Wednesday, March 5, 2014

Onkalo


Kärnavfallsförvaret i Onkalo är Platons grotta inverterad på två sätt:

(ett) Platons grotta är spelande skuggor, villfarelser och, framförallt, flyktighet. Evigheten är vad som finns utanför, ovanför, i formernas värld, ytterst symboliserad av den evigt skinande solen. I Onkalo byggs istället evigheten nere-i-grottan; världen ovanför är vad som rämnar. Nu är grottan platsen som ska hålla i hundratusen år, ett tidspann som i sig gör enheterna snudd på meningslösa. Evigheten göms i berget – ytan lider av samma fara som skuggorna på väggarna i Platons grotta: föränderlighet.
(två) Hos Platon är evigheten absolut utanför människan, utanför hennes spelplats och utanför hennes varande som subjekt i världen. I Onkalo ska evigheten istället planeras för. Eller till och med konstrueras. Evigheten är inte naturens, eller Guds, eller metafysikens, den är vår, till formen ett ansvar. Inte desto mindre kan det finnas paralleller mellan den mödosamma vägen upp ur Platons grotta och det oförtruliga borrandet ner i Finlands berggrund, men parallellen står på huvudet.

Att konstruera evigheten. På det sätt är ju Onkalo och Platons grotta parallella motsatser: Platon byggde in evigheten i filosofin och strålskyddsinstituten bygger evigheten i den fysiska grottan. De speglar varandra: det metafysiska konstruerandet av en värld utanför och det fysiska konstruerandet av en värld under oss; klättrande tupp ur en analogisk grotta och borrandet av en fysisk.  

[ponera att en strimma civilisation inte olik vår kan ta sig ner innan vi försluter, att de kan överleva och bära, om inte minnet så i alla fall erfarenheten, av ytan – vad skulle världen utanför grottan representera för dem?]

Platons plågoandar: Sofisterna, dessa relativistiska virrpannor, demokratins nycker och människans nyckfullhet. Men, på något slags djupare plan, vad representerar detta? Förslagsvis: en fundamental osäkerhet, vissheten att människan som sådan är dömd till ensamhet. Det behövs en livlina, här representerad av en väg upp, senare representerad av Gud eller av naturen. [Samtidigt är människan i antiken som sådan bara möjlig i ett samhälle.]
På samma sätt kan Onkalo läsas som en metaforisk livlina för hur människan ska kunna svinga sig ur sitt uppfuckade predikament. Samma värld som förlitade sig på detta gift, samlade det på platser där det inte skulle vara, sprängde saker med det, kan klara av att ställa allt till rätta. Kan vi? 
            

Monday, February 24, 2014

Promenaddagbok - 24 februari


Eftersom det nya barnet inte har kommit är det givet att jag går med det gamla. Vi skiljs från hans mor vid St Petri, där vi har lagt på tvåhundra kronor i avgift på bilen. Det är det finaste vädret på flera veckor; kyligt, regnigt, molnigt och blåsigt.

Vid Magestratsparken ser vi fyra olika hundar. Sonen sätter sig upp i vagnen och pekar, för att sedan återgå till tillbakalutad koma och blicken mot fåglarna. De gubbar som brukar sitta här med ölburkarna och historierna, och ibland med svordomarna och slaget som hänger i luften, är någon annanstans. Genom rutan in till konsthallen ser jag vad som ser ut att vara Andy Warhols Mao. Dålig konst alternativt konst jag inte begriper.

Bakom triangeln möter vi vår första face-to-face-ungdom. Hon är blond (vilket, om några månader, kanske kommer visa sig vara viktigt). Jag ser inte vilken organisation hon kommer ifrån, en svart jacka och en svart ryggsäck med en vit pärm under armen. Jag har noterat det, att detta skrå oftast klär sig för Malmö-vintern i täckbyxor, gore-tex, grova skor, outdoor-vantar och tjocka mössor. Hennes kollega klär sig likadant, alltsammans svart. Det är intressant, skriver jag i min mobiltelefon, huruvida deras arbetsgivare förser dem med kläder. De ser dyra ut, bra kvalitet.

