Sjukförsäkringsgrupperna och kampen för att livet ska vara möjligt

Under de senaste tre åren har jag så gott som dagligen hängt runt i de grupper och på de webbsidor som handlar om Försäkringskassan, sjukförsäkringen och den personliga assistansen. Mitt i all eländig skit som  politikområdet innebär, är detta faktiskt hoppingivande: Försäkringskassanupproret, #SickasFK, #116omdagen, Nekad Sjukförsäkring, plus en rad smalare grupper och fristående twittrare som tillsammans formulerar sig och är förbannade. Totalt har de olika Facebookgrupperna åtminstone 100 000 unika medlemmar. Som stöttar varandra, genomför aktioner, ger konkreta tips och råd och i största allmänhet vrålar ut sin delade frustration. Som exempel på motstånd och praktisk solidaritet finns det några intressanta och viktiga saker här som jag ska försöka sätta ord på. 

1. Ömsesidig hjälp

Regelverken för sjukförsäkringen, sjukersättningen, den personliga assistansen och aktivitetsersättningen är väldigt krångliga. Så som systemen har kommit att fungera handlar det inte bara om att förstå lagtext och förarbeten, utan också om ett stort antal vägledande domar och bedömningsverktyg som Försäkringskassan själva konstruerat - som inte sällan framstår som absurda givet vad som faktiskt står i lagen. Därtill har Försäkringskassan medvetet skurit ned på kontakterna med människor som ansöker om ersättning, vilket gör det svårt för den försäkrade att ställa frågor. En annan orsak till att många sjuka drar sig för ha för mycket kontakt med myndigheten är att man inte vill riskera att säga något till handläggaren som senare kan vändas emot en. 

För människor som söker ersättning eller har fått avslag innebär detta ofta att man inte förstår grunden för avslaget eller hur systemet fungerar. Vi vet att sjukskrivningar såväl som avslag följer klassmönster och att det ställs höga krav på kunskaper i det svenska språket för att begripa samhällsinformationen. Systemet erbjuder ingen rätt till juridisk rådgivning och få har ekonomiska möjligheter att köpa såna tjänster. Detta innebär att utförsäkrade eller personer som blivit av med livsviktigt stöd befinner sig i ett massivt kunskapsunderläge. 

Här hjälper man varandra att överleva och hantera den kris som man genomgår. I grupperna erbjuds  förståelse,  känslomässigt stöd och medkänsla. Framförallt är det sällan någon ifrågasätter vad man säger eller förnekar ens problem. Det vill säga, raka motsatsen till hur många sjuka och funkisar beskriver mötet med myndighetsvärlden. 

En av de centrala funktionerna i de här grupperna är att hjälpa varandra att förstå systemet. Det är vanligt att de som orkar har skaffat sig omfattande kunskap om hur socialförsäkringarna fungerar, som ofta delas vidare. Dessutom finns en praktisk kunskap kring hur avslag motiveras, vilka underlag som är viktiga och vilka argumentationslinjer som fungerar. Detta kan vara nödvändigt för att utförsäkrade ska få ihop sina omprövningar och överklaganden. Men en minst lika viktig funktion är sannolikt att man ger varandra en  förståelse för vad man har varit med om. 

2. Man lever effekterna av politik

Det är vanligt att utförsäkrade och människor som inte får ersättning klandrar sig själva. För det första, för att man är sjuk och därmed känner sig som icke-bidragande i största allmänhet. För det andra för att man känner att man gjort något fel - att man har skickat fel intyg, borde gått till en annan läkare eller vad det nu kan vara. Det här är så återkommande att jag så gott som alltid, när jag pratar med de här grupperna som publik, påpekar att deras situation är en effekt av politik, förtryckande politik, och att man inte ska acceptera systemets individuella skuldbeläggning. 

Ensam är man utelämnad. Till myndigheten, som inte vill kommunicera, till samhällets ifrågasättanden och det egna psyket, som ofta förstärker detta. 

Här har sjukförsäkringsgrupperna gjort oerhört mycket för att politisera människors individuella lidande. När man inser hur systemet är uppbyggt, hur svårt det är för vissa sjuka eller funkisar att få ersättning, så blir det oron och ångesten, om än rotat i den enskilde, en delad upplevelse. Man börjar se mönster, man förstår att man inte är ensam. Systemets konstruktion slår mot människor i plural, det är utformat för att det ska vara svårt att få pengar för alla - även om man inte kan arbeta. Detta blir synligt när väldigt många andra har fått identiska avslag, med samma formuleringar och med samma brist på verklighetsanknytning. 

