Saturday, March 11, 2017

1900

1

Saker med helt blanka ytor är skapade att vara utanför tiden:

Textur är ytans historia. Att göra ytor utan textur är att visa att inget kan rubba detta ting, att försöka lösgöra det från tiden. Samtidigt är sådana saker väldigt enkla att datera: det blanka kom till då människan började betrakta sig som en varelse som kunde frigöra sig från historien, som kunde sväva fritt.

Även människan har textur och även människor försöker göra sig tidlösa. Min sons hud är ny och oprövad, han kan inte förstå varför hans fötter får folk att känna. Min mormors hud blir hela tiden ljusare och min morfars hy hela tiden mörkare. Mormors pigment läcker ur en spricka och morfars ansamlas där huden veckas.

Den släta ytan är båda textur och texturens motsats. En yta kan antingen berätta om hur tinget blev till och vad det har varit med om eller vara skapt blank för att inte berätta något alls; ett ting som inte ens har blivit till, som alltid var där alla redan. Så kan människor också vara, förespeglat eviga.

Vi måste röra för att få den blanka ytan att avslöja sig. Det allra slätaste ytskiktet är en sten hittad vid Smygehuk 1987. Den har legat i vattnet i hundra år och allt överflödigt har slipats bort. Man kan fascineras av att detta överflödiga numera är sand på botten av havet; det allra viktigaste med denna sten är vad den saknar.


2

Hopp är revolutionärens tålamod:

Jag har ställt ett foto på min morfar vid mitt skrivbord, han står med sin far framför en av de första taxibilarna i Ängelholm. Det måste vara taget runt 1930. Fadern har på sig en mössa och han har lagt armen nonchalant mot vindrutan. Morfar står i en rutig dräkt med händerna i fickorna. I bakgrunden är en lagerlokal, texten på skylten går inte att urskilja. Det finns en stolthet i den här bilden som röjs av det faktum att den existerar, att någon såg att detta var ett motiv. 1938 började morfar arbeta på en tågstation. Han brukar berätta en historia som handlar om blickarna när han gick ner till havet vid Råbocka där över- och medelklassen badade. Han kan fortfarande beskriva känslan av skam. Veta plats skulle man, som hans ord inte vet sin plats i historien. 

De gamla berättar om 1900-talet. Den berättelsen är jag också och inga teoretiska manövrar kan rubba detta faktum: våra kroppar bär minnet av att det blev drägligt att leva. Mina föräldrar hade mer plats och jag själv fick växa upp i en tid då en högstadielärare kunde säga att klass inte längre är relevant. Mina morföräldrar var en del av ett politiskt projekt som växte ur vreden att inte ha de möjligheter jag har kunnat ta för givna; det skulle bli bättre, det var tvunget. Drömmarnas historia är kanske viktigare än följetongen av sakförhållandena som dessa drömmar ledde till. Därför är mitt första minne av mina morföräldrar röda fanor i ett demonstrationståg, som fortfarande vajade 1987.

Precis som i historien är mormor den tysta förutsättningen som gör den här texten möjlig – lagandes mat, fixandes och donandes, där och inte. Hon kom ut på arbetsmarknaden på sjuttiotalet, jobbade på Domus i Jönköping. Morfar var handelsresande, ett bra sätt att samla in ett nästan oändligt antal berättelser. Mormor har inga historier från Domus, men det är för att hon arbetade där som hon är så duktig på att slå in paket.

Jag tycker inte om när man beskriver min mormor som ”snäll”, det framstår som en synonym för tystnad. Jag försöker minnas henne i bilder istället, och kommer hela tiden att tänka på hennes ljusblåa tröja.


3

Patina är den släta ytans målsnöre och horisont. Det är sjukdomen som drabbar det tidlösa tinget ställd inför sin egen tidslighet. Det är både en helt allmängiltig historia och en våldsam konfrontation: vi betraktar oss själva och inser att något har ändrats, saker har bytt plats, tyngdlagen gör sig påmind.

Men vi tycker om patina på föremål. Inte för mycket bara. På ett verktyg tycker vi om att föreställa oss händerna som arbetat fram något i en tid före tillverkningen industrialiserades. Mycket patina, däremot, skulle vara samma sak som ”slitet”, det är inget som attraherar.


4

Mormor säger att jag fullföljer en dröm.

Det gjordes ett åtagande att det skulle vara drägligt. Och alla som exkluderades ur den drömmen var samtidigt dess förutsättning och alla som påpekade att löftet aldrig infriades har också rätt, för löften bryts alltid i samma stund som de förkunnas. Besvikelsen har att göra med resignationen, om att inte ens försöka och att kapitulera för känslan att det verkar förlegat att tro på ett okänt annat.

Min mamma var generationen som tog sig någon annanstans, beväpnad med kulturellt kapital från arbetarrörelsens folkbildning, vapenarsenalen uppradad i bokstavsordning i bokhyllorna fyllda av Folket i Bild och ABF. Hon kunde ha blivit vad som helst så hon blev förskollärare. Mamma brukar berätta om Vilhelm Moberg i en TV-debatt strax innan han dog, mot någon sosse. Han är så arg, så besviken, så uppgiven, riven, och undrar vad allting blev av. Han skrev om att dra torv tillsammans. Och morfars historier handlar påfallande ofta om anständighet: han räddar livet genom att dra upp fabrikörens grabb ur Rönne å och sen får han fem öre för besväret av fabrikören. Det är inte anständigt; ett liv är värt mer, ett liv kan inte mätas. Morfar betedde sig korrekt och bockade och tackade, tacksam som han förväntades vara.