Vi går in i köpcentret genom ingången mittemot uppgången från tågen. Pocket shop ligger där. Vi tar direkt hissen upp till andra våningen för att se om Malin jobbar, vilket hon inte gör. Jag går sedan runt två varv på övervåningen och ser en gammal student, tror jag, som ställde till med välmotiverat bråk om kurslitteraturen på statsvetenskap a. Sedan dess har vi uppdaterat litteraturlistan och jag har fått göra en föreläsning om feministisk/post-kolonial/allmänt post-strukturalistisk politisk filosofi. Jag överväger att tacka henne, men är inte säker på att det är hon.

Planen idag är att gå Södra Förstadsgatan ner till Gustav, fortsätta längs Storgatan och vända hemåt vid stortorget. Jag går över gatan vid Ambrosia, detta genomsnittliga fik där Christer Lindarw brukade sitta på uteserveringen i somras. Utanför Hemköp sitter en man och spelar dragspel. Han slutar när jag går förbi och går bort till en annan grupp personer som sitter lutade mot väggen med två tomma koppar framför sig. De är de ”rumänska tiggarna”, som de benämns, inklusive dragspelaren fem stycken som dricker kaffe och skrattar. Inga face-to-face-tiggare står här idag.

Inget speciellt minns jag från hela vägen ner till Gustav. Ingen som jag känner igen, ingen som talar till mig, ingen som vill ha mina pengar. Först på Storgatan, mittemot Åhlens City ser jag Martin. Han kommer från jobb, första dagen efter en veckas ledighet, och har som vanligt numera, skägg. Det vet jag från Instagram, då vi inte har träffats på evigheter. Vi går tillsammans med honom tillbaka via Gustav, över bron upp mot Lugnet och skiljs åt vid Stadshuset. Jag har alltså avstyrt planen att gå hela Storgatan, men det verkar i vilket fall inte vara en face-to-face-dag. Dessutom får sonen se en massa fler hundar och höra mig och Martin gå och ljuga, vilket han tycker om. På tillbakavägen ser jag Mårten på väg hem från sitt jobb på hotellet.

Allt som allt gav promenaden inga idéer, den fylldes inte med några speciellt intressanta tankar, men det var fint att träffa Martin och min son var på mycket bättre humör då vi kommit hem. 

Friday, February 21, 2014

Sovplatser II

Alltså: hur hör bänkarna på centralstationen samman med gräsplätten i Pildammsparken där den hemlöse mannen frös ihjäl. Vad är sambandet (gjort av)?


(det är så vidrigt detta, jag vill verkligen förstå)
  •       Är det personen som dör, som hade kunnat sova på Malmö centralstation men som blev tvungen  att sova ute?
  •       Är det kausaliteten, där sovplatsen som inte tillåts vara orsakar att parken blir en sista viloplats?
  •       Är det en övergripande rationalitet, ett system där vissa ställen underkänns som platser att värma sig, medan andra platser tillåts/ignoreras? Ett särskiljande mellan ställen där det går att överleva, som måste kontrolleras, och platser där man kan frysa ihjäl och som därför kan låtas vara?    
  •       Är det tillbakadragandet av rationaliteten, att politiken slutar efter avvisandet på centralstationen, medan döden i kylan bara omfamnas av tomhet och ignorans?
  •       Är det motsatsrelationen mellan politik och natur? Politiken som planeras, till exempel i form av bänkar designade för att tvinga hemlösa någon annanstans, och naturen genom de biologiska processer som bestämmer varför människokroppen inte kan klara sig om kroppstemperaturen sjunker för lågt och som alltid befinner sig utanför och bortanför politiken.

Thursday, February 20, 2014

Sovplatser




Två platser i Malmö: 

  • I skuggan av tornet i Pildammsparken där, den enligt Sydsvenskan hemlöse, mannen hittades ihjälfrusen först på eftermiddagen. En (helt vanlig?) dag i januari, 2014. 
  • I tågtunneln på Malmö C där bänkarna sluttar så att ingen kan sova eller värma sig. Bänkarna som är konstruerade så. 

För det första: det är två platser som tillsammans säger något viktigt, och fruktansvärt, om vad jämlikhet inte är och vad priset för ojämlikhet är. För det andra: det är uppenbart att dessa två platser har en relation till varandra. Men hur ser denna relation ut; vad är det som knyter den ena platsen till den andra?