Thursday, January 11, 2018

Katalog över makttekniker i kollektiva boendeformer för pers. med normavvikande funktion


Ett annat sätt att förhålla sig till maktens natur än att analysera den är att helt enkelt rada upp dess verkningar. Punkterna nedan har jag samlat på mig genom att få inblick i hur gruppbostäder fungerar i ett stort antal kommuner, genom att ha pratat med personal i ett tjugotal gruppbostäder och boende i ett tiotal, allt som allt runt fyrtio intervjuer; genom att ha läst statliga rapporter, utvärderingar och den massmediala rapporteringen om fall av ”vanvård” och genom mina kontakter med intressepolitiska organisationer. 

Så, från mina böcker och annan forskning jag bedrivit; saker som sker med människor som har normavvikande funktion och som tvingas att leva i gruppbostäder, en katalog:  


·      Få sin mat, som man köpt för egna pengar, inlåst eftersom man inte i tillräcklig utsträckning har internaliserat rådande kostideal och så regler om att inte dricka mer än ett visst antal koppar kaffe per dag (förhållandevis vanligt – känner till exempel i alla kommuner jag har gjort intervjuer i) 
·      Få ett lås monterat på kylskåpet som man inte har nyckel till (känner till åtminstone fem gruppbostäder i olika kommuner) 
·      Inte få lov att ha en partner som gäst över natten, inte ha gäster av det andra könet över natten överhuvudtaget (ett återkommande sätt att reglera människors sexualitet)
·      Inte lämna sitt hem utan att rapportera vart man ska och när man ska komma hem (oerhört vanligt) 
·      Ha sina cigaretter retfullt placerade på en hylla som man inte kan nå; en ranson per dag som personalen tillhandahåller. (Enskilt fall) 
·      Inte tillåtas att lämna sitt hem (detta återkommer mellan varven – jag känner till fem-sex fall) 
·      Få ett eget boende villkorat av att man sätter in en p-stav i armen (enskilt) 
·      Vara föremål för detaljerad planering kring hur man ska tillskansa sig egenskaper som personal anser är nödvändig för att man ska fungera som medborgare (detta är helt centralt och kan betraktas som gruppbostadsväsendets överordnade syfte);  
·      t ex inte klä sig fånigt; 
·      t ex inte äta för onyttigt; 
·      t ex inte lägga pengar på sånt personalen tycker att man inte behöver;
·      t ex rösta;
·      t ex inte ha rosa kläder om man är man;
·      t ex inte titta på porr, vilket måste diskuteras på personalmöte
·      Bli fasthållen och nedlagd av personal om man beter sig utåtagerande och aggressivt (känner till ett flertal exempel) 
·      Bli tvingad i säng vid fem på eftermiddagen – och så medicinering så att man somnar (enskilt fall) 
·      Bli lämnad i badet av personal och drunkna; med en fantastisk eufemism beskrivet i media som att personal ”förlorade tillsynen” (enskilt fall) 
·      Bli hotad att om man inte sköter sig på natten så blir man slängd i gräset av personal (detta var något som föräldrarna tydligen hotat med och som fortfarande gjorde personen i fråga skräckslagen) 
·      Bli tvångsmatad och få munnen uppbänd när man gör motstånd (förhållandevis vanligt – det är ju för deras eget bästa...) 
·      Äta kollektivt på speciella tider som personalen bestämmer (mer eller mindre regelmässigt förekommande) 
·      Få önska vad man ska äta en gång i veckan – har man tur finns maten att beställa från matvarugrossisten (vanligt – i alla fall i de kommuner jag studerat) 
·      Få fritidsaktiviteter tilldelade till sig av personal, som behändigt väljer från en lista som kommunen upprättar med ”lämpliga” aktiviteter för den målgrupp man tillhör (vanligt förekommande) 
·      Bli lurad att äta fläsk, fast man är troende muslim och följer halal (enskilt fall) 
·      Tvingas ha dörren öppen till de allmänna utrymmena när man har gäster (återkommande) 
·      Inte få dricka alkohol (vanligt – men blir ofta inte ett problem eftersom i alla fall människor med intellektuellt normavvikande funktion sällan har tillgång till platser där man skaffar alkohol) 
·      Få sitt hem inrett av någon annan (mycket vanligt) 
·      Rösta på ett specifikt parti som ens föräldrar har bestämt och som personalen får i uppdrag att se till att man gör (känner till ett gäng fall) 
·      Bli ombedd att inte klaga så mycket när man framför åsikter om hur man vill leva sitt liv (vanligt – beskrivs återkommande av aktivister) 
·      Bli mutad så att man beter sig på rätt sätt – i regel med sötsaker (känner till ett antal fall i olika kommuner och gruppbostäder)
·      Bli tvingad att ha blöja (vanligt, upplevs ibland som mindre strul för personalen) 
·      Bli betraktad som ett uppfostringsprojekt (en genomgående grundsyn) 
·      Bli betraktad som ett uppfostringsprojekt där huvudmålet är att man ska vara lugn (återkommande, lugn och glad ska man vara) 
·      Bli tvångsmedicinerad (vanligt, för deras eget bästa) 
·      Bli istoppad p-piller utan att man vet om det (känner faktiskt till ett fåtal olika fall i olika kommuner – hör ofta rykten om detta) 
·     Bli betraktad som en assexuell varelse (återkommande) 
·     Bli betraktad som ett barn (ja, det blir människor vars hjärnor inte levererar på IQ-test)  
·      Inte ha en mössa som personalen tycker är fånig (enskilt fall, men väldigt vanligt att personal bestämmer hur man ska klä sig) 
·      Bli klädd ”så att man inte sticker ut mer än nödvändigt” (återkommande motivering av ovanstående) 
·      Vara inbäddad i elaborerade strategier för att man inte ska bli förälder (alltid krismöte om man yppar att man kanske vill ha unge)
·      Vara bakbunden med en strumpa i 25 år i sitt hem (enskilt fall)