Vad spelar det för roll om jag minns alla livräddningar och småslantar som sparades till Helsingborgsutflykter? Tycker han att jag har ett ansvar att minnas? De visade röven för nassesoldaterna medan hans partis ledare lät dem åka tåg genom landet. Danmark lös upp när kriget var över och hur han såg det över sundet, något magiskt var i luften. Är det viktigt att jag kommer ihåg de här sakerna, är det ett kärl av anständighet jag ska vara? 

En annan sensmoral: det är fruktansvärt vad de har gjort med Hialösa, lantstället familjen byggde på sextiotalet. Någon har köpt det och fördärvat det. Tiden går och om ingenting förändras så står tiden stilla. Det är också en slags sorg över vad som händer med en dröm: tid är förändring, drömmar ställs in.

***

Allt besvär som politiken har lagt på att avskaffa sig själv; det skapar förvirring och det är den vi pratar oss omkring, på verandan på baksidan. Morfar slutade att röka när han var döende och började när han överlevde, jag följer med honom ut. Jag ser mormor genom fönstret, hon har blivit kortare och har den ljusblåa tröjan på sig. Det är mycket ”nuförtiden” härute, som man sätter ord på iakttagelsen att saker förändras. Men har man levt 94 år kan man i alla fall kosta på sig att höja på ögonbrynen. Förvirringen och den moraliska kärnan i ”nuförtiden” pratar vi bara runt, den är politikens ordlösa tillstånd. För politik finns överallt, men numera främst som ett iakttagande av sin egen frånvaro. Vem man än försöker slå på käften så slår man bara i luften och detta faktum är ju onekligen väldigt finurligt konstruerat.

Nuförtiden är moderaterna ett arbetarparti, som på ett tidstypiskt ambivalent och rättframt sätt systematiskt gör livet svårare för de som har det sämst. Om man definierar problemet som ett beroende av staten kan man göra precis vad man alltid har drömt om: ta bort skyddsnäten, dämpa löneutvecklingen, höja vinstmarginalerna, så finns det plötsligt inget att vara beroende av; man förvandlar sig själv till välgörare. Om problemet är ”beroende” är det bara att ta bort det som räddar, för man kan inte vara beroende av ett skyddsnät som inte finns. Man trillar istället rätt ner. Det är inte anständigt, men problemlösning.

***

Det är inte gamla människor som ska stå på barrikaderna. De här står istället och klipper häcken tills de dör. Att få hjälp är känsligt, att inte köra bil är känsligt. Bilen symboliserar ju världen i den här berättelsen, redan på fotot. Och man kan tydligen bygga en välfärdsstat utan att vilja ha dess hjälp. Skam över att inte klara sig själv, fast det var precis det man inte skulle behöva. För man avskaffade kanske den värsta fattigdomen, tills vidare, men inte idealet om oberoende, inte sanningen att ömtålighet är sämre. Så får han skrota bilen. Mormor kör med jämna mellanrum knivar igenom händerna och trillar på trösklar. Men hon berättar också om en dröm hon brukar ha: att hon har körkort, att hon kan köra vart som helst.

En anledning till det de har betytt för mig är hur deras liv har rört sig parallellt med en dröm om ett bättre samhälle och hur de hedrar den drömmen med sina sätt att vara. Det är inte exceptionellt, hjärtskärande, mot alla odds eller en revanschsaga. Det är liv under 1900-talet som speglar var vi hamnade och vad det blev utav.

Att leva är att skjuta upp döden. Anständigheten är döende och kapitalismen har skjutit upp sin död så länge att vi har glömt bort att den en dag också föddes. Vad drömmer vi om nuförtiden? Ett samhälle där vem som helst, när som helst, utan att någon kommer och tar ens surt förvärvade slantar, får starta ett exceptionellt framgångsrikt företag? Man bara skramlar lite med huvudet och det låter ingenting, vi drömmer mest om att skjuta upp döden och just det är en sällsam utopi; inte att leva, men att slippa dö.



5

Blickar tillbaka:

Walter Benjamins ängel går med ryggen in i framtiden, oförmögen att stanna och ställa allt till rätta. Ängelns blick dröjer sig kvar i då och den storm som blåser iväg henne, kommen från paradiset, är väl bara ett illusoriskt kliv. Så vi känner att vi aldrig kan bli där vi är för att sätta livet på spel; vi försvinner när de döda ligger kvar och vi ser en plats, en enda plats, som inte kan reduceras till något annat än sig själv.

Men det är också en ängel som kan få oss att förstå vad det innebär att vara kvar; att ligga död; ni som står kvar och ser tiden försvinna, ni som bara berättar om vad som var. Den som tittar tillbaka är oförmögen att hjälpa.

