Saturday, September 10, 2016

När staten berättar vad funktionshindrade ska känna

Så, Försäkringskassan deklarerar alltså från DN Debatt vad personer med personlig assistans ska tycka och känna. De ska inte känna att det är kris, att det har blivit svårare att få assistans, att deras rättigheter urholkas. De ska inte vara oroliga och inte bråka. På det här sättet agerar en statlig myndighet megafon åt regeringen, för argumenten känner vi ju igen från vad Åsa Regnér et al har kommunicerat under det senaste halvåret. Och precis som ansvarig minister så tarvar texten ifrågasättande.


Det finns ett antal saker som stör (lite för många för att jag ska hinna skriva om alla...). För det första upprepas misstänkliggörandet av privata assistansanordnare för att legitimera den rådande politiska inriktningen. Anledningen till att kostnaderna för assistansen ökar är att privata anordnare driver upp antalet timmar, vilket alltså beror på deras vinstintresse. Detta bygger på antagandet att de högre timtalen hos privata anordnare sjävklart är felaktiga. Men det finns egentligen inget som säger att den kommunala timfördelningen är den rätta och den privata överdriven. Ur ett brukarperspektiv finns det snarare all anledning att misstänka det motsatta; de flesta forskare och företrädare för intresseorganisationer som jag varit i kontakt med menar snarare att kommunerna gör alltför snåla bedömningar. Självklart har assistansföretagen ett intresse av att ge assistansberättigade alla timmar de har rätt till, men detta intresse ligger ju här helt i linje med LSS-reformens syfte och intentioner, så länge fler timmar bidrar till ett mer delaktigt och självständigt liv. Det är som Försäkringskassan tror att personer med funktionshinder vill ha en massa assistans de inte har ett behov av, vilket är en ytterst suspekt bild av målgruppens drivkrafter. Generellt tror jag att det hela tiden har funnits ett underutnyttjande av personlig assistans, att fler har rätt till hjälp utifrån lagstiftningens ursprungliga intentioner och att många har beviljats för få timmar. Dessutom så är hela det här argumentet frånkopplat den politik som faktiskt bedrivs. Det finns inget i regeringens regleringsbrev till Försäkringskassan, i utredningsdirektiven eller i den frysta ökningen av schablonbeloppet som specifikt syftar till att dämpa kostnadsökningen hos privata assistansanordnare. Det vi ser är ju generella nedskärningar som drabbar alla assistansberättigade. Antydningar om vinsthungriga privata anordnare fungerar däremot bra som legitimering och politiskt retorik, att det är för en helt annan politik än den som faktiskt förs förefaller spela mindre roll. 

Sen har vi så klart karaktäriseringen av den omfattande brottsligheten. Försäkringskassan har inget nytt att komma med här, de hänvisar till ett antal rättsfall från Åklagarmyndigheten som så klart inte kan säga något generellt om hur stort fusket är. I övrigt har de inget som backar upp påståendet att fusket är genomgripande och återkommande.  Det framgår också att Försäkringskassan inkluderar såväl bedrägerier som ett "medvetet överutnyttjande" i sin definition av fusk. Vilket reser frågan: vad är "överutnyttjande"? Att man medvetet begär timmar man inte alls behöver, där assistenten bara sitter och rullar tummarna? För all assistans som bidrar till att göra den assistansberättigade delaktig och mer självständig är ju - återigen utifrån LSS ursprungliga intentioner - per definition inte ett överutnyttjande. Angående fuskets plats i argumentationen, mer generellt, så har vi återigen att göra med en legitimering av politiken, snarare än en förklaring av den. För de åtgärder som vi faktiskt ser är uppenbarligen inte designade för att komma åt fusket, specifikt. Då hade vi sett satsningar på bättre tillsyn, inte generell besparingspolitik. Snarare handlar detta om att kommunicera en bild av en kostnadsutveckling som skenar bortom kontroll, ett politikområde där fusket frodas och där etiskt tveksamma assistansföretag får fritt spelrum att skörda skattepengar - denna bild är designad för att besparingarna inte ska verka lika upprörande. Så är tanken att vi ska glömma att den faktiska politiken har mycket lite att göra med att stoppas fusket. 