Detta är en lista med övergrepp som i varierande form fortgår utan att någon verkar bry sig nämnvärt. Människor vars funktion avviker från normen har som grupp inte mindre behov av frihet, integritet och jämlikhet än andra, kränkningarna blir inte mindre för att det är de som betraktas som avvikande som utsätts. Men detta är hur vi behandlar många som bor i gruppbostäder. Det finns så klart fall och situationer där de flesta (om än sällan jag) kan tycka att begränsningar av till exempel mat eller klädsel kan vara motiverat, men dessa extrema situationer är ovanliga och utelämnade ovan. Jag har beskrivit saker som händer, inte av nödvändighet i en enskild krissituation, utan som uttryck för en maktteknologi.

Slutsats: det som Susanne beskriver i sitt lysande inlägg är inte enskildheter eller avvikelser, utan en integrerad del av hur gruppbostäder fungerar – om än det bara är de mest extrema fallen som får medial uppmärksamhet. I mina två böcker (1, 2) visar jag detta på ett mer systematiskt sätt; den blytunga och kvävande maktutövningen finns och är en integrerad del av hur de grupper som bor i gruppbostäder styrs och kontrolleras. Oftast genom att man formas till att bli en god medborgare, men återkommande också genom att man begränsas, tvingas och inte tillåts leva som man vill.

Så klart, de flesta av sakerna som jag har katalogiserat strider mot lagen, vilket framgår av LSS, dess förarbeten och ett antal utredningar, specificeringar och utlåtanden av myndigheter och rättsliga instanser. Den respekt för den enskildes självbestämmande som lagen postulerar blir därmed allt som oftast en fiktion; medborgarskapet ett brutet löfte. Jag blir inte ens förvånad längre, när ytterligare ett fall av grov misshandel (för det är vad det handlar om) uppdagas i någon lokaltidning (för oftast når nyheten inte längre). Och jag tror att alla som har inblick i hur gruppbostäder fungerar vet detta.

Vi vet att medborgarskapet i konventionell mening inte finns och inte tillåts finnas för de här människorna. Vi är som samhälle inte beredda att se människor som bor i gruppbostäder som jämlikar och vi har som samhälle formulerat ett ideal om medborgarskap som vi bara tillåter existera så länge det inte får alltför störande konsekvenser. När den punkten nås, när det faktiskt blir för störande med rätt till självbestämmande och tvånget måste gripa in för att förhindra en graviditet, en fylla eller en konstig mössa, är det alltid helt upp till personalen på golvet att avgöra. Cheferna ljuger så klart när de i efterhand säger att de inte hade en aning. Ordningen ser ut såhär, lämna utrymme till baspersonal att förhindra att de här människorna ställer till med alltför stor oreda när de nu har en – blott formell – rätt att styra sina egna liv. Timvikarier som kommer in och ifrågasätter blir inte långlivade. Vi slår oss för bröstet över medborgarskapet som vi samtidigt vet är en fiktion.

Det är inte alltid såhär, det finns gruppbostäder som fungerar alldeles strålande och människor som verkligen vill leva på det sättet, massvis med bra personal och chefer som brinner för att förändra synsätt. Men lik förbannat, det är tyvärr inte de dåliga exemplen som är undantag. I diskussionerna kring vad som ska ersätta den personliga assistansen kokar alltsammans ner i den djävulska eufemismen ”träffsäkra insatser”; det är vad vi ska få istället.

Sunday, December 3, 2017

Anförande, Assistans är frihet. Malmö, 3/12 2017.



Vi forskare förväntas ofta vara neutrala åskådare till den politik vi studerar.
Om man forskar om assistansen är det inte längre en etiskt försvarbar hållning. Vi vet att nedskärningspolitiken gör att liv måste uthärdas snarare än levas. Ibland går inte ens det. Gång på gång får vi höra denna politik rättfärdigas av att kronor och ören måste sparas.
Men min och andras forskning har visat att regeringens argument inte håller, att utredningarna som slår fast att det fuskas en massa inom assistansen inte håller, att assistansberättigades liv, utan assistans, inte heller håller. Idag ska jag därför säga något om hur vi bygger samhälle som faktiskt håller – där vi håller varandra. Jag tror nämligen att vårt motstånd mot nedskärningspolitiken rymmer ett frö till ett klokare sätt att finnas till tillsammans. Och jag tror också att det är därför som vi till slut kommer att vinna.