En metafor, här, för min egen blick, jag som inte kan se med gamla människors ögon. Jag fixerar punkter som är nödvändiga och slumpmässiga, men det de såg var alltid framtiden, ständigt denna framtid. De gamla står kvar och jag är ängeln som fixerar blicken på deras enda ögonblick, men som inte kan låta bli att blåsas iväg av deras framtidstro. Det är omöjligt att överta deras ögon. Hela tiden misstanken, dock, att jag kommer att komma tillbaka, att jag går i cirklar, och att jag då har glömt vad det är för gamlingar som ligger där och glor.

Det är en föreställning om döden, att förbli när världen förflyttar sig vidare. Det finns rörelser som sprider kunskap om ett medvetet och närvarande sätt att dö på. Acceptera faktum, acceptera smärtan, stanna av redan innan det är över och konstatera. Det var det hela.



6

När jag var liten brukade jag hitta på äventyr för att somna: jag brukade hitta på att jag låg i en ubåt bakom fiendens linjer, jag brukade hitta på att jag vaktades av djuren omkring mig, jag brukade hitta på att jag flög på mina föräldrars rygg över staden.

Varje onsdag jobbade min pappa på komvux på andra sidan gatan. När min mamma nattade Pär så ringde jag mina morföräldrar och jag pratade om konst och jag pratade om fotboll.

Jag har försökt att teoretisera detta också:

Om idén om medborgare som sluter ett förbund att bilda en politisk gemenskap är mer än ett hypotetiskt tankeexperiment för att rättfärdiga hur vi föds in i en ordning som vi inte har valt men ändå måste leva med så kommer deras minnen att vara platserna. Jag tror att det är så vi slänger upp historien över axlarna och ser oss omkring; ögonblick där avtal slöts, där beslut fattades, där lösningar konstruerades av lärdomar vars giltighet var och är beroende av problemen de svarade på.

Det är därför berättelserna väger, för att de bär på ett blytungt rättfärdigande av det som ska komma. Och det är därför det gör så ont, när avtalen bryts eller avslöjas. Morfar berättar om sitt första jobb och det förklarar varför det ska vara möjligt att ha ett bättre; morfar berättar om att han inte fick studera vidare för att berätta om varför jag fick studera vidare; morfar berättar att kriget tog slut för att det aldrig mer ska bli krig. Och han berättar det om och om igen för att jag inte ska glömma.


7

En pojke springer runt på soptippen och skjuter råttor med luftgevär. Han hukar sig bakom en tunna, han kryssar sig fram mellan urtagna avgassystem och högar av sotig kartong. Det är ett svårt liv för krigare som honom: patronerna börjar ta slut och på varje människa går det åtminstone en fiende.


***

Mormor säger att jag ska berätta om hennes barnbarns barn. Jag måste ljuga: varje unge är från födseln alla redan är utsatt för ett svek som inte kan gottgöras. Allt man kan lägga i den tomma vågskålen är sin oreserverade kärlek, den jag ger utan att helt säkert veta om mitt barn tycker att det är någonting värt. Folk säger att jag tänker för mycket, men de missförstår poängen: man går till sina föräldrar och vad man än säger kommer att vara ett substitut för frågan: hur kunde ni ta er rätten att bestämma att jag ska finnas till? Och inget svar man får kommer att vara det de är skyldiga.

Man försöker ändå att ge det man inte har, man försöker så gott man kan. Jag kan inte berätta om förr utan att berätta om framtiden.


8
  
Papper blir skrynkliga, underskrifter suddas ut. Rättfärdigandet är bräckligt, för det är inte ett radikalt annat vi har att välja på, utan efterkrigstiden, jordtrampade golv, heltidsjobb från tolv års ålder. Och när detta andra har ändrats kan man också argumentera att kontraktet har förlorat sin giltighet.

Och jag tänker att ”bräckligt” låter som ”skrovligt”, här. Som skrovligheten känns om man tar på den.

Å andra sidan: ingenting är legitimt, ingenting går att rättfärdiga. Jag kan inte skriva så utan att förringa berättelserna, utan att göra våld på minnena. Varje avskiljande mellan ett nu och ett kommer att misslyckas eftersom ”då” är förutsättningen som måste finnas för att göra nuet möjligt. I praktisk mening. Ingenting är legitimt, inget går att rättfärdiga, men, så måste det också vara, någonting är glömt.

Jag vet: att minnas är att idealisera. Att minnas är min utopi.



9

Tillbaks till ytligheterna:

Texturens och känslornas ord är samma: rörande, som i att man rör vid något och som att man blir rörd, inuti; känna, som man gör med sina händer på föremål och som man gör när man gråter eller är förälskad. Jag kan inte låta bli, när jag rör vid gamla händer, att vilja täppa till den där sprickan där pigmentet läcker.

Textur är ytans historia, hud är själens textur.


***

Alla ord går att repetera bortom slutet, de lever som sig själva; sitt eget liv. Inte ens döden kan hålla käft. Idag dog min mormor. En annan kommer morfar. Jag behöver ett datum för att begripa det. Datum som metod att tämja tiden. Min födelsedag, tiden går. 