Mest irriterande med Försäkringskassans artikel är dock själva tilltalet; "ni har ingen kris, era upplevelser är inte giltiga i den här diskussionen, er oro är inte motiverad". Så tar man en massa statistik kombinerat med ett antal mer eller mindre dubiösa påståenden, om fusk och vinsthunger, som ska representera en rationell grund för hur Försäkringskassan tycker att brukarorganisationer och assistansberättigade ska uppleva sin individuella situation. Samtidigt förutsätter detta att man viftar bort den motsatta historien, den historia om hårdare bedömningar och indragna timmar som ligger som en mörk ångesklump hos allt fler assistansberättigade. På det här sättet ignorerar Försäkringskassan en förtryckt grupps erfarenhet och upplevelse medelst selektiv statligt producerad statistik; medan Försäkringskassan säger sig stå för objektivitet och rationalitet, förmedlar de bilden av hur alla invändningar mot den rådande politiken är uttryck för en irrationell bild av "kris" som saknar verklig grund. Och på det här sättet befästs en mycket sorglig funktionshinderpolitisk tradition: att experterna på den här gruppens liv är de som fattar beslut över dem, snarare än de själva.  

Försäkringskassan säger att de är ute efter dialog med brukare och brukarorganisationer. Det framgår med all önskvärd tydlighet att detta ska vara en dialog på Försäkringskassans egna villkor, där det redan är bestämt att det inte finns någon kris eller anledning till oro. Jag hoppas att varken vi i forskarvärlden eller brukarorganisationerna godtar en sådan "dialog".  

