Sunday, October 9, 2016

Funktionshinderpolitik: Varför kan man sparka?


Jag har (bland annat) ägnat de senaste månaderna åt att undersöka och skriva om hur besparingarna inom den personliga assistansen har gjorts möjliga, hur regeringen och Försäkringskassan har argumenterat och vad det är deras argument egentligen säger. I dagarna har jag deadline på en lång akademisk text som analyserar de här frågorna, där jag tror mig förklara hur besparingspolitiken legitimeras och på vilka sätt argumenten för den inte håller (googla mig och maila min jobbmail om du är intresserad av texten). Frågan som varken jag eller någon annan i den här debatten har besvarat är dock en annan: Varför? Varför förs det – inte bara i Sverige, utan i stora delar av Västeuropa – en politik som gör livet sämre för den här gruppen? Varför har personer med funktionshinder aldrig varit jämlikar? Varför har det så ofta accepterats att folk som fungerar annorlunda behandlas som skit? Varför godtas det fortfarande?

Det är inte rimligt att vi pratar om folk som ”kostnader”, att vi systematiskt beskär den här gruppens möjligheter att leva och utvecklas och förlitar oss på att deras anhöriga ska agera övermänskliga vårdare när samhället sviker.

Så, jag tänkte försöka formulera ett (förenklat och skissartat) svar på denna, i grunden filosofiska, fråga om makt, normer och majoritetens avsmak och ignorans för det avvikande. Argumenten jag gör finns på andra ställen också, så kolla längst ner för lite referenser till vart jag själv och andra skrivit liknande innan.

Kärnan är denna:

Man kan sparka på funktionshindrade för att de antas vara väsensskilda från ”oss.
Man kan sparka på de här människorna för att de är av en annan sort;
underförstått, så klart, en sämre sort.
Man kan sparka på de här människorna för att man fruktar vad deras existens avslöjar.
Man kan sparka på de här människorna för att vi tror att deras biologi betyder att deras underordning är naturlig.

I en gruppbostad där jag arbetade brukade personalen hota med att slänga en av de boende i det våta och kalla gräset för att få henne att sluta skrika på nätterna. 

Funktionshinder finns till eftersom det finns ett påhittat ideal som människor i den här gruppen bedöms som misslyckade utifrån. En funktion kan bara vara nedsatt i relation till en föreställd ”normal funktionsförmåga”. Normaliteten är en fiktion, en myt och ouppnåelig.  
   Idealet om den fullt fungerande, normala och rationella människan, som klarar sig själv och inte är beroende av hjälp, är ursprunget och kärnan.
   Detta ideal förutsätter att människor ska vara produktiva, att vi ska kunna arbeta, att vi inte behöver hjälp eller hjälpmedel, att våra kroppar ser ut och fungerar på ett speciellt sätt, att vi kan tänka på ett speciellt sätt, på det rationella sättet, och att vi är och förblir såhär genom våra vuxna liv. Den här mytologin har vävts genom den västerländska idéhistorien – av John Locke, Immanuel Kant, David Hume, John Rawls och så vidare (vilket jag för övrigt visar i kapitel 4 av min avhandling). Den är med andra ord djupt ingrodd i hur vi tänker kring politik och medborgarskap.
   Samma ideal genomsyrar även socialpolitikens historia, psykiatrins historia och psykologins historia; hur kan vi veta, bota, kontrollera och, i värsta fall, göra oss av med de som inte fungerar som de ska? Så såg frågorna ut. Så ser frågorna ut. 
   Alltså: ”funktionsnedsättning” är ett namn på misslyckandet att möta ett djupt rotat ideal om vad det är att vara människa. Detta ideal följer ur en filosofisk tradition som alltid har gjort anspråk på att vara universell, men som samtidigt har uteslutit de som avviker för mycket. Detta ideal är en lögn.