Kafka skriver att alla mänskliga fel är otålighet: att i rastlöshet göra avsteg från att tiden har sin gång, att i förväg låsa in livets betydelse. Vi behöver hela tiden påminna oss själva om vad som står på spel.

Minnas är därför ett sätt att göra uppror; det går inte att avgöra om vi blickar framåt eller tillbaka. Det kommer alltid finnas plats att ta en hand: jag minns de döda andas ut, en storm från paradiset. 


Wednesday, December 28, 2016

Ministerns ömtåliga kropp



[Så, den här texten är den jag skrivit på, på massa olika sätt, under 2016. En del saker står på andra ställen, på den här bloggen och annanstans. En del saker har jag sagt i anföranden eller intervjuer. Jag har skrivit om annat också, men detta är grundtonen, ömtåligheten. Nedskärningarna inom assistansen fångar allt jag tycker är viktigt att tänka på och kämpa för. Inte för jag är assistansanvändare, eller för att jag tycker synd om assistansanvändare. Utan för att jag kan bli, och hade kunnat vara, och därför måste solidarisera mig. För att jag tror att funkisrörelsen i sin tur kan solidarisera sig med mig, för ett bättre samhälle för människor med psykisk ohälsa, för de som mals i det byråkratiska och disciplinära maskineriet och för alla andra som trycket av individualismen och oberoendet riskerar att krossa.]  

*

Utan att veta något om den ansvarige ministerns kropp vet jag tillräckligt för att kunna kritisera den funktionshinderpolitik hon bedriver. Jag vet till exempel att hon kan få en istapp i huvudet i vinter. Jag vet att hon kan blunda och vakna upp en vecka senare i en sjukhussäng utan motorik eller talförmåga. Om hon inte hinner bryta nacken i en fallolycka innan dess. Jag vet att demensen kan sätta in tidigt och jag vet att hon kan vara förälder till ett barn som visar sig ha behov av ständig medicinering, övervakning och support. Jag vet att hennes biologi är ömtålig och jag vet att hennes liv, liksom mitt eget och alla andras, inte går att skydda från denna ömtålighet. Detta är så klart inte önskningar eller förutsägelser, utan faktum. Som gäller oss alla. Besparingarna inom stödet för personer med funktionshinder handlar inte om någon annan, de handlar också om den ansvarige ministern själv.
   Detta är en av politikens grundläggande frågor: hur ska vi förhålla oss till vår delade sårbarhet? Ministern har sedan sitt tillträde följt ett kulturellt djupt rotat förhållningssätt: vi ska inte låtsas om den. Vi ska betrakta funktionshinder som ett ”särintresse”, som något som handlar om någon annan. Om de som den ansvarige minister tycker kostar för mycket pengar, som vi måste spara på och som enligt hennes retorik ”överutnyttjar” systemet. De som bor i gruppbostäder och oss andra. De som ”sitter i rullstol” och oss andra. De som är sjukskrivna och oss andra. De som behöver hjälp och ”oss andra”. I höstas dog en person, ensam på en toalett i en galleria i Malmö. Hon fick avslag på sin assistansansökan. Jag är inte mycket för att använda tragiska dödsfall för att göra politiska poänger, men jag tycker ännu mindre om när makthavare fattar beslut som riskerar att ha ihjäl folk. Jag menar det bokstavligen talat: det hade kunnat vara vem som helst på den där toaletten.

Våra kroppars fundamentala ömtålighet i mötet med världen till trots, idag kännetecknas samhället av en radikal oförmåga att utifrån detta faktum skapa en solidarisk politik som svarar mot människans ömtålighet. Varför är det så?
   Den internationella kritiska funktionshinderforskningen har i stor utsträckning handlat om att formulera svar på den här frågan. Funktionshinder påminner människan om hur tunn linjen är mellan idealet om den fullt fungerande människan och dennes motsats. Funktionshinder påminner oss om hur skört det idealet är och om att vår idé om ”människan”, som en fullt fungerande och självständig varelse, inte fungerar. På det här sättet blir funktionshinder ett hot för människor som lever i samhällen där illusionen om ”full funktionalitet” är en underförstådd måttstock på vilka liv som är värda att leva och bidrar till samhällets nytta. För att ändå kunna tro på mytologin om det ”normala” och ”fungerande” upprätthåller vi en separation av de som funkar annorlunda. De måste distanseras och hållas på behörigt avstånd från alla andras krämpor, ömtåligheter och förestående kollapser.
   Historiskt har vi gjort de här människorna till paria, vilket lett till en politik där normavvikare hålls åtskilda och gömda från resten av samhället. I början av 1900-talet hade vi eugeniken och steriliseringarna, sedan många årtionden av institutionalisering, innan funkisrörelsen slutligen vann en politik för jämlikt medborgarskap. Men löftet om medborgarskapet infriades aldrig. I samma stund som de nya lagarna infördes började kostnaderna ifrågasättas, i gruppbostäderna som skulle hysa fullvärdiga medborgare levde makten och tvånget kvar. Idag är personer med funktionshinder alltjämt en av de absolut fattigaste grupperna. De har färre vänner, mindre aktiva sociala liv och ett markant lägre politiskt deltagande än resten av befolkningen. De är fortfarande inkluderingens utsida.
   En konstant i funktionshindrens idéhistoria är alltså delningen, mellan det ”normala” och det ”avvikande”, som gör det möjligt för människor att lura sig att detta inte handlar om dem själva. Fast vem som helst hade kunde vara personen som behöver assistans för att kunna gå på toaletten i ett köpcentrum i Malmö; trots att vem som helst kan bli den personen nästan när som helst. På det här sättet klarar vi av att inte låtsas om nedskärningarnas konsekvenser för hon som hade kunnat vara jag. Eller den ansvarige ministern.