Thursday, August 18, 2016

Om vitbok

Det faktum att svenska myndigheter uppenbarligen fortfarande registrerar romer på grundval av att de är romer utgör en diskontinuitet i den statligt drivna försoningsprocess som – slutligen, var det tänkt – skulle ge den romska befolkningen upprättelse. Centralt i detta arbete är vitboken, statsmaktens fästande på papper av de missgärningar som måste sonas, just genom att fästa dem på papper. När en vit bok, en vitbok (varför är den vit?), publiceras kulminerar erkännandeprocessen av det förflutnas illgärningar – inte minst genom att de i samma ögonblick konstitueras som just förflutna. Det blir möjligt att gå vidare.
   Men, att gå vidare med vad? Vitboken som sådan är ett underligt fenomen. För det första för att den utgör ett brott mot en traditionell förståelse av absolut suveränitet. Statens behov av att erkänna sina misstag är bara möjligt i en värld där staten lyder under en annan lag än den som man själv stiftar. Vi tänker på Hobbes och Locke, samhällskontraktet som är utformat i enlighet med naturliga rättigheter. Genom att skriva ner vad man har gjort och genom att skriva ner det man har gjort som fel står det klart att statens egna lagar inte är slutgiltigt giltiga. Men samtidigt: vem beslutar när vitboken måste skrivas? Vilken förståelse av en stat, eller vilken gemenskap som helst, ger vitboken uttryck för genom att underordna staten en måttstock som skiljer det goda från det som måste sonas samtidigt som den placerar sig själv som domare?
   På det här sättet lever vitboken också i spänningsfältet mellan historia och nutid. Å ena sidan tillbakablickande, utifrån en retributivistisk logik; vitboken motiveras av fel som ligger i det förgångna och dessa måste dokumenteras, skrivas ner och förpackas. Å andra sidan av ett framåtblickande, genom möjligheten att äntligen ge en grupp upprättelse, eller att äntligen kunna återvinna en smula förlorad legitimitet. Paradoxalt nog är bärarna av staten i den specifika situationen, eller av ”det statliga”, inte samma personer som bar ansvaret för det offentligas rasism mot romer: de som beslutade om den svenska tattarpolitiken på 40- och 50-talet är döda eller väldigt gamla – ministrarna som företräder staten idag erkänner inte sina egna, utan sina företrädares fel. Men de gör det som förkroppsliganden av staten. Staten kan förkroppsligas. Och alltsammans är så klart inbäddat i och underordnat idén om att känna nutiden genom historien – det är därför det förflutna ska dokumenteras, det är därför historien måste vetas. På det här sättet aktualiserar vitboken frågor kring statens vara ur ett historiskt perspektiv: när alla dess beståndsdelar är utbytta, är det fortfarande samma stat? Det måste det vara, annars finns det ingen logik i att staten ber om ursäkt. Dessutom, och i ljuset av de senaste dagarnas händelser, vad betyder det när staten, den åtalade och domaren, fortfarande gör på ett ungefär samma saker som behöver ursäktas?
   Följetongen av oförrätter måste skrivas av den skyldige. Men även om det är statens oförrätter det handlar om så har staten också en position att konsolidera vitboken som slutgiltig. Vitboken som sådan väger precis så mycket, den signalerar avslut. Samtidigt: varje dokumentation av historien innebär exkluderingar av alternativa historier – historier som därmed också avslutas, fast i tystnad. Inskrivandet av en etablerad statlig tolkning av missgärningarna är därför, oundvikligen, ett kraftfullt politiskt verktyg. När vi förstår detta som kulminationen i en försoningsprocess, som så klart kan ha en uppsjö implicita och explicita förklaringar, så förstår vi också att det finns en berättelse som har lett fram till de slutgiltiga formuleringarna. Och det är inte givet att denna historia slutar med vitboken, även om det tycks vara ett av dess viktigaste syften. Det förefaller också som att vitboken målar en bild av att samtiden skiljer sig i synen på offren som ska återupprättas, just genom att markera ett diskursivt brott mot dåtiden. Om vi studerar konstruktionen av ett sådant särskiljande mellan ”då” och ”nu” – är detta brott möjligt att upprätthålla? Kan det inte vara så att följetongen av styrningsteknologier, policies och regleringar av grupper som blir föremål för statens ursäkter också präglas av kontinuitet? Därför blir det också viktigt att studera vitboken som en fortsättning, och inte bara som försoning eller som ett brott, i relation till dåtiden.
   På det här sättet illustrerar vitboken att historien alltid omkonstrueras, och ibland omkullkastas, av samtiden och att själva historieberättandet i sig fyller viktiga politiska funktioner. Genom att vara statens verktyg att ursäkta sig själv ger vitboken också möjlighet att utforska centrala aspekter av vad staten som sådan är och vad vi kan fästa för förhoppningar vid den.
   Summering och påbyggnadsfrågor:

(a) Är det så att staten – denna mystiska kropp som vi har så svårt att tänka politiken utan – återskapar sig just i akten av att ifrågasätta sig själv: staten blir (åter eller först) en stat och därmed lite mindre mystisk som den slutgiltiga självreflekterande utposten i rörelsen fram till nu; staten, genom förkroppsligandet av vitboken, utgör den yttersta auktoriteten på statens brott. Vad innebär denna, statens självreflekterande kapacitet och hur utmanar och/eller bekräftar den etablerade idéer om vad en stat är?

(b) Den historiska tolkningsprocessen av vad man måste och inte måste göra avbön för kan ses som en kontinuerlig omförhandling och omtolkning av felen som begåtts. Detta är en process som bör kunna kartläggas empiriskt. Alltså: tolkningen av historiska skeenden måste i sig själv förstås som ett historiskt fenomen och därför studeras som sådant. Relaterade frågor: är det ens rimligt att förstå den här processen i termer av ”förtryck” och ”återupprättelse”? Vad händer om vi studerar kontinuiteten i hur vitbokens offer konstrueras och omkonstrueras, istället för att utgå från att staten har nått en moralisk platå från vilken man kan titta ner på det förflutna?


