För det andra står det klart att det behövs en politisk kraft som kanaliserar denna vanmakt. I huvudsak är det högerpopulister och rasister som har åtagit sig uppgiften, med löften om nationellt återuppväckande, anti-etablissemangs-retorik och fokus på den vita underklassens vardagsproblem. Brexit är ett tydligt exempel på den här dynamiken, när de brittiska väljarna överöstes med expert-uttalanden om EUs förträfflighet revolterade den förfördelade glesbygden, den gamla industriarbetarklassen och de grupper som elitister av olika schatteringar brukar kalla för ”white trash”. ”Folket” sket i eliternas försäkringar, de köpte Leave-sidans lögner eftersom de talade till deras problemuppfattning.
   För det tredje: snarare än en seger för vänstern, vilket vissa verkar tolka valresultatet som, så är Brexit ett resultat av vänsterns misslyckande. Historiskt har socialdemokratin fått bränsle av en ständig rörelse framåt, med en tydlig utgångspunkt i arbetarklassens problembild. Utan denna rörelse är Socialdemokratin ett dött politiskt projekt och i det vakuum som har uppstått har resten av vänstern misslyckats med att kanalisera ett växande missnöje. Podemos och Syriza är exempel på att denna utveckling inte är en naturlag, men också ett vittne till hur andra vänsterrörelser i Europa har försuttit möjlighet efter möjlighet att ändra historiens riktning. Givet samtidens avsaknad av tydliga politiska konfliktlinjer – mellan arbeta och kapital och mellan demokrati och elitism – har nationalisterna fått fritt spelrum att konstruera en ny konfliktlinje: mellan innanför och utanför nationens gränser, mellan riktiga Européer och utbölingar.

Den brittiska folkomröstningen är i sig ett exempel på post-politisk politik; ett spektakel där narrativ är viktigare än sanning, där gapighet slår argument och där reflektion och nyans är hopplöst passé. I efterdyningarna av valet har det cirkulerat en rad historier om hur Brexit-anhängare ångrat sina röster eftersom de inte vetat vad de röstat på. Som väntat haglar idiotförklaringarna av deras dumhet. Givet hur debatten kring folkomröstningen såg ut är denna yrvakenhet emellertid föga förvånande: kampanjerna har varit en veritabel orgie i förenklande resonemang, ovidkommande nonsens och rena lögner. Stora delar av brittisk media har konsekvent låtit bli att rapportera vad ett utträde faktiskt skulle innebära, till förmån för sensationsjournalistik om invandringens kostnader. Det är relevant att ställa sig frågan vad en folkomröstning under dessa förutsättningar har med demokrati att göra; vad vi ser är snarare en naturlig konsekvens av hur medborgarskapet har reducerats till ett slags konsumentsskap, ett uttryck för precis det post-politiska tillstånd som Brexit kampanjens xenofobi kapitaliserar på.
   Det förhåller sig alltså inte så att brexit har kanaliserats av progressiva visioner om en återuppbyggd välfärdsstat och tämjd kapitalism, utan av nationalism, främlingsfientlighet och rena lögner kring vad EU är och gör. Alldeles oavsett konsekvenserna av Brexit är detta mer än tillräckligt för att avhålla sig från ”gratulationer” till britterna. Det absolut sannolikaste utfallet av Brexit i Storbritannien är att Torys nationalkonservativa falang tar hand om premiärministerposten och stärker sin ställning, samtidigt som Blair-falangen av Labour försöker avsätta (den progressive) Jeremy Corbyn och återupprätta en ”tredje vägens politik” som ideologisk ledstjärna. Det är svårt att se hur något som helst gott ska komma ur en sådan utveckling. Anledningen till att så många sociala rörelser kampanjat för Bremain är att de ser EU som ett konstitutionellt skydd, till exempel mot alltför grava nedskärningar av funktionshinderomsorg och vård. Med en närhistoria som skrivits av Thatcher, Blair och Cameron befinner sig inte det nyliberala monstret nödvändigtvis i Bryssel, utan kan lika gärna härska från 10 Downing Street.