Ni ska veta att jag står här i solidaritet. Inte för att jag tycker synd om funktionshindrade, utan för att jag vet att assistans kan bli nödvändigt också för mig eller någon som står mig nära. Jag tycker att den brokiga skara av kroppar och hjärnor som samlats här idag, säger så väldigt mycket om vad den här striden betyder. En del av våra kroppar tar sig fram i rullstolar, andra med rullatorer, andra med skor och andra i barnvagnar. En del av vår hjärnor är trötta, andra har svårt att koncentrera sig, några har bedömts ha en låg intelligens, och några – till exempel min egen – kan förlama resten av kroppen med ångest.
Idag finns de här kropparna och hjärnorna, trots sina olikheter, jämte varandra och förenade i insikten att vi behöver varandra och måste bygga vårt samhälle därefter. För att vi inser att oavsett hur vi ser ut och fungerar, så har vi rätt att styra våra egna liv och vara delaktiga i samhället.

Vi lever idag med en myt som går ut på att människor helst ska vara normala. Att man ska fungera, klara sig själv och inte behöva hjälp. Den politik som förs på funktionshinderområdet bygger på denna myt. Det är en politik som ser funktionshinder som ett särintresse som resten av oss möjligtvis kan slänga lite allmosor till. Det är en politik som bygger på en fiktiv åtskillnad mellan de som klarar sig och de som avviker.
Den här uppdelningen är en lögn. Alla kroppar behöver andra – oavsett om de räknas som funktionshindrade eller inte; alla har behov av hjälp, av stöd och av sammanhang.
Det är för att våra kroppar är ömtåliga. Det är för att livet inte är spikrakt, för att vårt sätt att fungera kan komma att förändras radikalt. Och det är också därför assistansen aldrig handlar om någon annan. Den handlar om alla oss här idag – oavsett om vi för tillfället har assistans, behöver assistans, eller just nu inte gör det.
Vi måste göra oss av med myten om det normala och det avvikande och inse att det enda vettiga sättet att svara på ömtåligheten är att bära den gemensamt.

Genom historien har samhället istället ofta valt att skjuta bort vår sårbarhet. 
Vi har låtsats som att sjuka, funktionshindrade och människor med psykisk ohälsa är en annan sort. De som inte fungerar som man ska, som har behov som anses alltför stora och som inte passar in i hur samhället är byggt, de ska gömmas undan, skyfflas under mattan och kalkyleras i oändlighet.
Deras liv har historiskt reducerats till frågan ”kostar dom inte för mycket?” Och det är den frågan som regeringen nu använder för att sälja sin nedskärningspolitik.
Men vet ni vad, de här försöken att blunda för ömtåligheten kommer i längden inte att fungera. Funktionshinder kan inte göras osynligt eller glömmas. Det kan vara jag – eller ministern Åsa Regnér – som halkar på en isfläck i eftermiddag för att finna sig i en situation där assistans behövs för att leva vidare.

Detta är vår mänsklighet – att vi inte vet hur livet kommer bli, vilka behov vi kommer att ha och denna mänsklighet går inte att gömma bakom budgetöverväganden.
När vi inte erkänner att assistansen är för oss alla, så innebär det också att vi missar vad det är att vara människa.
När vi låtsas att assistansen är ett särintresse innebär det också att vi blundar för vad det är som knyter oss samman.
När vi bedriver en politik som straffar ömtåligheten, som bara bryr sig om dess kostnader, är det en människofientlig politik, eftersom ömtåligheten är vad vi alla delar.
Vi som står här idag vet att assistansen är allas fråga, allas välfärd och allas frihet.

Och jag tänker att detta är budskapet från våra brokiga och stökiga kroppar som samlas runt om i Sverige idag. Även om vi funkar på olika sätt så står vi förenade i vår delade ömtålighet.
Vi står förenade för att det är det enda rimliga svaret på en politik som utgår från att funktionshindrade ska nöja sig med en sämre livskvalitet än andra människor.
Vi står förenade för att ömtåligheten inte kan blundas för. För att sjuka inte ska straffas. För att funktionshindrade inte ska jagas. För att livet inte är en budgetfråga, utan för oss här idag ett gemensamt löfte: vi bär varandra!
Vi tar plats här, tillsammans, över gränsen mellan det som anses normalt och det som anses avvikande. Vi tar tillsammans ansvar för vår mänsklighet och varandra.

Ni som vill spara på sårbarheten kommer inte vinna det här.
Ni som vill spara på assistansen underskatter både vår förmåga att göra motstånd och att ta hand om varandra.
De band som knyts mellan oss, som huttrar här tillsammans idag, de banden, som kanske ser ut som tunna fiskelinor från besparingsivrarnas perspektiv, är i själva verket en enda obrytbar kedja. 
Tack!  

Thursday, November 23, 2017

Riksdagsdebatt om personlig assistans - hur legitimeras nedskärningarna?