(c) Om vitboken är ett uttryck för en försoningsprocess, hur har denna process lett fram till kulminationen med publiceringen av en vit bok? Vad hände innan vi försonades och hur förstår vi de vitböcker som inte blivit skrivna? Hur förhåller sig vitboken till tystnaden innan dess publikation och vad talade tystnaden trots allt om? Vilka olika vitböcker skrivs, hur rationaliseras deras gemensamma och separata existens och hur kan de olika historiska processerna som har lett fram till dem förstås tillsammans? När blev staten kapabel att döma sina egna brott?  

Monday, July 25, 2016

Invisibilia - The Problem with the Solution

Bra pod-avsnitt om felslutet att hjärnors annorlundaskap nödvändigtvis är problem som måste lösas: http://www.npr.org/programs/invisibilia/483855073/the-problem-with-the-solution

Lite småkletigt och så, men tangerar faktiskt många aspekter av post-strukturell funktionshinderforskning, framförallt i den underförstådda kritiken mellan det friska och det patologiska. Bra sommarlyssning - till hösten försöker vi mobilisera den radikala potentialen i "acceptans".

Thursday, July 14, 2016

Enighet som ideal

Kan Theresa May ena Storbritannien? Kan Socialdemokraterna ena Sverige? Är Trump eller Clinton bäst lämpad att ena USA? Som framgår av dessa och tusen andra liknande frågor, är ”enighet” ett ofta för givet taget ideal för politiska gemenskaper. En annan, och möjligtvis bättre, fråga är om Storbritannien, Sverige och USA nödvändigtvis mår bäst av att ”enas”. Vad som spökar här är en förståelse av politiken och det politiska som harmoni kring gemensamma intressen. Ofta lockas också vänstern med i den här retoriken, vilket är olyckligt av flera olika anledningar.

1.     Enighet kring vad? Föreställningen om den enande politiska kraften förutsätter antingen att det finns ett gemensamt och objektivt gott att enas kring eller att enigheten i sig är detta objektivt goda. Politiken blir med det här synsättet projektet att resonera sig fram till vad detta är. Det finns en uppsjö utgångspunkter som kan hjälpa oss ifrågasätta detta antagande, från Marx klassanalys till Butlers post-strukturalism. För Marx präglas politiken snarare av fundamentala klasskonflikter, där det objektivt goda är att betrakta som ett förklätt klassintresse. Det finns till exempel goda skäl att Theresa Mays eventuella enande av Storbritannien kommer att göra livet svårare för vissa utsatta grupper i samhället, precis som hennes föregångare. Enigheten uppnås på bekostnad av dessas exkludering. Butler lär oss att det förment neutrala och objektiva målen som vi alla förväntas dela är ett kraftigt uttryck för politisk makt, en makt som fungerar genom att omöjliggöra vissa politiska visioner och projekt. Med ”enighet” krymps politikens möjlighetsutrymme.
2.     Politik som reglering av konflikt? I Chantal Mouffes analys av sen-modernitetens politik är idealet om konsensus en drivfjäder för främlingsfientlighet och nationalism. Detta beror på att hon betraktar ”det politiska” som av naturen konfliktfyllt; politikens uppgift är att ge oss möjlighet att, på fredligt vis, vara en arena för sådana konflikter. Med det här synsättet finns det inget gemensamt bästa att enas kring, utan en uppsättning motstridiga intressen som går att härleda tillbaka till vår positionering i samhället. Själva föreställningen om det gemensamma goda, och om enighetens överordnade värde, tenderar dock att fungera som överideologi, vilket innebär att ”det politiska” försvinner från den faktiska politiken. Vi får en blodfattig och urlakad politisk offentlighet som upphör att engagera. Det är i denna situation högernationalister kan kapitalisera på att måla upp en ny konfliktlinje, som emellertid inte utgår från maktrelationer i samhället, utan från nationalstatens gränser och föreställningen om nationell gemenskap.
3.       Ett projekt för vänstern. Givet denna analys är det inte nödvändigtvis så att vänstern måste hitta tillbaka till en generell och samhällsövergripande berättelse om framtiden, modellerad efter ”folkhemmet” och välfärdsstatens framåtskridande. Kanske skulle vi istället stå för vår maktanalys, konstatera att vårt projekt är att omfördela, pengar och makt, och sluta låtsas om att alla måste älska vårt politiska projekt. Kanske skulle vi vägra låtsas att vårt mål är att ”ena” Sverige kring en gemensam politisk linje. Detta skulle dessutom tvinga högern att argumentera utifrån de intressen som deras politik representerar, vilket är betydligt svårare än att rapa floskler om ”tillväxt” och ”gemenskap”.  I förlängningen innebär en intresseorienterad politik för omfördelning av makt så klart ett mer jämlikt samhälle, vilket kommer att innebära mindre av slitningar och social oro. Det är en enighet som bygger på att vi är jämlikar, snarare än att vi tycker likadant.