Som väntat har reaktionerna inom svensk vänster varierat; medan vissa har betonat de farliga krafter som mobiliserat Brexit har andra retirerat till tiraden om att EU i grunden är ett nyliberalt projekt. I sak har båda rätt. Det som ofta saknas i den här diskussionen är en strategisk hållning till EU, för det är ju så klart inte EU i sig som ska bekämpas, utan nyliberalismen som EU ofta är bärare av. Frågan är alltså inte om vi är med eller mot EU, utan hur vi förhåller oss till EU på ett sådant sätt att våra långsiktiga politiska mål kan realiseras. Det torde stå klart för alla som vill bekämpa dagens hyper-kapitalism att det krävs en europeisk förenad vänster och att det behövs en uppsättning europeiska (och globala) institutioner som kan fungera som motvikt mot den transnationella ekonomismen. Vissa tror att EU omöjligt kan fungera som en sådan motvikt, att EU därför helst ska falla samman och ersättas med andra internationella institutioner, medan andra tror att EU kan reformeras. Skillnaden mellan dessa hållningar är strategisk och taktisk, snarare än ideologisk, varför den kategoriska hållning som ofta präglat den Svenska vänsterns inställning till EU är illa vald. Det är som att vi är fångade i erfarenheten av två folkomröstningar – är vi ”för eller emot”? – istället för att fråga oss vilka möjligheter EU erbjuder, hur förändrade politiska förutsättningar påverkar dessa möjligheter, samt vad nästa strategiska steg är för att ta oss närmare en mer radikal och jämlik demokrati. När vi vägrar nyansera vår analys av EU och inte förmår betrakta oss som en del av en förenad europeisk vänster, som kämpar mot kapitalismen snarare än EU, så riskerar vi att fortsätta på en bana som låser in varje radikalt jämlikhetsprojekt inom nationalstatens gränser. Det är enkelt att säga att EU alltid kommer tjäna storkapitalets intressen och ännu enklare att glömma att Karl Marx sa exakt samma sak om nationalstaten som sådan.
   EU är varken djävulen eller räddningen, utan en samling politiska institutioner som formats av de maktförhållanden som präglat Europa och världen under de senaste femtio åren. Detsamma kan för övrigt sägas om de flesta andra nationella och internationella politiska projekt under den här tiden. Vår utgångspunkt måste vara att den här maktojämlikheten är vår huvudfiende, som vi ibland bekämpar genom att mobilisera EUs institutioner – till exempel genom att luta oss mot Charter of Fundamental Rights för att försvara utsatta grupper (vilket brittiska sociala rörelser för "remain" ofta har gjort) – och ibland genom att kräva kraftiga reformationer av institutionerna som sådana.


Det politiska valet står idag mellan konservativ nationalism eller socialistisk internationalism – SD eller Podemos, för att hårdra det – en av de här sidorna kommer ytterligare stärka sina positioner genom att ge syre år den politiska andnöd som nyliberalismen skapar. För vänstern är vägvalet av extra stor vikt, då vi nu ser framväxten av en slags välfärdsstatsnationalism, vars huvudargument är att nationens gränser måste kontrolleras hårdare för att värna den generella välfärden. Det är ett slags folkhemsnostalgi, som designad för att attrahera rotlösa före detta socialdemokrater och som syftar till att splittra vit och icke-vit arbetarklass. Precis den här berättelsen riskerar att få fäste, också inom socialdemokratin och socialliberalismen, med resultatet att den globala kapitalismen möts med nationell protektionism. Vänstern måste istället svara med en trovärdig och radikal internationalism, som bygger på insikten att en europeisk nyliberalism förutsätter ett europeiskt motstånd.