Under sommaren och hösten har regeringens strategi varit att alls inte debattera personlig assistans. Den strategin har man tvingats överge. Utifrån riksdagens debatt i frågan den 21 november står det klart att regeringens linje från tidigare ligger fast. Det är samma argument och samma retoriska figurer som vi har hört – ”till leda”, skulle vissa kanske drista sig att säga – under de senaste två åren. Om någon veckan publiceras min systematiska analys av regeringens argumentation fram tills hösten 2016. Den här texten är en mindre vetenskaplig uppdatering av den analysen. Anledningen till att jag inte ägnar mig åt oppositionens argument är att jag som forskare är intresserad av hur åtstramningar legitimeras, varför det är regeringens argument som är av principiellt intresse. Det ska dock påpekas att många av de argument som jag framför, i synnerhet kring fuskfokus, också hade kunnat riktas mot föregående regering.

Regeringens argumentation vilar på två pelare. För det första, att assistansen är drabbad av oegentligheter, fusk och att det finns problem i hur lagstiftningen ser ut. För det andra, att regeringen inte har något ansvar för den situation som nu råder, att assistanskrisen är ett resultat av domstolstolkningar och myndighetsutövning som regeringen inte kan påverka. Jag behandlar dessa två argument för sig under rubrikerna nedan.

Fusk och oegentligheter
Åsa Regnér återkommer till att vi vet att det finns oegentligheter, att lagen behöver förbättras och att pengarna för reformen ska gå till vad de egentligen är avsedda för.

I det här sammanhanget finns det några intressanta retoriska figurer som vi känner igen sen tidigare.

”Alla de som har rätt till stöd, ska också få stöd” – Åsa Regnér. Den här språkliga figuren fungerar på samma sätt som när människor säger ”självklart ska de invandrare som inte begår brott få plats i Sverige”. Mot bakgrund av att detta nästan uteslutande sägs av de som kraftigt vill begränsa invandringen är det underförstått att det finns en väldans massa invandrare som begår brott. På motsvarande sätt är det underförstått i Regnérs uttalande att det finns en massa assistansanvändare som inte har rätt till stöd – annars hade det ju inte funnits pengar att spara. Syftet med att upprepa den här frasen är med andra ord att antyda att regeringens åtstramningar – de som genomförts och de som kommer genomföras – bara drabbar de som egentligen inte ska ha stöd. I själva verket är frasen som sådan en plattityd: vilka som anses ha rätt till stöd utifrån gällande rättspraxis är ju, i alla fall delvis, ett resultat av regeringens egen politik, vilket innebär att innebörden av frasen blir ”de som regeringen anser har rätt till stöd, ska också få stöd”. Funktionen är dock att skapa en åtskillnad mellan förtjänta och oförtjänta assistansanvändare, där andemeningen är att regeringens politik bara kommer att påverka den senare gruppen.

Samma syfte har uttrycket ”pengarna ska gå till vad de är avsedda för”, där såväl Regnér som Miljöpartiets representant (vars insats i den här debatten var häpnadsväckande okunnig och vilseledande) explicit hänvisade till fusk. Återigen: det finns inga belägg för att fusket inom personlig assistans är speciellt stort; de utredningar som Mp hänvisar till saknar helt evidensvärde och i övrigt saknas kunskap om volymerna av felaktiga utbetalningar, vilket jag och Hampus Nilsson har visat i vår rapport. Denna rapport refereras numera såväl av Delegationen för korrekta utbetalningar som av höga tjänstemän på Försäkringskassan. Lik förbaskat återkommer föreställningarna om det stora assistansfusket. Självklart finns det oegentligheter, självklart ska dessa bekämpas. Men den politik som debatterades i riksdagen handlar inte om att begränsa fusket, det är inte detta som regeringen får kritik för, utan om generella neddragningar. Att flytta fokus till fusket kan däremot vara en effektiv retorisk strategi, som döljer vad assistanskrisen i själva verket handlar om. Redan för ett år sedan argumenterade jag – i min snart publicerade artikel – för att "fusket" inte är utgångspunkten för regeringens politik, utan dess  legitimeringsgrund, en retorisk figur som används för att sälja åtstramningar. I debatten påpekar Regnér att den tidigare regeringen också hade ett tydligt kostnadsfokus. Detta stämmer, till exempel upprepade den tidigare ministern Maria Larsson (Kd) okritiskt att fusket låg runt 10%. För regeringen blir det här ett sätt att klistra dubbelmoral på de borgerliga kritikerna samtidigt som man vill stärka de egna argumenten - motståndarna håller ju med! I själva verket är det snarare så att även tidigare regering bär skuld till att de här föreställningarna valsar runt i debatten.  

Ytterligare ett argument som vi känner igen från de senaste två årens assistansdebatt är att regeringen värnar LSS legitimitet. Resonemanget gör gällande att om skattebetalare inte vet vart pengarna går så kommer förtroendet för LSS att utarmas. Detta  gör det i sin tur möjligt att beskriva åtstramningar som ett sätt att värna assistansen - det är ju för legitimitetens skull! I ett direkt citat återger Regnér till exempel att en fiktiv skattebetalare kan resonera ”nämen dom bryr sig inte om ifall mina pengar går till den här reformen eller inte, det kan gå till vad som helst och ingen gör något”. I sak håller inte heller detta argument: det är inte så att LSS har haft problem med legitimiteten, varefter regeringen har vidtagit åtgärder för att rädda förtroendet för reformen. Snarare är det den nuvarande och tidigare regeringen själva som har lyft upp fusket på dagordningen och därmed bidragit till att skapa den legitimitetskris som man säger sig vilja lösa. Enkla slagningar i valfri mediedatabas visar att fuskdebatten blossar upp efter att de statliga utredningarna har presenterats och efter att regeringen opinionsbildat i frågan. Det stämmer alltså inte att regeringen har svarat på en allvarlig legitimitetskris för assistansen.