   Det är självfallet så att våra samhällen präglas av konflikter som är farliga och moraliskt oförsvarbara. Det är sant att Sverige, liksom USA och Storbritannien, måste ”enas” i någon bemärkelse. Problemet är att diskursen kring ”enighet” inte adresserar de maktrelationer som ger upphov till sådana konflikter. För vi kommer bara uppnå ett samhället som hänger samman, som bygger på jämlikhet, om vi vågar se och starta vår politiska analys utifrån en förståelse av de konfliktlinjer som faktiskt präglar vårt samhälle.

Saturday, July 2, 2016

Miljöpatriet är nyliberalismens parti

Inte i bemärkelsen att de är nyliberaler, utan för att de, mer än något annat parti är en produkt av det nyliberala samhället. Jag ska erkänna att jag inte vet massor om brunkolet, mer än att precis alla som jag litar på i de här frågorna säger att detta är ett gigantiskt ideologiskt svek och miljöekonomiskt vansinne. Jag vet mer om migrationsuppgörelsen; ett gigantiskt ideologiskt svek och humanitärt vansinne. Jag minns också hur jag hade mina första politiska upplevelser hos Mp, kampanj mot EG och valvaka när man kom tillbaka in i riksdagen; en samling ideologiskt drivna och principfasta personer som gav mig en så vacker bild av vad politik kan vara. Många anarkister i Grön Ungdom på nittiotalet, motståndare till statssocialismen, men också, redan då, politiska broilers som älskade att pådyvla tonåriga socialister Stalins skuld. Under de senaste femton åren har de blivit proffs i politik, producerad av och perfekt för samtidens individualistiska innehållslöshet. Men nu, i regeringen, hemsöks de av en pågående spänning: mellan sin egen tomhet och viljan till makt.

Ett sätt att beskriva Mp:s utveckling är att de lyckades göra sig till den perfekta projektionsytan för de idéer som förväntas av 2000-talets idealmänniska: småskalighet, öppenhet, miljömedvetenhet, medvetenhet i allmänhet; aldrig någonsin ett socialistiskt nej till friskolor, men gärna idylliserande av den typ av föräldrakooperativ som den urbana medelklassen sätter sina barn på. Mp kan omfatta allt som är gott, men aldrig det som på allvar kan förändra. Och det är ju så klart väldigt attraktivt, eftersom var och en därför kan projicera sina egna drömmar om samhället på partiet. Detta är Mp:s hyper-individualism: ett parti för en post-politisk människa, som inte bryr sig om makten men ser anti-rasism, öppenhet och miljöfrågor som självklara attribut snarare än politiska verktyg. Bättre än liberalerna själva har Mp lyckats förkroppsliga den liberala drömmen om historiens slut, de idéer och argument som vi alla förväntas vara överens om står Mp för, vi kan rösta på dem och vara säkra på att vi får en sockersöt humanism tillbaka. Jämlikhet, jämställdhet, miljömedvetenhet – men utan några radikala samhällsförändringar. Barnen går på föräldrakooperativ, nu utan halvfabrikat och med enbart ekologiska råvaror. Det ska kännas bra med politik och det har känts bra att stödja Mp.