Jag tror att vi kan sparka för att vår kultur reproducerar idén att funktionshinder handlar om någon annan – en mystisk varelse som skiljer sig från människan som fungerar som det är tänkt, som går å jobbar och beter sig som folk. Så mycket energi människor lägger på att upprätthålla illusionen av att de är det normala idealet. I själva verket, detta faktum: funktionsnedsättning handlar aldrig om någon annan.
   För det första: det finns inte någon som alltid funkar ”normalt”. Vi misslyckas alla ibland med att vara fullt fungerande, rationella och oberoende av hjälp. Ingen av oss har full funktionsförmåga, eller ens ”normal” funktionsförmåga, alltid. De flesta av oss har det aldrig. Om vi blir tillräckligt gamla kommer många av våra funktioner försvinna. Eller om vi blir tillräckligt deprimerade. Eller när vi får ångestattacker. Eller när vi går in i väggen. Eller när vi blir sjuka. Det finns ingen fundamental skillnad mellan den myriad av behov som vi buntar samman och kallar ”funktionsnedsättning” och de behov av hjälp och stöd som snurrar runt i alla andra liv.

Vem känner inte en ”normal” person – om hen tänker efter – som varit komplett oförmögen att leva utan stöd och hjälp från andra under en kort eller lång period? Det är en central aspekt av vad det är att vara människa.

För det andra: funktionshinder handlar inte om någon annan eftersom det kan vara vem som helst. Ditt barn kan födas och fungera på ett annat sätt. Du själv kan sluta ögonen och vakna en vecka senare på sjukhuset efter en stroke, utan tal eller fungerande motorik. Om du inte snubblar och bryter nacken innan dess. Livet är en ömtålighet. Människans biologi interagerar med världen på sätt som inte går att gardera sig mot eller förutsäga. Ibland kommer resultatet av den här interaktionen mellan kropp och värld innebära att du inte längre kan spela rollen av den fullt fungerande människan. Att du plötsligt behöver hjälp med massa saker, eller hjälpmedel, att du plötsligt ses som en annan människa som tillhör en grupp som görs fattig och betraktas som ”tärande”. är du inte tärande. är du inte sämre. är du inte värdelös. Så varför antar du de här sakerna om människor med funktionshinder?

Funktionshinder är en latent möjlighet i varje människoliv och jag tror att detta faktum skapar en massa ångest, ett kollektivt och delat tryck över bröstet på en kultur som privilegierar fysisk och intellektuell perfektion.
   För det finns ett glapp, mellan idealet om den fulla funktionen och det faktum att vem som helst av oss bara är ett snedsteg från att bli en av de där människorna som körs runt i en rullstol av en assistent. Ibland kan vi helt enkelt inte ta hand om oss själva. När jag får ångestattacker klarar jag bara av att andas, på en säng i ett lagom upplyst rum. Medicinerna hjälper inte längre och jag kan fortfarande inte stå på en tågperrong utan hjärtklappning.
   Bristen på ödmjukhet inför dessa faktum beror inte bara på arrogans, utan också på att det är så jävla jobbigt att ta in hur sårbara vi är. Så vi försöker hela tiden eftersträva idealet om full funktion och därmed särskilja oss från de som vi utesluter från detta ideal. Det faktum att idealet är ouppnåeligt innebär att vi aldrig någonsin kan vara säkra på att vi är framme, att vi aldrig kan slå oss till ro. Så blir ”full funktion” en ritualiserad repetition, en sorts ändlös beteendecharad som ska försäkra oss om att vi är som man ska vara. Och framförallt: att vi inte är som ”dom”, som behöver hjälp och kostar pengar och inte kan ta hand om sig själva. Vi uppträder den funktionsförmåga vi eftersträvar och blundar för att ingen av oss kan nå ända fram.   
   På samhällsnivå konstruerar vi strikta klassifikationssystem och medicinska förklaringar för att lura oss att det finns en fundamental åtskillnad mellan det normala och det avvikande. Vi skapar en kultur där alla nedsatta funktionsförmågor betraktas som radikalt annorlunda från det vanliga och bekanta; vi bygger speciella hus där människor med annorlunda hjärnor kan bo och vi skapar skolor där barn med speciella behov kan gå, utan samröre med barnen med vanliga behov. Kort sagt skapar vi en kultur av skillnad, där funktionsförmåga görs till ett grundläggande sorteringsinstrument och som bygger på en förbestämd gradering, där vissa sätt att fungera värderas högre och där vissa sätt att vara legitimerar underordning.