I Regnérs retorik förekommer fortfarande hänvisningar till privata och oseriösa assistansanordnare, även om referenserna till fusk dominerar. Även om jag delar indignationen över dessa, och betraktar ”vinst i välfärd” mer generellt som en central ideologisk fråga som bör debatteras, är de här till för att förskjuta fokus. De åtgärder som regeringen får kritik för är inte designade för att göra livet surt för att privata assistansanordnare, utan slår mot alla människor som har assistans, oavsett om denna är utförd av kommuner, brukarkooperativ eller privata anordnare.

Om man summerar debatten så framstår det som att regeringen även fortsättningsvis kommer att hänvisa till fusk och oegentligheter. Två saker är då viktiga att komma ihåg för de som kritiskt vill granska politikutvecklingen inom området:

1. Det finns inga belägg för att fusket skulle uppgå till 10%, vilket är en siffra som har florerat i debatten; det saknas överhuvudtaget trovärdiga uppgifter om hur stort fusket är. Det är oroväckande att så mycket av debatten kring personlig assistans cirkulerar kring spekulationer i denna fråga.

2. De politiska åtgärder som regeringen kritiseras för har inte med fusket att göra. Regeringens styrning av Försäkringskassan, LSS-utredningen och frysningen av schablonbeloppet för varje beviljad assistanstimme är inte effektiva åtgärder för att komma tillrätta med fusket. När Regnér hänvisar till fusket i den här frågan hade det varit uppfriskande om någon kunde ställa motfrågorna ”hur hade ni tänkt att regleringsbrevet till Försäkringskassan för 2016 skulle minska fusket?” Hur menar ni att den hårdare rättspraxis som gäller idag, och som ni har accepterat, ska minska oegentligheterna?”

Ingens ansvar
Den andra huvudlinjen i regeringens argumentation är att den rådande situationen inte är regeringens ansvar, att man inte har genomfört några neddragningar och att det snarare är så att regeringen faktiskt försöker återställa lagens intentioner.

För det första måste begreppet ”nedskärning” förtydligas. Det har tidigare argumenterats att det inte finns en nedskärningspolitik eftersom assistanskostnaderna ökar i absoluta tal. Det är så klart ett absurt argument; det som är relevant är huruvida en politisk åtgärd leder till mindre kostnader än om åtgärden inte genomförts. I detta avseende är det uppenbart att regeringen har genomfört neddragningar, till exempel gällande uppräkningen av schablonbeloppet samt i uppmaningen att Försäkringskassan ska dämpa kostnadsutvecklingen. Därmed faller även Mp:s argument att man inte fattat några aktiva beslut om nedskärningar.

Regleringsbrevet till Försäkringskassan för 2016 är det tydligaste exemplet på ett aktivt beslut från regeringen som har fått stora konsekvenser. Denna styrning av Försäkringskassan ledde till fler avslag och att Försäkringskassan omtolkade en dom från högsta förvaltningsdomstolen från 2012 som ett prejudikat för att ”egenvård” inte kan räknas som ett behov som berättigar till assistans. Detta vill man nu inte kännas vid. Att regeringen skulle kunna påverka Försäkringskassans myndighetsutövning beskrivs av regeringspartierna som en anklagelse om konstitutionellt tveksamt ministerstyre. Det argumentet håller inte. För det första har regeringen nu får någon veckan sedan påverkat Försäkringskassans rättstillämpning i och med nödstoppet av omprövningar. Om det är ministerstyre att påverka Försäkringskassans arbete, såsom det påstods i debatten, så är detta också ministerstyre. I själva verket har regeringen massor med olika verktyg för att påverka förvaltningsmyndigheter, till exempel redan nämnda regleringsbrev, speciella utredningsuppdrag och projekt samt tillsättning av generaldirektör. Mer generellt beskrivs ofta myndigheter som tämligen lyhörda inför regeringens intentioner, vilket brukar kallas för informell styrning. Jag skulle bli mycket förvånad om man hittar en enda seriös forskare som sysslar med offentlig förvaltning och som köper beskrivningen av att regeringen inte kan påverka Försäkringskassans handläggning av assistansen. Detta kan enbart betraktas som en manöver för att ducka ansvar. 

I en finurlig retorisk glidning menar sedan Åsa Regnér att regeringens kritiker menar att regeringen skulle ha påverkat Högsta förvaltningsdomstolens domar, rimligtvis i ett försök att förskjuta fokus från regeringens styrning av Försäkringskassan. Mig veterligen har emellertid inga sådana argument förts fram i debatten. Ifall jag har missat sådana påståenden så är jag benägen att hålla med Regnér på den här punkten – det är inte sannolikt att domarna i HFD tar order av regeringen.