Det är just avsaknaden av en social teori som gör att alla dessa ställningstaganden, i sak ofta rimliga, till menlös tomhet. Den ideologiska riktningen pekar bara tillbaka mot individens själv, som när EDM-kidsen på Summerburst inte dyrkar vem som nu står på scenen, utan sig själva, med sina mobilskärmar; det är idealet om individen de söker uppnå, det är självförverkligandet av individen som är idolen. Samma roll har ”den gröna” ideologin i Mp: utan maktanalys, utan förståelse av patriarkat och kapitalism, blir den bara en besvärjelse över sin egen förträfflighet, narcissistisk och polerad. Perfekt för en tid som göds på illusionen av att förändring är möjligt men samtidigt inte tillåter att något ska få förändras.

Detta, förvisso deprimerande, tillstånd hade kunnat fortsätta i oändligheten om det inte vore för den andra inneboende drivkraften i nyliberal politik: viljan till makt. I den ekonomiska organisationen av samhället regerar individualismen som antagande och underförstådd sanning. Men i politiken regerar regeringen. Mp:s tomhet har så klart gjort dem till attraktivt regeringsunderlag, utan ideologisk kärna som kan utgöra stoppkloss för Socialdemokratins resa högerut, ryggrader lika böjliga som fiskelinor. Det problem som Mp nu ställs inför är att illusionen om det goda partiet spricker, på samma sätt som när nyliberalismens förgivettaganden granskas för de konsekvenser som uppstår i riktiga människors liv. Det visade sig att politik handlar om människor. Det visade sig att politik handlade om faktiska beslut. Det visade sig att drömmen om 2000-talets individ inte klarade av att möta styrandets realiteter. Det visade sig att Mp, själva förförda av sin egen skönhet, var helt oförberedda. De ser ut som fån när de blir kritiserade. De ser ut som tokar när de försöker förklara bort det ena klavertrampet efter det andra, och anledningen är att de inte har någon ideologisk kompass som kan motivera varför de gör vad de gör, som inte säger stopp när vansinnet bryter ut. På Mp:s feminism och demokrati gick det tydligen att projicera Turkiets anti-demokratiska utveckling. Över Mp:s miljömedvetenhet kunde man köra fram och tillbaka med en koldriven slottermaskin och när den var färdig visade sig att det inte fanns något där från början – i alla fall inte något som inte kunde kompromissas bort.


Alltsammans är mycket hoppingivande, ty det antyder att historien inte kommer att ta slut, att tomheten aldrig slutgiltigt kommer att triumfera. I Miljöpartiets pågående kollaps illustreras möjligheten av en ideologi bortom individualismen och den post-politiska människans självförverkligande. Det är så klart sorgligt för alla de idealister som finns kvar inom deras led, som slentrianmässigt försvarar det goda man åstadkommit – en akt som mest ser ut som konstgjord andning av en vaxdocka. Det är bättre ni slutar tramsa och börjar se politiken som ett gemensamt projekt, det finns faktiskt värld som måste förändras. På riktigt.