Samtidigt som de här analyserna kultiveras när människor interagerar i kommentarsfält och twittertrådar, så finns det aktivister som fungerar som kunskapsbärare utifrån ett långvarigt engagemang. Det tydligaste exemplet är kanske Solrosuppropet, som ända sedan Alliansens hårdare sjukförsäkringspolitik analyserat, spritt kunskap och gjort motstånd. 

Men ett pretto-akademiskt språk är det konturerna av ett politiskt subjekt vi ser. Samhället är inte format utifrån faktumet att våra kroppar ibland går sönder. Våra kroppar är inte maskiner byggda för att arbeta i denna samhällsordning. Välfärden fungerar idag som ett bestraffningsinstrument, där de som inte kan ska forceras i arbete av rädsla för fattigdom. Idealen om arbete och produktivitet blir till en politik för utanförskap för de som inte kan. I de här nätmiljöerna växer det fram en medvetenhet om de här mekanismerna, om att det finns konfliktlinjer där motståndarlaget har byggt stödsystem som man systematiskt förlorar på. Man måste enas utifrån ett delat intresse av att begära en annan ordning. 

3. Mot avhumaniseringen! 

Jag menar att sjukförsäkringspolitiken under de senaste tio åren inneburit en avhumanisering. Vi har pratat om kostnader, grafer och effekter, men väldigt lite om de levda erfarenheterna av avslag. I de nätmiljöer där de här sakerna diskuteras sätts de levda erfarenheterna i centrum. Jag ska erkännaatt jag själv, innan jag undersökte konsekvenserna av avslag mer systematiskt, trodde att erfarenheterna som delades var extrema exempel. Men faktum är att alla dessa berättelser om försörjningsstöd, fattigdom, självmordstankar och ångest är återkommande och enkelt förutsägbara konsekvenser av den politik vi har. Hur de här sakerna faktiskt känns, hur de äter sig in i människors liv och äter människor inifrån, beskrivs nästan inte någon annanstans. Jag har insett att de makthavare inom politiken och på Försäkringskassan som faktiskt försöker vrida politiken i en rimligare riktning, till exempel ser #116omdagen och Försäkringskassanupproret som viktiga resurser för att greppa avslagspolitikens konsekvenser. 

Hos aktionen #116omdagen ombeds människor som varit med om omslag att svara på ett antal enkla frågor om hur avslaget motiverades och vilka konsekvenserna har blivit. I min egen bok använde jag mig av 400 sådana berättelser för att förstå sjukförsäkringspolitikens konsekvenser. Det är så klart inte ett representativt urval, men ett så pass omfattande material att det ger en viktig inblick i socialförsäkringspolitikens effekter. I det största sjukförsäkringsgruppen - Försäkringskassanupproret - så skriver de över 70 000 medlemmarna dagligen om hur livet ter sig efter avslag. Kommentarsfälten fylls av igenkännande, medkännande och vrede. Båda de här modellerna av kunskapsinsamling - utifrån en standardiserad mall och som en plattform där alla medlemmar kan dela med sig - kompletterar varandra och fyller båda viktiga funktioner. 

4. Folket är farligt 

Även om de flesta Facebookgrupper förefaller vara ganska hårt modererade, så är det slående hur de politiska samtalen här skiljer sig från den offentliga politiska debattens diskursiva krumbukter, som inte sällan förefaller designat för att skapa ett känslomässigt avstånd till politikens konsekvenser. Man ska inte vara för arg om man är politiker och pratar politik, man ska "arbeta på en lösning" och intyga att man bryr sig, med huvudet på sned i rätt vinkel. Samma kritik kan riktas mot oss akademiker, som inte sällan närmar oss människors lidande med ett teoretiskt språkbruk som ibland faktiskt skyler den tragik och förtvivlan som politiken rymmer. Mot den här bakgrunden är det befriande att det finns platser för otyglad vrede och förtvivlan. Mot bakgrund av vad människor tvingas gå igenom är det inte speciellt konstigt. 