Jag har suttit och intervjuat personal i gruppbostäder som klämmer fyra koppar kaffe på en timma samtidigt som de glatt förklarar att är man utvecklingsstörd får man nöja sig med två per dag. Ty utvecklingsstörda hjärnor kan inte fatta såna viktiga beslut om den egna hälsan.
   Så skapas illusionen att detta handlar om någon annan: vi försäkrar oss själva genom att eftersträva det omöjliga idealet och vi organiserar samhället runt en uppdelning mellan det normala och det avvikande. Genom att mentalt skapa en åtskillnad mellan ”dom” och ”oss” försöker vi lura oss själva att vi befinner oss på rätt sida av gränsen. Det är samhällets kollektiva ångestterapi. Vi blundar för att ingen av oss kan upprätthålla ”full funktion” och försöker glömma att det när som helst kan bli vem som helst som är ”den funktionshindrade”. Vi separerar och ömsom föraktar ömsom tycker synd om.

Funktionsnedsättningar påminner människan om vad vi försöker glömma; funktionsnedsättningar är ett resultat av en delad och universell sårbarhet i mötet med världen och med andra människor. Samtidigt har vi en idéhistoria och kultur som glorifierar det fullt fungerande, rationella och normala.
   För att kunna leva under trycket av dessa motsatta faktum skapar vi en värld som bygger på föreställningen att funktionshinder berör någon annan. De som har klassificerats eller diagnosticerats. Eller inte gjort KUB-test eller inte har jobb och pengar och mentala resurser att få över 70 på ett IQ-test. Man kan sparka på någon annan för att det inte har med ”oss” att göra och för att man fått för sig att det är naturligt och biologiskt att de här människorna har det sämre. De kan ju inte jobba. De kan ju inte skaffa barn. De kan ju inte det ena eller det andra. Man fantiserar om att de är fundamentalt annorlunda från ”oss” själva.
Jag intervjuar en aktivist med ett intellektuellt funktionshinder, hon berättar att hon bara fick flytta till en egen lägenhet om hon gick med på att sätta in en p-stav i armen.
   Men det är inte sant för vem som helst av oss kan vara en av dom. Och bortom den där egenskapen som specificeras och väljs ut som grund för deras etikettering så finns det inga fundamentala och generella skillnader som följer gränsdragningen mellan funktionshinder och normalitet. Folk är olika och lika i allmänhet. De kan visst. Du kan inte. Det är så också.  

Jag pratar med en aktivist som säger ”du vet ingenting annat än hur det är att vara du”. Hon fortsätter ”du måste lära dig lyssna, för du mår inte bra”.


LÄSNING:

Så, en massa filosofisk funktionshinderforskning där de här argumenten finns:

Den kulturella och samhälleliga ideologi som glorifierar full funktion kallas inom kritisk funktionshinderforskning och aktivism ofta för ”ableism”. Här tycker jag en googling efter aktivist-bloggar är bästa lästipset. Om man är intresserad av hur det här idealet hänger samman med kapitalismen och normen att man ska vara en produktiv lönearbetare kan man med fördel läsa andra halvan av Dan Goodleys Dis/ability Studies: Theorising disablism and ableism. I första halvan finns ”ableism”, mer generellt.

Idén att det finns en relation mellan kapitalism och förtryck av personer med funktionshinder formulerades allra först av aktivistgruppen Anti-handikapp i slutet av 60- och början av 70-talet. De höll till i Lund och Vilhelm Ekensteen, som var en av grundarna, skrev en banbrytande bok som heter På Folkhemmets bakgård. Senare uppfanns hjulet igen av den brittiska funkisrörelsen som kom att kalla detta för ”the social model of disability”. Mike Olivers Understanding Disability: From theory to practivce är en bra introduktion. Argumentet är att funktionshinder inte är individuella egenskaper, utan resultat av att samhället är organiserat på ett sådant sätt att vissa funktionsvariationer diskrimineras. Man drar en skarp gräns mellan biologisk funktionsnedsättning (’impairment’) och sociala funktionshinder (’disability’).