Vänstern, nationen och Brexit

Varje statsvetare med ett uns av självaktning har sin egen take on Brexit, mig inkluderad, givet min politiska hemvist och övertygelse om att det behövs en ny internationalistisk social rörelse och ideologi, speciellt fokuserad på vad Storbritanniens (eventuella) utträde ur EU bör lära oss inom vänstern.
   För det första, i ljuset av alla saker valresultatet inte visar, står det i alla fall klart att Brexit är ett uttryck för ett växande gap mellan samhällseliternas politiska institutioner, dess politiska riktningslöshet, och folkflertalets vanmakt. Detta måste vara startpunkten: den politiska riktning som har präglat de senaste decenniernas Europeiska politik är inte hållbar. EU, så som dess institutioner nu ser ut, är inte hållbart. De nationella liberala demokratiernas politik är inte heller hållbar.
   För det andra står det klart att det behövs en politisk kraft som kanaliserar denna vanmakt. I huvudsak är det högerpopulister och rasister som har åtagit sig uppgiften, med löften om nationellt återuppväckande, anti-etablissemangs-retorik och fokus på den vita underklassens vardagsproblem. Brexit är ett tydligt exempel på den här dynamiken, när de brittiska väljarna överöstes med expert-uttalanden om EUs förträfflighet revolterade den förfördelade glesbygden, den gamla industriarbetarklassen och de grupper som elitister av olika schatteringar brukar kalla för ”white trash”. ”Folket” sket i eliternas försäkringar, de köpte Leave-sidans lögner eftersom de talade till deras problemuppfattning.
   För det tredje: snarare än en seger för vänstern, vilket vissa verkar tolka valresultatet som, så är Brexit ett resultat av vänsterns misslyckande. Historiskt har socialdemokratin fått bränsle av en ständig rörelse framåt, med en tydlig utgångspunkt i arbetarklassens problembild. Utan denna rörelse är Socialdemokratin ett dött politiskt projekt och i det vakuum som har uppstått har resten av vänstern misslyckats med att kanalisera ett växande missnöje. Podemos och Syriza är exempel på att denna utveckling inte är en naturlag, men också ett vittne till hur andra vänsterrörelser i Europa har försuttit möjlighet efter möjlighet att ändra historiens riktning. Givet samtidens avsaknad av tydliga politiska konfliktlinjer – mellan arbeta och kapital och mellan demokrati och elitism – har nationalisterna fått fritt spelrum att konstruera en ny konfliktlinje: mellan innanför och utanför nationens gränser, mellan riktiga Européer och utbölingar.

Den brittiska folkomröstningen är i sig ett exempel på post-politisk politik; ett spektakel där narrativ är viktigare än sanning, där gapighet slår argument och där reflektion och nyans är hopplöst passé. I efterdyningarna av valet har det cirkulerat en rad historier om hur Brexit-anhängare ångrat sina röster eftersom de inte vetat vad de röstat på. Som väntat haglar idiotförklaringarna av deras dumhet. Givet hur debatten kring folkomröstningen såg ut är detta emellertid föga förvånande: kampanjerna har varit en veritabel orgie i förenklande resonemang, ovidkommande nonsens och rena lögner. Stora delar av brittisk media har konsekvent låtit bli att rapportera vad ett utträde faktiskt skulle innebära, till förmån för sensationsjournalistik om invandringens kostnader. Det är relevant att ställa sig frågan vad en folkomröstning under dessa förutsättningar har med demokrati att göra; vad vi ser är snarare en naturlig konsekvens av hur medborgarskapet har reducerats till ett slags konsumentsskap, ett uttryck för precis det post-politiska tillstånd som Brexit kampanjens xenofobi kapitaliserar på.
   Det förhåller sig alltså inte så att brexit har kanaliserats av progressiva visioner om en återuppbyggd välfärdsstat och tämjd kapitalism, utan av nationalism, främlingsfientlighet och rena lögner kring vad EU är och gör. Alldeles oavsett konsekvenserna av Brexit är detta mer än tillräckligt för att avhålla sig från ”gratulationer” till britterna. Det absolut sannolikaste utfallet av Brexit i Storbritannien är att Torys nationalkonservativa falang tar hand om premiärministerposten och stärker sin ställning, samtidigt som Blair-falangen av Labour försöker avsätta (den progressive) Jeremy Corbyn och återupprätta en ”tredje vägens politik” som ideologisk ledstjärna. Det är svårt att se hur något som helst gott ska komma ur en sådan utveckling. Anledningen till att så många sociala rörelser kampanjat för Bremain är att de ser EU som ett konstitutionellt skydd, till exempel mot alltför grava nedskärningar av funktionshinderomsorg och vård. Med en närhistoria som skrivits av Thatcher, Blair och Cameron befinner sig inte det nyliberala monstret nödvändigtvis i Bryssel, utan kan lika gärna härska från 10 Downing Street.