Monday, June 27, 2016

Vänstern, nationen och Brexit

Varje statsvetare med ett uns av självaktning har sin egen take on Brexit, mig inkluderad. Givet min politiska hemvist och övertygelse om att det behövs en ny internationalistisk social rörelse, fokuserar jag på vad Storbritanniens (eventuella) utträde ur EU bör lära oss inom vänstern.
   För det första, i ljuset av alla saker valresultatet inte visar, står det i alla fall klart att Brexit är ett uttryck för ett växande gap mellan samhällseliternas politiska institutioner, dess politiska riktningslöshet, och folkflertalets vanmakt. Detta måste vara startpunkten: den politiska riktning som har präglat de senaste decenniernas Europeiska politik är inte hållbar. EU, så som dess institutioner nu ser ut, är inte hållbart. De nationella liberala demokratiernas politik är inte heller hållbar.
   För det andra står det klart att det behövs en politisk kraft som kanaliserar denna vanmakt. I huvudsak är det högerpopulister och rasister som har åtagit sig uppgiften, med löften om nationellt återuppväckande, anti-etablissemangs-retorik och fokus på den vita underklassens vardagsproblem. Brexit är ett tydligt exempel på den här dynamiken, när de brittiska väljarna överöstes med expert-uttalanden om EUs förträfflighet revolterade den förfördelade glesbygden, den gamla industriarbetarklassen och de grupper som elitister av olika schatteringar brukar kalla för ”white trash”. ”Folket” sket i eliternas försäkringar, de köpte Leave-sidans lögner eftersom de talade till deras problemuppfattning.
   För det tredje: snarare än en seger för vänstern, vilket vissa verkar tolka valresultatet som, så är Brexit ett resultat av vänsterns misslyckande. Historiskt har socialdemokratin fått bränsle av en ständig rörelse framåt, med en tydlig utgångspunkt i arbetarklassens problembild. Utan denna rörelse är Socialdemokratin ett dött politiskt projekt och i det vakuum som har uppstått har resten av vänstern misslyckats med att kanalisera ett växande missnöje. Podemos och Syriza är exempel på att denna utveckling inte är en naturlag, men också ett vittne till hur andra vänsterrörelser i Europa har försuttit möjlighet efter möjlighet att ändra historiens riktning. Givet samtidens avsaknad av tydliga politiska konfliktlinjer – mellan arbeta och kapital och mellan demokrati och elitism – har nationalisterna fått fritt spelrum att konstruera en ny konfliktlinje: mellan innanför och utanför nationens gränser, mellan riktiga Européer och utbölingar.

Den brittiska folkomröstningen är i sig ett exempel på post-politisk politik; ett spektakel där narrativ är viktigare än sanning, där gapighet slår argument och där reflektion och nyans är hopplöst passé. I efterdyningarna av valet har det cirkulerat en rad historier om hur Brexit-anhängare ångrat sina röster eftersom de inte vetat vad de röstat på. Som väntat haglar idiotförklaringarna av deras dumhet. Givet hur debatten kring folkomröstningen såg ut är denna yrvakenhet emellertid föga förvånande: kampanjerna har varit en veritabel orgie i förenklande resonemang, ovidkommande nonsens och rena lögner. Stora delar av brittisk media har konsekvent låtit bli att rapportera vad ett utträde faktiskt skulle innebära, till förmån för sensationsjournalistik om invandringens kostnader. Det är relevant att ställa sig frågan vad en folkomröstning under dessa förutsättningar har med demokrati att göra; vad vi ser är snarare en naturlig konsekvens av hur medborgarskapet har reducerats till ett slags konsumentsskap, ett uttryck för precis det post-politiska tillstånd som Brexit kampanjens xenofobi kapitaliserar på.
   Det förhåller sig alltså inte så att brexit har kanaliserats av progressiva visioner om en återuppbyggd välfärdsstat och tämjd kapitalism, utan av nationalism, främlingsfientlighet och rena lögner kring vad EU är och gör. Alldeles oavsett konsekvenserna av Brexit är detta mer än tillräckligt för att avhålla sig från ”gratulationer” till britterna. Det absolut sannolikaste utfallet av Brexit i Storbritannien är att Torys nationalkonservativa falang tar hand om premiärministerposten och stärker sin ställning, samtidigt som Blair-falangen av Labour försöker avsätta (den progressive) Jeremy Corbyn och återupprätta en ”tredje vägens politik” som ideologisk ledstjärna. Det är svårt att se hur något som helst gott ska komma ur en sådan utveckling. Anledningen till att så många sociala rörelser kampanjat för Bremain är att de ser EU som ett konstitutionellt skydd, till exempel mot alltför grava nedskärningar av funktionshinderomsorg och vård. Med en närhistoria som skrivits av Thatcher, Blair och Cameron befinner sig inte det nyliberala monstret nödvändigtvis i Bryssel, utan kan lika gärna härska från 10 Downing Street.