Den uppmärksamme, och insatte, läsaren noterar att jag använder ”funktionsnedsättning” och ”funktionshinder” lite hit och dit. Detta reflekterar det faktum att jag inte tror att det går att göra en meningsfull åtskillnad mellan ”kropp” och ”samhälle” när man analyserar funktionshinder/funktionsnedsättning. Det här är ett grundläggande argument i det som kallas för ”Crip teori”, som Jens Rydström har gjort ett nummer av Lambda Nordica om. Se också Robert McRuer, Rosemarie Garland Thomson och David Mitchell & Sharon Snyder. Poängen är att varje försök att förstå ett biologiskt faktum i sig kommer att vara socialt konstruerat (om vi ska förenkla, grovt).

Om man är intresserad av hur den filosofiska idéhistorien präglats av den underförstådda idén att vårt tänkande ska karaktäriseras av rationalitet och förnuft, så har Stacy Clifford Simplican skrivit en väldigt bra bok som heter The Capacity Contract. Min egen avhandling är inte heller så dum. Den heter After Inclusion: Intellectual Disability as Biopolitics (open access, ett litet tag till) och det är kapitel fyra som gäller. Både jag och Clifford Simplican fokuserar på idealet om den förnuftiga hjärnan, vill man läsa om den normativa kroppen och medborgarskapet så ska man läsa Lennard Davis Bending over Backwards.

Generellt finns de flesta argumenten i den här texten betydligt mer utvecklade i min avhandling. Också argumentet att den tidiga psykiatrin och psykologin fungerade som ett sorteringsinstrument av personer som pekades ut som alltför avvikande (kapitel 1). En mer utbroderad historia av psykologins tillblivelse finns i Nikolas Rose The Psychological Complex. Om man vill förstå hur klassifikation av intellektuella funktionshinder fungerar idag så har jag en (kass, men tydlig) text i Review of Disability Studies. Om man är intresserad av samtida neuropsykologi och neuropsykiatri så har jag en artikel i Disability & Society (som inte heller är skitbra, utan lite slarvig och oprecis).

Argumentet att vi alla eftersträvar ett omöjligt ideal om full funktionsförmåga formulerades först av Robert McRuer i boken Crip Theory. Det är en adaptering av Judith Butlers performativitet. Jag tycker bästa tipset för att greppa Butlers argument är att läsa, säg de första femtio sidorna, i Bodies That Matter. Ellen Samuels har en open access-artikel om Butler och funktionshinder som heter ’Critical Divides: Judith Butler’s Body Theory and the Question of Disability’.

Argumentet att funktionshinder existerar i relation till en föreställd normalitet finns i flera av Rosemarie Garland Thomsons publikationer. Artikeln ’Integrating Disability, Transforming Feminist Theory’, brukar gå att googla fram. Den är skitbra. Argumentet görs också i inledningen av Goodleys ovan refererade bok. Det här hör för övrigt samman med varför det blir konstigt att skilja mellan biologisk kropp och samhälle.

Garland Thomson, liksom McRuer och jag själv, har alla gjort argumentet att människan definieras av sin biologiska sårbarhet. Jag bygger på det här argumentet i kapitel sju i min avhandling, där jag menar att detta inte bara är en fråga om biologisk sårbarhet, utan att vi också är sårbara inför det faktum att vår biologiska konstitution kommer inordnas i diskursiva hierarkier, det vill säga bedömas och graderas. Här lutar jag mig mot Butler, Excitable Speech och Precarious life. ”Vulnerability” är i allmänhet hett inom feministisk teori. Man kan till exempel läsa Martha Fineman, Martha Nussbaum, Eva Feder Kittay, Joan Tronto och Selma Sevenhuijsen. Sevenhuijsen är min favvo och Nussbaum min ”inte-alls-favvo”.

Saturday, September 10, 2016

När staten berättar vad funktionshindrade ska känna

Så, Försäkringskassan deklarerar alltså från DN Debatt vad personer med personlig assistans ska tycka och känna. De ska inte känna att det är kris, att det har blivit svårare att få assistans, att deras rättigheter urholkas. De ska inte vara oroliga och inte bråka. På det här sättet agerar en statlig myndighet megafon åt regeringen, för argumenten känner vi ju igen från vad Åsa Regnér et al har kommunicerat under det senaste halvåret. Och precis som ansvarig minister så tarvar texten ifrågasättande.