Som väntat har reaktionerna inom svensk vänster varierat; medan vissa har betonat de farliga krafter som mobiliserat Brexit har andra retirerat till tiraden om att EU i grunden är ett nyliberalt projekt. I sak har båda rätt. Det som ofta saknas i den här diskussionen är en strategisk hållning till EU, för det är ju så klart inte EU i sig som ska bekämpas, utan nyliberalismen som EU ofta är bärare av. Frågan är alltså inte om vi är med eller mot EU, utan hur vi förhåller oss till EU på ett sådant sätt att våra långsiktiga politiska mål kan realiseras. Det torde stå klart för alla som vill bekämpa dagens hyper-kapitalism att det krävs en europeisk förenad vänster och att det behövs en uppsättning europeiska (och globala) institutioner som kan fungera som motvikt mot den transnationella ekonomismen. Vissa tror att EU omöjligt kan fungera som en sådan motvikt, att EU därför helst ska falla samman och ersättas med andra internationella institutioner, medan andra tror att EU kan reformeras. Skillnaden mellan dessa hållningar är strategisk och taktisk, snarare än ideologisk, varför den kategoriska hållning som ofta präglat den Svenska vänsterns inställning till EU är illa vald. Det är som att vi är fångade i erfarenheten av två folkomröstningar – är vi ”för eller emot”? – istället för att fråga oss vilka möjligheter EU erbjuder, hur förändrade politiska förutsättningar påverkar dessa möjligheter, samt vad nästa strategiska steg är för att ta oss närmare en mer radikal och jämlik demokrati. När vi vägrar nyansera vår analys av EU och inte förmår betrakta som en del av en europeisk vänster, som kämpar mot kapitalismen snarare än EU, så riskerar vi att fortsätta på en bana som låser in varje radikalt jämlikhetsprojekt inom nationalstatens gränser. Det är enkelt att säga att EU alltid kommer tjäna storkapitalets intressen och ännu enklare att glömma att Karl Marx sa exakt samma sak om nationalstaten som sådan.
   EU är varken djävulen eller räddningen, utan en samling politiska institutioner som formats av de maktförhållanden som präglat Europa och världen under de senaste femtio åren. Detsamma kan för övrigt sägas om de flesta andra nationella och internationella politiska projekt under den här tiden. Utgångspunkten måste göra den här maktojämlikheten till sin huvudfiende, ibland genom att mobilisera EUs institutioner – till exempel genom att luta sig mot Charter of Fundamental Rights för att försvara utsatta grupper – och ibland genom att kräva kraftiga reformationer av institutionerna som sådana.


Det politiska valet står idag mellan konservativ nationalism eller socialistisk internationalism – SD eller Podemos, för att hårdra det – en av de här sidorna kommer ytterligare stärka sina positioner genom att ge syre år den politiska andnöd som nyliberalismen skapar. För vänstern är vägvalet av extra stor vikt, då vi nu ser framväxten av en slags välfärdsstatsnationalism, vars huvudargument är att nationens gränser måste kontrolleras hårdare för att värna den generella välfärden. Det är ett slags folkhemsnostalgi, som designad för att attrahera rotlösa före detta socialdemokrater och som syftar till att splittra vit och icke-vit arbetarklass. Precis den här berättelsen riskerar att få fäste, också inom socialdemokratin och socialliberalismen, med resultatet att den globala kapitalismen möts med nationell protektionism. Vänstern måste istället svara med en trovärdig och radikal internationalism, som bygger på insikten att en europeisk nyliberalism förutsätter ett europeiskt motstånd.

Wednesday, March 5, 2014

Onkalo


Kärnavfallsförvaret i Onkalo är Platons grotta inverterad på två sätt:

(ett) Platons grotta är spelande skuggor, villfarelser och, framförallt, flyktighet. Evigheten är vad som finns utanför, ovanför, i formernas värld, ytterst symboliserad av den evigt skinande solen. I Onkalo byggs istället evigheten nere-i-grottan; världen ovanför är vad som rämnar. Nu är grottan platsen som ska hålla i hundratusen år, ett tidspann som i sig gör enheterna snudd på meningslösa. Evigheten göms i berget – ytan lider av samma fara som skuggorna på väggarna i Platons grotta: föränderlighet.
(två) Hos Platon är evigheten absolut utanför människan, utanför hennes spelplats och utanför hennes varande som subjekt i världen. I Onkalo ska evigheten istället planeras för. Eller till och med konstrueras. Evigheten är inte naturens, eller Guds, eller metafysikens, den är vår, till formen ett ansvar. Inte desto mindre kan det finnas paralleller mellan den mödosamma vägen upp ur Platons grotta och det oförtruliga borrandet ner i Finlands berggrund, men parallellen står på huvudet.

Att konstruera evigheten. På det sätt är ju Onkalo och Platons grotta parallella motsatser: Platon byggde in evigheten i filosofin och strålskyddsinstituten bygger evigheten i den fysiska grottan. De speglar varandra: det metafysiska konstruerandet av en värld utanför och det fysiska konstruerandet av en värld under oss; klättrande tupp ur en analogisk grotta och borrandet av en fysisk.  

[ponera att en strimma civilisation inte olik vår kan ta sig ner innan vi försluter, att de kan överleva och bära, om inte minnet så i alla fall erfarenheten, av ytan – vad skulle världen utanför grottan representera för dem?]