Funktionshinderteoretikerna Rosemarie Garland Thomson och Lennard Davis är två av de forskare som har analyserat hur vår samtida kultur glorifierar kroppslig och mental perfektion. Hög intelligens, funktionalitet, flexibilitet – på arbetsmarknaden, i sänghalmen och i vårt umgänge med varandra. Fast ingen kan vara det här idealet, ingen kan ha de funktioner som förutsätts och ingen kan vara säker på att för alltid tillhöra normen. Vi går alla igenom perioder då våra kroppar och hjärnor inte funkar, då vi är beroende av andra för att leva. Lik förbannat har utgångspunkten för liberal-demokratisk politik alltid varit den oberoende och självständige medborgaren. Detta ideal återkommer hos Immanuel Kant, John Locke, John Stuart Mill och hos moderna liberaler såsom John Rawls. Dessas teorier konstruerar och rättfärdigar samhällen för de som har en fungerande kropp och en normal hjärna; folk som inte lyckas anpassa sig efter den här mallen hotar därför teoriernas rimlighet och måste exkluderas från dess ideal om frihet och rättvisa. På det här sättet bygger de universella anspråken i den liberala idéhistorien alltid på att vissa hålls utanför. Detta har blivit en del av vår vardagliga förståelse av medborgarskap och samhällsplikt.
   Vi har alltså en både filosofisk och kulturell föreställning om mänsklig funktionalitet som ingen av oss klarar av att leva upp till. Robert McRuer menar att detta gör att ”full funktionalitet” blir performativt: eftersom idealet är omöjligt måste var och en av oss ständigt spela en beteendecharad som är till för att etablera vår individuella tillhörighet. Genom klassifikation och medikalisering görs gruppen ”funktionshindrade” väsensskild, samtidigt som resten av oss febrilt försöker hålla oss på rätt sida av gränsen mellan ”dem” och ”oss”. Så kommer vi alla att slava under normalitetens tyranni. Vi tränar, vi äter nyttigt och gör avslappningsövningar för att orka med jobbet. När vi inte orkar med jobbet så ska vi lära oss att stressa ner, genom att andas i kvadrater och vara medvetet närvarande, så att vi så snabbt som möjligt kan börja prestera igen. Vi ska rehabiliteras och habiliteras, finna vårt inre lugn och hålla oss själva i trim. Vi ska definitivt arbeta, vi ska vara producerande medborgare som betalar skatt och inte belastar andra. Vi betraktar våra egna tillkortakommanden som tillfälliga avsteg från ett normaltillstånd av att allt är enkelt och att kroppen och hjärnan lyder. Och detta är vår kollektiva livslögn; att allting fungerar och flyter på tills man dör.
   På det här sättet repeteras uppdelningen mellan ”funktionshinder” och ”normalitet” – i hur vi strävar efter att fungera ”som man ska”, i hur vi klassificerar, diagnostiserar och separerar vissa sätt att fungera och i hur vi tänker kring den här separeringen som ett av naturen givet faktum. Detta är samhällets förakt för svaghet: en myt om att det finns ”de behövande människorna” och ”de oberoende människorna” – och aldrig mötas de två i samma kropp.

Vägen ur den cyniska och kvävande beröringsskräck som vi har för människans sårbarhet måste starta i insikten att svagheten och beroendet aldrig är någon annans, utan delad. Att de är konsekvenser av att vara till och konstanter i varje människoliv. Och att makten över vår gemensamma framtid, som utsatta varelser i en värld som vi varken förstår eller kan kontrollera därför måste fördelas jämlikt och bygga på att vi bär varandra.

Nu bär vi inte varandra. Ingen bar henne på toaletten. Ingen bär mig när min panikångest jagar mig. Ingen bär hen som inte längre kan gå på föreningens medlemsmöten eller hen som får skippa gå favoritrestaurangen för att assistanstimmarna kapades. Ingen bär den som för tillfället är svag, fast vi alla är ömtåliga. Och ingen kommer bära ministern, den dagen istappen faller. Det är skamligt.

Sunday, October 9, 2016

Funktionshinderpolitik: Varför kan man sparka?


Jag har (bland annat) ägnat de senaste månaderna åt att undersöka och skriva om hur besparingarna inom den personliga assistansen har gjorts möjliga, hur regeringen och Försäkringskassan har argumenterat och vad det är deras argument egentligen säger. I dagarna har jag deadline på en lång akademisk text som analyserar de här frågorna, där jag tror mig förklara hur besparingspolitiken legitimeras och på vilka sätt argumenten för den inte håller (googla mig och maila min jobbmail om du är intresserad av texten). Frågan som varken jag eller någon annan i den här debatten har besvarat är dock en annan: Varför? Varför förs det – inte bara i Sverige, utan i stora delar av Västeuropa – en politik som gör livet sämre för den här gruppen? Varför har personer med funktionshinder aldrig varit jämlikar? Varför har det så ofta accepterats att folk som fungerar annorlunda behandlas som skit? Varför godtas det fortfarande?