Med andra ord, det är nonsens att regeringen inte kan påverka Försäkringskassan och det är nonsens att regeringen inte har påverkat Försäkringskassan. Men ok, vi låtsas för sakens skull att Regnér + Mp har rätt i att man inget kunnat göra åt att Försäkringskassans lagtolkningar i realiteten inneburit stora nedskärningar. Om det nu varit så är det fortfarande ett faktum att regeringen i två års tid inte lyft ett finger för att bryta utvecklingen. Kritiken nu handlar ju om att regeringen agerat för sent och dessutom gör för lite. Om det skulle stämma att man inte alls kan påverka utvecklingen blir det ju fullkomligt obegripligt att man inte tidigare föreslagit en lagändring. Speciellt inte eftersom man nu försöker få det att verka som att man är bekymrad över rättsutvecklingen. I själva verket går det inte att tolka regeringens passivitet, och det faktum att man mött all kritik med referenser till kostnadsutvecklingen, på annat sätt än att man har varit ganska nöjd med hur saker och ting har fungerat. Barnen som förlorar assistans, vuxna som får sluta sina arbeten eller bo hos sina föräldrar och så vidare – allt det där har ingenting att göra med den lagändring som regeringen nu har aviserat och det är en utveckling som har pågått i två års tid utan att man har brytt sig. När man har konfronterats med konsekvenserna av de hårdare bedömningarna har man släng fram argument om kostnadsutveckling bortom kontroll, fusk och profithungriga assistansanordnare. Regeringens passivitet har inte varit neutral, med andra ord. Styrningen av Försäkringskassan har räckt för att kostnadsutvecklingen ska brytas och regeringen har rimligtvis varit ganska nöjd med alltsammans, givet att detta i princip är det enda funktionshinderpolitiska problem man har talat om sen man tillträdde. Det har länge stått klart att en lagändring har varit nödvändig för att återställa intentionerna bakom LSS, men fram tills nu har regeringen varit helt ointresserade. 

Som ett svar på kritiken mot att man inte har gjort något åt den idag akuta situationen inom assistansen lanserade regeringspartierna ett nytt argument, vilket om inte annat är uppfriskande för mig som analyserar hur assistanspolitiken motiveras. Detta lyder att man har tillsatt en rad utredningar för att kunna ändra lagen som ett svar på dagens situation. Detta argument är en imponerande balansgång i gränslandet mellan kraftig vilseledning och lögn. Ingen av de utredningar som regeringen har tillsatt handlar om att återupprätta LSS intentioner mot bakgrund av de domar som nu debatteras – det räcker med att slå ett öga på utredningsdirektiven för LSS-utredningen för att se att detta först och främst handlar om att spara pengar. Regeringen kan knappast beskyllas för att ha varit överdrivet brydda om att personlig assistans idag är en helt annan insats än den som beskrivs i lagstiftningen. Det man faktiskt har gjort är att begära underlag kring effekterna av de olika domarna från HFD, det är dessa underlag som ska komma i december. Men generellt så måste slutsatsen ändå bli att det inte är sant att regeringen har oroats för att LSS intentioner inte efterföljs, vilket man nu påstår. De problem med LSS som regeringen har fokuserat på har som sagt uteslutande handlat om kostnader, fusk och privata assistansanordnare.

Om man summerar regeringens argumentation så är den alltså att man inte har någon skuld till dagens situation, att man inte har kunnat göra något, men att man nu agerar och ”tar ansvar”. Det är inte speciellt svårt att se att detta är en självmotsägelse; helt plötsligt kan man agera, trots att man beskriver sig som oförmögna att påverka hur politikområdet utvecklas. Samtidigt som inte bär någon skuld alls, går det nu att knäppa med fingrarna så gör Försäkringskassan precis det som stora delar av funktionshinderrörelsen efterfrågat i två års tid. Den mer rimliga tolkningen av vad som faktiskt har hänt är att man har agerat tämligen kraftfullt för att minska kostnaderna, men att man inte har velat genomföra den här politiken genom riksdagsbeslut. När nu konsekvenserna av detta börjar stå klara har man blivit tvungna att backa, avsäga sig ansvar och ducka – utan större framgång för de som har inblick i politikområdet. Nyckelfrågorna för de som kritisk vill granska regeringens politik blir därmed:

1. Stämmer det verkligen att man inte kan och inte har påverkat myndighetsutövningen?
2. Om man nu kan påverka myndighetsutövningen och snabbutreda lagändringar, varför har man inte agerat tidigare, om man nu säger sig värna assistansens intentioner? 
3. Om detta inte är regeringens verk – hur ska medborgare kunna utkräva ansvar?


Sammanfattningsvis: å ena sidan har de ökande kostnaderna för assistansen inte kunnat förklaras, varken av forskningssamhället eller av statliga myndigheter. Regeringens respons på ökade kostnader har varit generella åtstramningar, oavsett konsekvenserna. Dessa tar man nu inte ansvar för. Å andra sidan har vi haft en debatt där regeringen har legitimerat politiken genom att tala om fusk och vinshungriga assistansföretag, men dessa saker har man i realiteten inte försökt göra någonting åt. Då hade man föreslagit helt andra insatser än de generella besparingsåtgärder som påverkat alla assistansanvändare, oavsett om man fuskar eller inte. Nu har regeringen lyckats bryta kostnadsutvecklingen och under de senaste två åren har vi kunnat bevittna konsekvenserna. Barn med omfattande funktionshinder som förlorar allt stöd, vuxna assistansanvändare som inte kan arbeta eller får flytta hem till sina föräldrar, mer isolering, mindre deltagande i samhället och en återgång till stödformer som vi trodde att vi lämnat bakom oss. Regeringen har inte bara lyckats med att sänka kostnaderna, de har också gett oss ett ganska exakt mått på priset för frihet för människor med omfattande funktionshinder – och det finns hitintills inga tecken på att de är beredda att betala.    