Platons plågoandar: Sofisterna, dessa relativistiska virrpannor, demokratins nycker och människans nyckfullhet. Men, på något slags djupare plan, vad representerar detta? Förslagsvis: en fundamental osäkerhet, vissheten att människan som sådan är dömd till ensamhet. Det behövs en livlina, här representerad av en väg upp, senare representerad av Gud eller av naturen. [Samtidigt är människan i antiken som sådan bara möjlig i ett samhälle.]
På samma sätt kan Onkalo läsas som en metaforisk livlina för hur människan ska kunna svinga sig ur sitt uppfuckade predikament. Samma värld som förlitade sig på detta gift, samlade det på platser där det inte skulle vara, sprängde saker med det, kan klara av att ställa allt till rätta. Kan vi? 
            

Monday, February 24, 2014

Promenaddagbok - 24 februari


Eftersom det nya barnet inte har kommit är det givet att jag går med det gamla. Vi skiljs från hans mor vid St Petri, där vi har lagt på tvåhundra kronor i avgift på bilen. Det är det finaste vädret på flera veckor; kyligt, regnigt, molnigt och blåsigt.

Vid Magestratsparken ser vi fyra olika hundar. Sonen sätter sig upp i vagnen och pekar, för att sedan återgå till tillbakalutad koma och blicken mot fåglarna. De gubbar som brukar sitta här med ölburkarna och historierna, och ibland med svordomarna och slaget som hänger i luften, är någon annanstans. Genom rutan in till konsthallen ser jag vad som ser ut att vara Andy Warhols Mao. Dålig konst alternativt konst jag inte begriper.

Bakom triangeln möter vi vår första face-to-face-ungdom. Hon är blond (vilket, om några månader, kanske kommer visa sig vara viktigt). Jag ser inte vilken organisation hon kommer ifrån, en svart jacka och en svart ryggsäck med en vit pärm under armen. Jag har noterat det, att detta skrå oftast klär sig för Malmö-vintern i täckbyxor, gore-tex, grova skor, outdoor-vantar och tjocka mössor. Hennes kollega klär sig likadant, alltsammans svart. Det är intressant, skriver jag i min mobiltelefon, huruvida deras arbetsgivare förser dem med kläder. De ser dyra ut, bra kvalitet.

Vi går in i köpcentret genom ingången mittemot uppgången från tågen. Pocket shop ligger där. Vi tar direkt hissen upp till andra våningen för att se om Malin jobbar, vilket hon inte gör. Jag går sedan runt två varv på övervåningen och ser en gammal student, tror jag, som ställde till med välmotiverat bråk om kurslitteraturen på statsvetenskap a. Sedan dess har vi uppdaterat litteraturlistan och jag har fått göra en föreläsning om feministisk/post-kolonial/allmänt post-strukturalistisk politisk filosofi. Jag överväger att tacka henne, men är inte säker på att det är hon.

Planen idag är att gå Södra Förstadsgatan ner till Gustav, fortsätta längs Storgatan och vända hemåt vid stortorget. Jag går över gatan vid Ambrosia, detta genomsnittliga fik där Christer Lindarw brukade sitta på uteserveringen i somras. Utanför Hemköp sitter en man och spelar dragspel. Han slutar när jag går förbi och går bort till en annan grupp personer som sitter lutade mot väggen med två tomma koppar framför sig. De är de ”rumänska tiggarna”, som de benämns, inklusive dragspelaren fem stycken som dricker kaffe och skrattar. Inga face-to-face-tiggare står här idag.

Inget speciellt minns jag från hela vägen ner till Gustav. Ingen som jag känner igen, ingen som talar till mig, ingen som vill ha mina pengar. Först på Storgatan, mittemot Åhlens City ser jag Martin. Han kommer från jobb, första dagen efter en veckas ledighet, och har som vanligt numera, skägg. Det vet jag från Instagram, då vi inte har träffats på evigheter. Vi går tillsammans med honom tillbaka via Gustav, över bron upp mot Lugnet och skiljs åt vid Stadshuset. Jag har alltså avstyrt planen att gå hela Storgatan, men det verkar i vilket fall inte vara en face-to-face-dag. Dessutom får sonen se en massa fler hundar och höra mig och Martin gå och ljuga, vilket han tycker om. På tillbakavägen ser jag Mårten på väg hem från sitt jobb på hotellet.

Allt som allt gav promenaden inga idéer, den fylldes inte med några speciellt intressanta tankar, men det var fint att träffa Martin och min son var på mycket bättre humör då vi kommit hem.