Det är inte rimligt att vi pratar om folk som ”kostnader”, att vi systematiskt beskär den här gruppens möjligheter att leva och utvecklas och förlitar oss på att deras anhöriga ska agera övermänskliga vårdare när samhället sviker.

Så, jag tänkte försöka formulera ett (förenklat och skissartat) svar på denna, i grunden filosofiska, fråga om makt, normer och majoritetens avsmak och ignorans för det avvikande. Argumenten jag gör finns på andra ställen också, så kolla längst ner för lite referenser till vart jag själv och andra skrivit liknande innan.

Kärnan är denna:

Man kan sparka på funktionshindrade för att de antas vara väsensskilda från ”oss.
Man kan sparka på de här människorna för att de är av en annan sort;
underförstått, så klart, en sämre sort.
Man kan sparka på de här människorna för att man fruktar vad deras existens avslöjar.
Man kan sparka på de här människorna för att vi tror att deras biologi betyder att deras underordning är naturlig.

I en gruppbostad där jag arbetade brukade personalen hota med att slänga en av de boende i det våta och kalla gräset för att få henne att sluta skrika på nätterna. 

Funktionshinder finns till eftersom det finns ett påhittat ideal som människor i den här gruppen bedöms som misslyckade utifrån. En funktion kan bara vara nedsatt i relation till en föreställd ”normal funktionsförmåga”. Normaliteten är en fiktion, en myt och ouppnåelig.  
   Idealet om den fullt fungerande, normala och rationella människan, som klarar sig själv och inte är beroende av hjälp, är ursprunget och kärnan.
   Detta ideal förutsätter att människor ska vara produktiva, att vi ska kunna arbeta, att vi inte behöver hjälp eller hjälpmedel, att våra kroppar ser ut och fungerar på ett speciellt sätt, att vi kan tänka på ett speciellt sätt, på det rationella sättet, och att vi är och förblir såhär genom våra vuxna liv. Den här mytologin har vävts genom den västerländska idéhistorien – av John Locke, Immanuel Kant, David Hume, John Rawls och så vidare (vilket jag för övrigt visar i kapitel 4 av min avhandling). Den är med andra ord djupt ingrodd i hur vi tänker kring politik och medborgarskap.
   Samma ideal genomsyrar även socialpolitikens historia, psykiatrins historia och psykologins historia; hur kan vi veta, bota, kontrollera och, i värsta fall, göra oss av med de som inte fungerar som de ska? Så såg frågorna ut. Så ser frågorna ut. 
   Alltså: ”funktionsnedsättning” är ett namn på misslyckandet att möta ett djupt rotat ideal om vad det är att vara människa. Detta ideal följer ur en filosofisk tradition som alltid har gjort anspråk på att vara universell, men som samtidigt har uteslutit de som avviker för mycket. Detta ideal är en lögn.

Jag tror att vi kan sparka för att vår kultur reproducerar idén att funktionshinder handlar om någon annan – en mystisk varelse som skiljer sig från människan som fungerar som det är tänkt, som går å jobbar och beter sig som folk. Så mycket energi människor lägger på att upprätthålla illusionen av att de är det normala idealet. I själva verket, detta faktum: funktionsnedsättning handlar aldrig om någon annan.
   För det första: det finns inte någon som alltid funkar ”normalt”. Vi misslyckas alla ibland med att vara fullt fungerande, rationella och oberoende av hjälp. Ingen av oss har full funktionsförmåga, eller ens ”normal” funktionsförmåga, alltid. De flesta av oss har det aldrig. Om vi blir tillräckligt gamla kommer många av våra funktioner försvinna. Eller om vi blir tillräckligt deprimerade. Eller när vi får ångestattacker. Eller när vi går in i väggen. Eller när vi blir sjuka. Det finns ingen fundamental skillnad mellan den myriad av behov som vi buntar samman och kallar ”funktionsnedsättning” och de behov av hjälp och stöd som snurrar runt i alla andra liv.

Vem känner inte en ”normal” person – om hen tänker efter – som varit komplett oförmögen att leva utan stöd och hjälp från andra under en kort eller lång period? Det är en central aspekt av vad det är att vara människa.

För det andra: funktionshinder handlar inte om någon annan eftersom det kan vara vem som helst. Ditt barn kan födas och fungera på ett annat sätt. Du själv kan sluta ögonen och vakna en vecka senare på sjukhuset efter en stroke, utan tal eller fungerande motorik. Om du inte snubblar och bryter nacken innan dess. Livet är en ömtålighet. Människans biologi interagerar med världen på sätt som inte går att gardera sig mot eller förutsäga. Ibland kommer resultatet av den här interaktionen mellan kropp och värld innebära att du inte längre kan spela rollen av den fullt fungerande människan. Att du plötsligt behöver hjälp med massa saker, eller hjälpmedel, att du plötsligt ses som en annan människa som tillhör en grupp som görs fattig och betraktas som ”tärande”. är du inte tärande. är du inte sämre. är du inte värdelös. Så varför antar du de här sakerna om människor med funktionshinder?