Det finns ett antal saker som stör (lite för många för att jag ska hinna skriva om alla...). För det första upprepas misstänkliggörandet av privata assistansanordnare för att legitimera den rådande politiska inriktningen. Anledningen till att kostnaderna för assistansen ökar är att privata anordnare driver upp antalet timmar, vilket alltså beror på deras vinstintresse. Detta bygger på antagandet att de högre timtalen hos privata anordnare sjävklart är felaktiga. Men det finns egentligen inget som säger att den kommunala timfördelningen är den rätta och den privata överdriven. Ur ett brukarperspektiv finns det snarare all anledning att misstänka det motsatta; de flesta forskare och företrädare för intresseorganisationer som jag varit i kontakt med menar snarare att kommunerna gör alltför snåla bedömningar. Självklart har assistansföretagen ett intresse av att ge assistansberättigade alla timmar de har rätt till, men detta intresse ligger ju här helt i linje med LSS-reformens syfte och intentioner, så länge fler timmar bidrar till ett mer delaktigt och självständigt liv. Det är som Försäkringskassan tror att personer med funktionshinder vill ha en massa assistans de inte har ett behov av, vilket är en ytterst suspekt bild av målgruppens drivkrafter. Generellt tror jag att det hela tiden har funnits ett underutnyttjande av personlig assistans, att fler har rätt till hjälp utifrån lagstiftningens ursprungliga intentioner och att många har beviljats för få timmar. Dessutom så är hela det här argumentet frånkopplat den politik som faktiskt bedrivs. Det finns inget i regeringens regleringsbrev till Försäkringskassan, i utredningsdirektiven eller i den frysta ökningen av schablonbeloppet som specifikt syftar till att dämpa kostnadsökningen hos privata assistansanordnare. Det vi ser är ju generella nedskärningar som drabbar alla assistansberättigade. Antydningar om vinsthungriga privata anordnare fungerar däremot bra som legitimering och politiskt retorik, att det är för en helt annan politik än den som faktiskt förs förefaller spela mindre roll. 

Sen har vi så klart karaktäriseringen av den omfattande brottsligheten. Försäkringskassan har inget nytt att komma med här, de hänvisar till ett antal rättsfall från Åklagarmyndigheten som så klart inte kan säga något generellt om hur stort fusket är. I övrigt har de inget som backar upp påståendet att fusket är genomgripande och återkommande.  Det framgår också att Försäkringskassan inkluderar såväl bedrägerier som ett "medvetet överutnyttjande" i sin definition av fusk. Vilket reser frågan: vad är "överutnyttjande"? Att man medvetet begär timmar man inte alls behöver, där assistenten bara sitter och rullar tummarna? För all assistans som bidrar till att göra den assistansberättigade delaktig och mer självständig är ju - återigen utifrån LSS ursprungliga intentioner - per definition inte ett överutnyttjande. Angående fuskets plats i argumentationen, mer generellt, så har vi återigen att göra med en legitimering av politiken, snarare än en förklaring av den. För de åtgärder som vi faktiskt ser är uppenbarligen inte designade för att komma åt fusket, specifikt. Då hade vi sett satsningar på bättre tillsyn, inte generell besparingspolitik. Snarare handlar detta om att kommunicera en bild av en kostnadsutveckling som skenar bortom kontroll, ett politikområde där fusket frodas och där etiskt tveksamma assistansföretag får fritt spelrum att skörda skattepengar - denna bild är designad för att besparingarna inte ska verka lika upprörande. Så är tanken att vi ska glömma att den faktiska politiken har mycket lite att göra med att stoppas fusket. 