Som väntat har reaktionerna inom svensk vänster varierat; medan vissa har betonat de farliga krafter som mobiliserat Brexit har andra retirerat till tiraden om att EU i grunden är ett nyliberalt projekt. I sak har båda rätt. Det som ofta saknas i den här diskussionen är en strategisk hållning till EU, för det är ju så klart inte EU i sig som ska bekämpas, utan nyliberalismen som EU ofta är bärare av. Frågan är alltså inte om vi är med eller mot EU, utan hur vi förhåller oss till EU på ett sådant sätt att våra långsiktiga politiska mål kan realiseras. Det torde stå klart för alla som vill bekämpa dagens hyper-kapitalism att det krävs en europeisk förenad vänster och att det behövs en uppsättning europeiska (och globala) institutioner som kan fungera som motvikt mot den transnationella ekonomismen. Vissa tror att EU omöjligt kan fungera som en sådan motvikt, att EU därför helst ska falla samman och ersättas med andra internationella institutioner, medan andra tror att EU kan reformeras. Skillnaden mellan dessa hållningar är strategisk och taktisk, snarare än ideologisk, varför den kategoriska hållning som ofta präglat den Svenska vänsterns inställning till EU är illa vald. Det är som att vi är fångade i erfarenheten av två folkomröstningar – är vi ”för eller emot”? – istället för att fråga oss vilka möjligheter EU erbjuder, hur förändrade politiska förutsättningar påverkar dessa möjligheter, samt vad nästa strategiska steg är för att ta oss närmare en mer radikal och jämlik demokrati. När vi vägrar nyansera vår analys av EU och inte förmår betrakta oss som en del av en förenad europeisk vänster, som kämpar mot kapitalismen snarare än EU, så riskerar vi att fortsätta på en bana som låser in varje radikalt jämlikhetsprojekt inom nationalstatens gränser. Det är enkelt att säga att EU alltid kommer tjäna storkapitalets intressen och ännu enklare att glömma att Karl Marx sa exakt samma sak om nationalstaten som sådan.
   EU är varken djävulen eller räddningen, utan en samling politiska institutioner som formats av de maktförhållanden som präglat Europa och världen under de senaste femtio åren. Detsamma kan för övrigt sägas om de flesta andra nationella och internationella politiska projekt under den här tiden. Vår utgångspunkt måste vara att den här maktojämlikheten är vår huvudfiende, som vi ibland bekämpar genom att mobilisera EUs institutioner – till exempel genom att luta oss mot Charter of Fundamental Rights för att försvara utsatta grupper (vilket brittiska sociala rörelser för "remain" ofta har gjort) – och ibland genom att kräva kraftiga reformationer av institutionerna som sådana.


Det politiska valet står idag mellan konservativ nationalism eller socialistisk internationalism – SD eller Podemos, för att hårdra det – en av de här sidorna kommer ytterligare stärka sina positioner genom att ge syre år den politiska andnöd som nyliberalismen skapar. För vänstern är vägvalet av extra stor vikt, då vi nu ser framväxten av en slags välfärdsstatsnationalism, vars huvudargument är att nationens gränser måste kontrolleras hårdare för att värna den generella välfärden. Det är ett slags folkhemsnostalgi, som designad för att attrahera rotlösa före detta socialdemokrater och som syftar till att splittra vit och icke-vit arbetarklass. Precis den här berättelsen riskerar att få fäste, också inom socialdemokratin och socialliberalismen, med resultatet att den globala kapitalismen möts med nationell protektionism. Vänstern måste istället svara med en trovärdig och radikal internationalism, som bygger på insikten att en europeisk nyliberalism förutsätter ett europeiskt motstånd.