Wednesday, April 26, 2017

Riksdagens seminarium om Personlig Assistans


(Nedan - ett råmanus för mitt anförande. Kolla gärna på JAG:s eller RBU:s Facebook-sidor på alla andra kloka som snackade. Slutligen, hatten av till Bengt Eliasson (L) och Maj Karlsson (V), samt RBU och JAG, som arrangerade seminariet!)


Tack för inbjudan. Jag är glad att vara här och ödmjuk inför att få dela scen med så många kloka röster. Jag heter Niklas Altermark och är doktor och forskare i statsvetenskap vid Lunds universitet. I min forskning har jag studerat hur den rådande assistanspolitiken legitimeras och var föreställningen att det läcker pengar ur assistansen kommer från.
Idag vill jag säga tre saker. För det första – hur blir politik till?
En vanlig föreställning är att politik formuleras som svar på problem som uppstår i samhället och som våra folkvalda har som uppgift att lösa. Vi anställer fler poliser för att minska brottsligheten; vi subventionerar elbilar för att dämpa koldioxidutsläppen – och så vidare.
Såhär ser det inte ut på assistansområdet. Den politik som vi sett under de senaste åren – som till exempel inneburit att Försäkringskassan fått i uppdrag att bryta kostnadsutvecklingen och att ökningar av schablonbeloppet har frysts och därefter minskats – är inte designad för att komma till rätta med de problem som beskrivs; det vill säga fusk, ”överutnyttjande” och vinsthunger hos privata assistansanordnare. Hade man verkligen varit intresserad av det hade man kunnat föreslå skarpare tillsyn, bättre kontroller eller vinsttak. Istället innebär regeringens åtgärder en generell åtstramningspolitik och ett ensidigt kostandsfokus.
Kostnadsproblemet inom personlig assistans är en retorisk konstruktion. Det är inte utgångpunkten för den politik som förs – det är ett säljargument för en generell besparingspolitik, som är modellerat för att politiken som förs ska framstå som legitim. ”Fusk” och ”överutnyttjande” eller ”privata vinster” är alltså inte problem som politiken just nu försöker lösa, de är snarare problembilder som används för att rättfärdiga en politik vars överordnade syfte är kronor och öron.
På motsvarande sätt: i Regeringens retorik görs åtstramningspolitiken till en fråga om legitimitet – att spara pengar på assistansen handlar i själva verket om att värna assistansen, eftersom förtroendet för insatsen annars kommer att undergrävas.
Men, ifrågasättandena av assistansen kommer – nu och under den förra regeringen – i huvudsak från de styrande politikerna. Det finns ingen generell legitimitetskris för assistansen hos den breda allmänheten. När vi studerar hur assistansen har figurerat i den offentliga debatten ser vi snarare att assistansen debatteras efter att regeringar har fört upp kostnadsökningarna på dagordningen. Åtstramningspolitiken är alltså inte heller ett svar på en legitimitetskris för assistansen – snarare har det snäva kostnadsfokus som vi ser i regeringens retorik funktionen att skapa en legitimitetskris som kan rättfärdiga åtstramningarna.
För det andra: om hur tvärsäkra uttalanden kring storleken på fusket och överutnyttjandet cirkulerar i den funktionshinderpolitiska debatten. En central del av problembeskrivningarna som omgärdat assistanspolitiken är att mycket stora summor pengar utgörs av så kallade ”felaktiga utbetalningar”. Även den förra regeringen höll sig med den här retoriken. Det brukar heta att det handlar om ”minst 10 procent” av alla assistansutbetalningar, kanske mer, som inte är rätt.
I Sverige har de här uppskattningarna genererats av något som kallas för Expert Elicitation Method – eller ”expertuppskattningsmetoden” – som använts av ett antal utredningar som har haft stort inflytande på hur personlig assistans har debatterats och hanterats politiskt.
Jag har lett den första omfattande forskningsstudien som har granskat vilken evidens som finns för metoden. Vi har gjort en översikt av över 1 300 studier för att ringa in vad metoden kan användas till och hur den bör användas. Vi har kommit fram till följande:
1)    Den här metoden har tidigare aldrig använts för att göra bedömningar av felaktiga utbetalningar inom socialförsäkringssystem. Faktum är att den här metoden, inte i någon av de 1 300 publikationer vi har granskat, ens används för att bedöma en samhällsvetenskaplig frågeställning. Detta är en etablerad metod för att göra uppskattningar av hur radioaktivt avfall ska slutförvaras, och andra naturvetenskapliga frågeställningar. Men det saknas helt vetenskaplig evidens för att metoden går att använda samhällsvetenskapligt – och ännu mindre för att göra uppskattningar av mörkertal inom assistansen. Det finns med andra ord inga belägg för att detta skulle vara en lämplig metod för att uppskatta de felaktiga utbetalningarna. 