Funktionshinder är en latent möjlighet i varje människoliv och jag tror att detta faktum skapar en massa ångest, ett kollektivt och delat tryck över bröstet på en kultur som privilegierar fysisk och intellektuell perfektion.
   För det finns ett glapp, mellan idealet om den fulla funktionen och det faktum att vem som helst av oss bara är ett snedsteg från att bli en av de där människorna som körs runt i en rullstol av en assistent. Ibland kan vi helt enkelt inte ta hand om oss själva. När jag får ångestattacker klarar jag bara av att andas, på en säng i ett lagom upplyst rum. Medicinerna hjälper inte längre och jag kan fortfarande inte stå på en tågperrong utan hjärtklappning.
   Bristen på ödmjukhet inför dessa faktum beror inte bara på arrogans, utan också på att det är så jävla jobbigt att ta in hur sårbara vi är. Så vi försöker hela tiden eftersträva idealet om full funktion och därmed särskilja oss från de som vi utesluter från detta ideal. Det faktum att idealet är ouppnåeligt innebär att vi aldrig någonsin kan vara säkra på att vi är framme, att vi aldrig kan slå oss till ro. Så blir ”full funktion” en ritualiserad repetition, en sorts ändlös beteendecharad som ska försäkra oss om att vi är som man ska vara. Och framförallt: att vi inte är som ”dom”, som behöver hjälp och kostar pengar och inte kan ta hand om sig själva. Vi uppträder den funktionsförmåga vi eftersträvar och blundar för att ingen av oss kan nå ända fram.   
   På samhällsnivå konstruerar vi strikta klassifikationssystem och medicinska förklaringar för att lura oss att det finns en fundamental åtskillnad mellan det normala och det avvikande. Vi skapar en kultur där alla nedsatta funktionsförmågor betraktas som radikalt annorlunda från det vanliga och bekanta; vi bygger speciella hus där människor med annorlunda hjärnor kan bo och vi skapar skolor där barn med speciella behov kan gå, utan samröre med barnen med vanliga behov. Kort sagt skapar vi en kultur av skillnad, där funktionsförmåga görs till ett grundläggande sorteringsinstrument och som bygger på en förbestämd gradering, där vissa sätt att fungera värderas högre och där vissa sätt att vara legitimerar underordning.

Jag har suttit och intervjuat personal i gruppbostäder som klämmer fyra koppar kaffe på en timma samtidigt som de glatt förklarar att är man utvecklingsstörd får man nöja sig med två per dag. Ty utvecklingsstörda hjärnor kan inte fatta såna viktiga beslut om den egna hälsan.
   Så skapas illusionen att detta handlar om någon annan: vi försäkrar oss själva genom att eftersträva det omöjliga idealet och vi organiserar samhället runt en uppdelning mellan det normala och det avvikande. Genom att mentalt skapa en åtskillnad mellan ”dom” och ”oss” försöker vi lura oss själva att vi befinner oss på rätt sida av gränsen. Det är samhällets kollektiva ångestterapi. Vi blundar för att ingen av oss kan upprätthålla ”full funktion” och försöker glömma att det när som helst kan bli vem som helst som är ”den funktionshindrade”. Vi separerar och ömsom föraktar ömsom tycker synd om.

Funktionsnedsättningar påminner människan om vad vi försöker glömma; funktionsnedsättningar är ett resultat av en delad och universell sårbarhet i mötet med världen och med andra människor. Samtidigt har vi en idéhistoria och kultur som glorifierar det fullt fungerande, rationella och normala.
   För att kunna leva under trycket av dessa motsatta faktum skapar vi en värld som bygger på föreställningen att funktionshinder berör någon annan. De som har klassificerats eller diagnosticerats. Eller inte gjort KUB-test eller inte har jobb och pengar och mentala resurser att få över 70 på ett IQ-test. Man kan sparka på någon annan för att det inte har med ”oss” att göra och för att man fått för sig att det är naturligt och biologiskt att de här människorna har det sämre. De kan ju inte jobba. De kan ju inte skaffa barn. De kan ju inte det ena eller det andra. Man fantiserar om att de är fundamentalt annorlunda från ”oss” själva.
Jag intervjuar en aktivist med ett intellektuellt funktionshinder, hon berättar att hon bara fick flytta till en egen lägenhet om hon gick med på att sätta in en p-stav i armen.
   Men det är inte sant för vem som helst av oss kan vara en av dom. Och bortom den där egenskapen som specificeras och väljs ut som grund för deras etikettering så finns det inga fundamentala och generella skillnader som följer gränsdragningen mellan funktionshinder och normalitet. Folk är olika och lika i allmänhet. De kan visst. Du kan inte. Det är så också.  

Jag pratar med en aktivist som säger ”du vet ingenting annat än hur det är att vara du”. Hon fortsätter ”du måste lära dig lyssna, för du mår inte bra”.