Inte desto mindre är det vanligt att nätaktivister blockas av ansvariga politiker eller av partier, när deras tonfall och sätt att uttrycka sig inte anses höra hemma. Efter att man har fått avslag, och som ett resultat därav fått svårare att rehabiliteras, sämre ekonomi och inte sällan ett omfattande psykiskt lidande, är det viktigt att man "uttrycker sig konstruktivt" om man vill ha den där dialogen med makthavarna som alla säger sig stödja. Nationalteatern sjöng "är du rädd nu din fege fan, för ditt eget barn?" Det är inte en dålig beskrivning av vad detta handlar om. 

En komponent här är dessutom att de utförsäkrade har en annan social sammansättning än den som normalt pratar politik i offentligheten. Den övre medelklassen och överklassen reproducerar normerna för hur man ska snacka om man vill bli tagen på allvar. Denna reproduktion innebär att grupper som kommer från andra platser i samhället ibland inte har tillgång till det neutrala, analytiska och avmätta språkbruk som karaktäriserar det etablerade politiska språket. Vi borde se detta som vitaliserande och en resurs. 

Brokigheten bland de människor som drabbas innebär emellertid också att det finns personer som landar i ställningstaganden och analyser som för mig framstår som vedervärdiga. Det är osmakligt att ställa nyanlända flyktingar mot utförsäkrade, så kallade "riktiga svenskar". På rent empiriska grunder så går sambandet att plocka sönder, men det har heller aldrig varit en framgångsrik strategi att försöka fly från det egna förtrycket genom att kliva på andra människors ryggar. Både gällande sjukförsäkringen och flyktingpolitiken bör grunden vara att alla människor ska ges förutsättningar och egenmakt att leva bra liv. 

Däremot tror jag att den som är intresserad av att förstå Sverigedemokraterernas framgångar skulle behöva se hur livet ter sig för de som drabbats av avslagspolitiken. Socialdemokratin lovade innan 2014 att man skulle reparera sjukförsäkringen och värna välfärden. På ett övergripande plan bygger den politiska retoriken på ett försvara samhällets utsatta. Det går inte att komma ifrån att dessa retoriska kungörelser faktiskt inte har betytt ett skit för de som blivit av med sin ersättning - och de är hundratusentals, sedan 2015. Det är inte svårt att se varför politiska krafter som utmålar det politiska etablissemanget som hycklare har goda möjligheter att hitta folk som lyssnar, hur vedervärdigt pekandet på andra utsatta och stigmatiserade grupper än är. 

Den här tendensen till kannibalism, där olika förtryckta ibland offrar varandra i kampen för förbättringar, är en effekt av hur välfärden eroderats. Det är därför centralt att artikulera vilka det är som verkligen tjänar på avslagspolitiken. I synnerhet arbetsgivare, som inte behöver betala lika höga löner när alternativen till arbete blir sämre. De politiska krafter som i flera decennier argumenterat för att fattiga människor måste disciplineras med sämre levnadsvillkor. De skattebetalare, som tjänar mest men vill betala minst, eftersom de har så mycket pengar att de inte behöver gemensamma försäkringar. 

5. Politisk förändring

Jag tror att den nätaktivism som finns kring nedskärningspolitiken har varit helt central för att vi under det senaste halvåret faktiskt sett att politiken börjat röra sig i rätt riktning (om än allt för långsamt). De här miljöerna har varit centrala kunskapskällor för forskare och journalister som lyft frågorna och kunnat visa att det finns en systematisk i hur människor drabbas. Man har dessutom genomfört omfattande kampanjer, demonstrationer och krävt kontakt med politiker. Jag har själv skrivit en bok om avslagspolitiken, som knappast uppmärksammats och fått genomslag om det inte vore före den spridning som de här aktivistmiljöerna bidragit med. 

Den kraft som finns i de här människornas engagemang, trots deras ofta svåra sjukdomar, har tvingat fram de förändringar vi idag ser. På ett personligt plan tror jag att det finns politiker som vill förändra till det bättre - däribland den sittande ministern. Men jag tror inte att det hade gått om inte Socialdemokratin och dess stödpartier var livrädda för vad 100 000 arga sjuka och funktionshindrade aktivister kan ställa till med. 

På Försäkringskassan har man idag tvingats inse att den linje man har hållit senaste året inte längre är hållbar. Man försöker erkänna fel, rimligtvis för att slippa ett mer omfattande ansvarsutkrävande. Mot bakgrund av hur engagemanget i nätmiljöerna förefaller växa i när vinden nu verkar vända ter sig myndighetens förhoppningar tämligen naiva. De här människorna kräver både förändring och upprättelse. De kommer knappast hålla käften. Och de har rätt.