2) För det andra: när vi tittat på hur de svenska omfattningsstudierna av assistansfusket de facto använder metoden – så ser vi att man bryter mot ett antal helt fundamentala metodmässiga rekommendationer. Till exempel:
a.   I den vetenskapliga litteraturen framgår att experterna måste vara oberoende i förhållande till det de bedömer och att expertgruppen ska vara så bred och brokig som möjligt – i Sverige utförs expertuppskattningarna endast av anställda inom Försäkringskassan och möjligtvis några andra myndigheter.
b.  I den vetenskapliga litteraturen understryks vikten av att man arbetar rigoröst och transparent med att förebygga snedvridningar i experternas bedömningar – i de svenska tillämpningarna saknas sådana hänsyn i princip helt och transparensen är mer eller mindre obefintlig.  
c.  I den vetenskapliga litteraturen finns tydliga rekommendationer för hur resultat ska tolkas – i de svenska tillämpningarna tolkar man resultaten på helt andra sätt. I synnerhet i den så kallade Billum-utredningen, framgår det med all önskvärd tydlighet att man inte förstår vad den här metoden gör och inte gör, vilket leder till att man grovt vantolkar resultaten.
3  Vi presenterar de här resultaten i en rapport som kommer i nästa vecka och som sedermera också kommer att publiceras i internationella vetenskapliga tidskrifter. Summa summarum är att vi i Sverige använder en oprövad metod för att göra uppskattningar och att vi gör det på fel sätt. ((Om man ska hårdra det: det är lite som att jag skulle använda en våg för att mäta hur lång någon är, för att sedan strunta i att läsa stora delar av instruktionsboken av hur vågen ska användas. Resultatet använder jag sedan när jag ska beställa en ny kavaj. Det hade varit lustigt om det inte vore för det faktum att detta inte handlar om min illasittande kavaj, utan om människors grundläggande livsvillkor.)) 
Detta är för övrigt inte mina åsikter. Jag är kritisk mot den rådande assistanspolitiken – men jag kan garantera att även en forskare som avskyr personlig assistans hade kommit fram till samma sak som vi om hen granskat den vetenskapliga litteraturen om expertuppskattningar. Det är ett faktum att metoden saknar stöd.
Den tredje och sista saken jag vill säga handlar däremot inte om strikt vetenskaplig fakta, utan om värderingar – om vad som står på spel med den personliga assistansen och funktionshinderpolitiken mer generellt.
En vanlig kulturell och samhällelig föreställning är att assistansen utgör ett särintresse, att detta är en grupp avskild från resten av befolkningen som de ”normala”, av barmhärtighet, hjälper med stöd och service.
Så är det inte. En förändrad funktionsförmåga är en möjlighet – om vi blir tillräckligt gamla, till och med en trolighet – för var och en av oss. Funktionshinder är ett uttryck för människans fundamentala ömtålighet i mötet med världen. Som vi alla är bärare av, eftersom vi lever och andas.
Denna ömtålighet kan till exempel innebära att det barn vi väntar kommer att behöva assistans, att någon av oss som är här idag – och som för tillfället inte betraktas som funktionshindrad – kan bli påkörd och skadad på vägen härifrån, om vi inte råkar snubbla i en trappa innan dess. Funktionshinderpolitiken kan flytta in i vilket liv som helst. Ömtåligheten är därför inte deras, assistansanvändarnas, utan allas. Assistanspolitiken handlar aldrig om någon annan, utan alltid om oss alla.
I bästa fall kan personlig assistans vara ett sätt att svara på den här ömtåligheten, ett åtagande där vi bestämmer oss för att bära ömtåligheten gemensamt och ett löfte om att vi så långt som möjligt inte låter funktionsförmåga relegera människor till isolering, exkludering och ett liv av kamp för att få sina grundläggande mänskliga rättigheter tillgodosedda.
Historiskt har vi inte varit så kloka. Vi har istället skjutit ömtåligheten ifrån oss, låtsats att den bara finns hos ”de avvikande” och ”onormala” – som vi kan spärra in på statliga institutioner, sterilisera och möjligtvis slänga några allmosor till – för att vi ska kunna upprätthålla illusionen att samhället består av människor som alltid fungerar, som aldrig behöver hjälp.
Vi kan fortsätta göra funktionshinder till undantagstillstånd och tragedi, vi kan fortsätta se människor i den här gruppen som en kostnad, mer än något annat, och vi kan fortsätta med detta kollektiva självbedrägeri – ända tills vi skakade och tilltufsade upptäcker att assistansen visst berörde oss själva också. När vi fallit i trappan eller inser att det där barnet i vars händer vi lagt våra hjärtan visst hade behov som inte passade in i den givna mallen.
Det är precis det ögonblicket som står på spel i den här diskussionen – hur svarar vi på att livet inte är spikrakt och självklart? Möter vi ömtåligheten med öppna ögon eller låtsas vi som att den inte finns; bär vi varandra eller låter vi var och en bära sig själv efter förmåga? 
Tack så mycket.