Mest irriterande med Försäkringskassans artikel är dock själva tilltalet; "ni har ingen kris, era upplevelser är inte giltiga i den här diskussionen, er oro är inte motiverad". Så tar man en massa statistik kombinerat med ett antal mer eller mindre dubiösa påståenden, om fusk och vinsthunger, som ska representera en rationell grund för hur Försäkringskassan tycker att brukarorganisationer och assistansberättigade ska uppleva sin individuella situation. Samtidigt förutsätter detta att man viftar bort den motsatta historien, den historia om hårdare bedömningar och indragna timmar som ligger som en mörk ångesklump hos allt fler assistansberättigade. På det här sättet ignorerar Försäkringskassan en förtryckt grupps erfarenhet och upplevelse medelst selektiv statligt producerad statistik; medan Försäkringskassan säger sig stå för objektivitet och rationalitet, förmedlar de bilden av hur alla invändningar mot den rådande politiken är uttryck för en irrationell bild av "kris" som saknar verklig grund. Och på det här sättet befästs en mycket sorglig funktionshinderpolitisk tradition: att experterna på den här gruppens liv är de som fattar beslut över dem, snarare än de själva.  

Försäkringskassan säger att de är ute efter dialog med brukare och brukarorganisationer. Det framgår med all önskvärd tydlighet att detta ska vara en dialog på Försäkringskassans egna villkor, där det redan är bestämt att det inte finns någon kris eller anledning till oro. Jag hoppas att varken vi i forskarvärlden eller brukarorganisationerna godtar en sådan "dialog".  

Thursday, August 18, 2016

Om vitbok

Det faktum att svenska myndigheter uppenbarligen fortfarande registrerar romer på grundval av att de är romer utgör en diskontinuitet i den statligt drivna försoningsprocess som – slutligen, var det tänkt – skulle ge den romska befolkningen upprättelse. Centralt i detta arbete är vitboken, statsmaktens fästande på papper av de missgärningar som måste sonas, just genom att fästa dem på papper. När en vit bok, en vitbok (varför är den vit?), publiceras kulminerar erkännandeprocessen av det förflutnas illgärningar – inte minst genom att de i samma ögonblick konstitueras som just förflutna. Det blir möjligt att gå vidare.
   Men, att gå vidare med vad? Vitboken som sådan är ett underligt fenomen. För det första för att den utgör ett brott mot en traditionell förståelse av absolut suveränitet. Statens behov av att erkänna sina misstag är bara möjligt i en värld där staten lyder under en annan lag än den som man själv stiftar. Vi tänker på Hobbes och Locke, samhällskontraktet som är utformat i enlighet med naturliga rättigheter. Genom att skriva ner vad man har gjort och genom att skriva ner det man har gjort som fel står det klart att statens egna lagar inte är slutgiltigt giltiga. Men samtidigt: vem beslutar när vitboken måste skrivas? Vilken förståelse av en stat, eller vilken gemenskap som helst, ger vitboken uttryck för genom att underordna staten en måttstock som skiljer det goda från det som måste sonas samtidigt som den placerar sig själv som domare?
   På det här sättet lever vitboken också i spänningsfältet mellan historia och nutid. Å ena sidan tillbakablickande, utifrån en retributivistisk logik; vitboken motiveras av fel som ligger i det förgångna och dessa måste dokumenteras, skrivas ner och förpackas. Å andra sidan av ett framåtblickande, genom möjligheten att äntligen ge en grupp upprättelse, eller att äntligen kunna återvinna en smula förlorad legitimitet. Paradoxalt nog är bärarna av staten i den specifika situationen, eller av ”det statliga”, inte samma personer som bar ansvaret för det offentligas rasism mot romer: de som beslutade om den svenska tattarpolitiken på 40- och 50-talet är döda eller väldigt gamla – ministrarna som företräder staten idag erkänner inte sina egna, utan sina företrädares fel. Men de gör det som förkroppsliganden av staten. Staten kan förkroppsligas. Och alltsammans är så klart inbäddat i och underordnat idén om att känna nutiden genom historien – det är därför det förflutna ska dokumenteras, det är därför historien måste vetas. På det här sättet aktualiserar vitboken frågor kring statens vara ur ett historiskt perspektiv: när alla dess beståndsdelar är utbytta, är det fortfarande samma stat? Det måste det vara, annars finns det ingen logik i att staten ber om ursäkt. Dessutom, och i ljuset av de senaste dagarnas händelser, vad betyder det när staten, den åtalade och domaren, fortfarande gör på ett ungefär samma saker som behöver ursäktas?
   Följetongen av oförrätter måste skrivas av den skyldige. Men även om det är statens oförrätter det handlar om så har staten också en position att konsolidera vitboken som slutgiltig. Vitboken som sådan väger precis så mycket, den signalerar avslut. Samtidigt: varje dokumentation av historien innebär exkluderingar av alternativa historier – historier som därmed också avslutas, fast i tystnad. Inskrivandet av en etablerad statlig tolkning av missgärningarna är därför, oundvikligen, ett kraftfullt politiskt verktyg. När vi förstår detta som kulminationen i en försoningsprocess, som så klart kan ha en uppsjö implicita och explicita förklaringar, så förstår vi också att det finns en berättelse som har lett fram till de slutgiltiga formuleringarna. Och det är inte givet att denna historia slutar med vitboken, även om det tycks vara ett av dess viktigaste syften. Det förefaller också som att vitboken målar en bild av att samtiden skiljer sig i synen på offren som ska återupprättas, just genom att markera ett diskursivt brott mot dåtiden. Om vi studerar konstruktionen av ett sådant särskiljande mellan ”då” och ”nu” – är detta brott möjligt att upprätthålla? Kan det inte vara så att följetongen av styrningsteknologier, policies och regleringar av grupper som blir föremål för statens ursäkter också präglas av kontinuitet? Därför blir det också viktigt att studera vitboken som en fortsättning, och inte bara som försoning eller som ett brott, i relation till dåtiden.
   På det här sättet illustrerar vitboken att historien alltid omkonstrueras, och ibland omkullkastas, av samtiden och att själva historieberättandet i sig fyller viktiga politiska funktioner. Genom att vara statens verktyg att ursäkta sig själv ger vitboken också möjlighet att utforska centrala aspekter av vad staten som sådan är och vad vi kan fästa för förhoppningar vid den.
   Summering och påbyggnadsfrågor:

(a) Är det så att staten – denna mystiska kropp som vi har så svårt att tänka politiken utan – återskapar sig just i akten av att ifrågasätta sig själv: staten blir (åter eller först) en stat och därmed lite mindre mystisk som den slutgiltiga självreflekterande utposten i rörelsen fram till nu; staten, genom förkroppsligandet av vitboken, utgör den yttersta auktoriteten på statens brott. Vad innebär denna, statens självreflekterande kapacitet och hur utmanar och/eller bekräftar den etablerade idéer om vad en stat är?

(b) Den historiska tolkningsprocessen av vad man måste och inte måste göra avbön för kan ses som en kontinuerlig omförhandling och omtolkning av felen som begåtts. Detta är en process som bör kunna kartläggas empiriskt. Alltså: tolkningen av historiska skeenden måste i sig själv förstås som ett historiskt fenomen och därför studeras som sådant. Relaterade frågor: är det ens rimligt att förstå den här processen i termer av ”förtryck” och ”återupprättelse”? Vad händer om vi studerar kontinuiteten i hur vitbokens offer konstrueras och omkonstrueras, istället för att utgå från att staten har nått en moralisk platå från vilken man kan titta ner på det förflutna?


(c) Om vitboken är ett uttryck för en försoningsprocess, hur har denna process lett fram till kulminationen med publiceringen av en vit bok? Vad hände innan vi försonades och hur förstår vi de vitböcker som inte blivit skrivna? Hur förhåller sig vitboken till tystnaden innan dess publikation och vad talade tystnaden trots allt om? Vilka olika vitböcker skrivs, hur rationaliseras deras gemensamma och separata existens och hur kan de olika historiska processerna som har lett fram till dem förstås tillsammans? När blev staten kapabel att döma sina egna brott?  

Monday, July 25, 2016

Invisibilia - The Problem with the Solution

Bra pod-avsnitt om felslutet att hjärnors annorlundaskap nödvändigtvis är problem som måste lösas: http://www.npr.org/programs/invisibilia/483855073/the-problem-with-the-solution

Lite småkletigt och så, men tangerar faktiskt många aspekter av post-strukturell funktionshinderforskning, framförallt i den underförstådda kritiken mellan det friska och det patologiska. Bra sommarlyssning - till hösten försöker vi mobilisera den radikala potentialen i "acceptans".