LÄSNING:

Så, en massa filosofisk funktionshinderforskning där de här argumenten finns:

Den kulturella och samhälleliga ideologi som glorifierar full funktion kallas inom kritisk funktionshinderforskning och aktivism ofta för ”ableism”. Här tycker jag en googling efter aktivist-bloggar är bästa lästipset. Om man är intresserad av hur det här idealet hänger samman med kapitalismen och normen att man ska vara en produktiv lönearbetare kan man med fördel läsa andra halvan av Dan Goodleys Dis/ability Studies: Theorising disablism and ableism. I första halvan finns ”ableism”, mer generellt.

Idén att det finns en relation mellan kapitalism och förtryck av personer med funktionshinder formulerades allra först av aktivistgruppen Anti-handikapp i slutet av 60- och början av 70-talet. De höll till i Lund och Vilhelm Ekensteen, som var en av grundarna, skrev en banbrytande bok som heter På Folkhemmets bakgård. Senare uppfanns hjulet igen av den brittiska funkisrörelsen som kom att kalla detta för ”the social model of disability”. Mike Olivers Understanding Disability: From theory to practivce är en bra introduktion. Argumentet är att funktionshinder inte är individuella egenskaper, utan resultat av att samhället är organiserat på ett sådant sätt att vissa funktionsvariationer diskrimineras. Man drar en skarp gräns mellan biologisk funktionsnedsättning (’impairment’) och sociala funktionshinder (’disability’).

Den uppmärksamme, och insatte, läsaren noterar att jag använder ”funktionsnedsättning” och ”funktionshinder” lite hit och dit. Detta reflekterar det faktum att jag inte tror att det går att göra en meningsfull åtskillnad mellan ”kropp” och ”samhälle” när man analyserar funktionshinder/funktionsnedsättning. Det här är ett grundläggande argument i det som kallas för ”Crip teori”, som Jens Rydström har gjort ett nummer av Lambda Nordica om. Se också Robert McRuer, Rosemarie Garland Thomson och David Mitchell & Sharon Snyder. Poängen är att varje försök att förstå ett biologiskt faktum i sig kommer att vara socialt konstruerat (om vi ska förenkla, grovt).

Om man är intresserad av hur den filosofiska idéhistorien präglats av den underförstådda idén att vårt tänkande ska karaktäriseras av rationalitet och förnuft, så har Stacy Clifford Simplican skrivit en väldigt bra bok som heter The Capacity Contract. Min egen avhandling är inte heller så dum. Den heter After Inclusion: Intellectual Disability as Biopolitics (open access, ett litet tag till) och det är kapitel fyra som gäller. Både jag och Clifford Simplican fokuserar på idealet om den förnuftiga hjärnan, vill man läsa om den normativa kroppen och medborgarskapet så ska man läsa Lennard Davis Bending over Backwards.

Generellt finns de flesta argumenten i den här texten betydligt mer utvecklade i min avhandling. Också argumentet att den tidiga psykiatrin och psykologin fungerade som ett sorteringsinstrument av personer som pekades ut som alltför avvikande (kapitel 1). En mer utbroderad historia av psykologins tillblivelse finns i Nikolas Rose The Psychological Complex. Om man vill förstå hur klassifikation av intellektuella funktionshinder fungerar idag så har jag en (kass, men tydlig) text i Review of Disability Studies. Om man är intresserad av samtida neuropsykologi och neuropsykiatri så har jag en artikel i Disability & Society (som inte heller är skitbra, utan lite slarvig och oprecis).

Argumentet att vi alla eftersträvar ett omöjligt ideal om full funktionsförmåga formulerades först av Robert McRuer i boken Crip Theory. Det är en adaptering av Judith Butlers performativitet. Jag tycker bästa tipset för att greppa Butlers argument är att läsa, säg de första femtio sidorna, i Bodies That Matter. Ellen Samuels har en open access-artikel om Butler och funktionshinder som heter ’Critical Divides: Judith Butler’s Body Theory and the Question of Disability’.

Argumentet att funktionshinder existerar i relation till en föreställd normalitet finns i flera av Rosemarie Garland Thomsons publikationer. Artikeln ’Integrating Disability, Transforming Feminist Theory’, brukar gå att googla fram. Den är skitbra. Argumentet görs också i inledningen av Goodleys ovan refererade bok. Det här hör för övrigt samman med varför det blir konstigt att skilja mellan biologisk kropp och samhälle.

Garland Thomson, liksom McRuer och jag själv, har alla gjort argumentet att människan definieras av sin biologiska sårbarhet. Jag bygger på det här argumentet i kapitel sju i min avhandling, där jag menar att detta inte bara är en fråga om biologisk sårbarhet, utan att vi också är sårbara inför det faktum att vår biologiska konstitution kommer inordnas i diskursiva hierarkier, det vill säga bedömas och graderas. Här lutar jag mig mot Butler, Excitable Speech och Precarious life. ”Vulnerability” är i allmänhet hett inom feministisk teori. Man kan till exempel läsa Martha Fineman, Martha Nussbaum, Eva Feder Kittay, Joan Tronto och Selma Sevenhuijsen. Sevenhuijsen är min favvo och Nussbaum min ”inte-alls-favvo”.