Thursday, July 14, 2016

Enighet som ideal

Kan Theresa May ena Storbritannien? Kan Socialdemokraterna ena Sverige? Är Trump eller Clinton bäst lämpad att ena USA? Som framgår av dessa och tusen andra liknande frågor, är ”enighet” ett ofta för givet taget ideal för politiska gemenskaper. En annan, och möjligtvis bättre, fråga är om Storbritannien, Sverige och USA nödvändigtvis mår bäst av att ”enas”. Vad som spökar här är en förståelse av politiken och det politiska som harmoni kring gemensamma intressen. Ofta lockas också vänstern med i den här retoriken, vilket är olyckligt av flera olika anledningar.

1.     Enighet kring vad? Föreställningen om den enande politiska kraften förutsätter antingen att det finns ett gemensamt och objektivt gott att enas kring eller att enigheten i sig är detta objektivt goda. Politiken blir med det här synsättet projektet att resonera sig fram till vad detta är. Det finns en uppsjö utgångspunkter som kan hjälpa oss ifrågasätta detta antagande, från Marx klassanalys till Butlers post-strukturalism. För Marx präglas politiken snarare av fundamentala klasskonflikter, där det objektivt goda är att betrakta som ett förklätt klassintresse. Det finns till exempel goda skäl att Theresa Mays eventuella enande av Storbritannien kommer att göra livet svårare för vissa utsatta grupper i samhället, precis som hennes föregångare. Enigheten uppnås på bekostnad av dessas exkludering. Butler lär oss att det förment neutrala och objektiva målen som vi alla förväntas dela är ett kraftigt uttryck för politisk makt, en makt som fungerar genom att omöjliggöra vissa politiska visioner och projekt. Med ”enighet” krymps politikens möjlighetsutrymme.
2.     Politik som reglering av konflikt? I Chantal Mouffes analys av sen-modernitetens politik är idealet om konsensus en drivfjäder för främlingsfientlighet och nationalism. Detta beror på att hon betraktar ”det politiska” som av naturen konfliktfyllt; politikens uppgift är att ge oss möjlighet att, på fredligt vis, vara en arena för sådana konflikter. Med det här synsättet finns det inget gemensamt bästa att enas kring, utan en uppsättning motstridiga intressen som går att härleda tillbaka till vår positionering i samhället. Själva föreställningen om det gemensamma goda, och om enighetens överordnade värde, tenderar dock att fungera som överideologi, vilket innebär att ”det politiska” försvinner från den faktiska politiken. Vi får en blodfattig och urlakad politisk offentlighet som upphör att engagera. Det är i denna situation högernationalister kan kapitalisera på att måla upp en ny konfliktlinje, som emellertid inte utgår från maktrelationer i samhället, utan från nationalstatens gränser och föreställningen om nationell gemenskap.
3.       Ett projekt för vänstern. Givet denna analys är det inte nödvändigtvis så att vänstern måste hitta tillbaka till en generell och samhällsövergripande berättelse om framtiden, modellerad efter ”folkhemmet” och välfärdsstatens framåtskridande. Kanske skulle vi istället stå för vår maktanalys, konstatera att vårt projekt är att omfördela, pengar och makt, och sluta låtsas om att alla måste älska vårt politiska projekt. Kanske skulle vi vägra låtsas att vårt mål är att ”ena” Sverige kring en gemensam politisk linje. Detta skulle dessutom tvinga högern att argumentera utifrån de intressen som deras politik representerar, vilket är betydligt svårare än att rapa floskler om ”tillväxt” och ”gemenskap”.  I förlängningen innebär en intresseorienterad politik för omfördelning av makt så klart ett mer jämlikt samhälle, vilket kommer att innebära mindre av slitningar och social oro. Det är en enighet som bygger på att vi är jämlikar, snarare än att vi tycker likadant.

   Det är självfallet så att våra samhällen präglas av konflikter som är farliga och moraliskt oförsvarbara. Det är sant att Sverige, liksom USA och Storbritannien, måste ”enas” i någon bemärkelse. Problemet är att diskursen kring ”enighet” inte adresserar de maktrelationer som ger upphov till sådana konflikter. För vi kommer bara uppnå ett samhället som hänger samman, som bygger på jämlikhet, om vi vågar se och starta vår politiska analys utifrån en förståelse av de konfliktlinjer som faktiskt präglar vårt samhälle.