När staten berättar vad funktionshindrade ska känna

Så, Försäkringskassan deklarerar alltså från DN Debatt vad personer med personlig assistans ska tycka och känna. De ska inte känna att det är kris, att det har blivit svårare att få assistans, att deras rättigheter urholkas. De ska inte vara oroliga och inte bråka. På det här sättet agerar en statlig myndighet megafon åt regeringen, för argumenten känner vi ju igen från vad Åsa Regnér et al har kommunicerat under det senaste halvåret. Och precis som ansvarig minister så tarvar texten ifrågasättande.

Det finns ett antal saker som stör (lite för många för att jag ska hinna skriva om alla...). För det första upprepas misstänkliggörandet av privata assistansanordnare för att legitimera den rådande politiska inriktningen. Anledningen till att kostnaderna för assistansen ökar är att privata anordnare driver upp antalet timmar, vilket alltså beror på deras vinstintresse. Detta bygger på antagandet att de högre timtalen hos privata anordnare sjävklart är felaktiga. Men det finns egentligen inget som säger att den kommunala timfördelningen är den rätta och den privata överdriven. Ur ett brukarperspektiv finns det snarare all anledning att misstänka det motsatta; de flesta forskare och företrädare för intresseorganisationer som jag varit i kontakt med menar snarare att kommunerna gör alltför snåla bedömningar. Självklart har assistansföretagen ett intresse av att ge assistansberättigade alla timmar de har rätt till, men detta intresse ligger ju här helt i linje med LSS-reformens syfte och intentioner, så länge fler timmar bidrar till ett mer delaktigt och självständigt liv. Det är som Försäkringskassan tror att personer med funktionshinder vill ha en massa assistans de inte har ett behov av, vilket är en ytterst suspekt bild av målgruppens drivkrafter. Generellt tror jag att det hela tiden har funnits ett underutnyttjande av personlig assistans, att fler har rätt till hjälp utifrån lagstiftningens ursprungliga intentioner och att många har beviljats för få timmar. Dessutom så är hela det här argumentet frånkopplat den politik som faktiskt bedrivs. Det finns inget i regeringens regleringsbrev till Försäkringskassan, i utredningsdirektiven eller i den frysta ökningen av schablonbeloppet som specifikt syftar till att dämpa kostnadsökningen hos privata assistansanordnare. Det vi ser är ju generella nedskärningar som drabbar alla assistansberättigade. Antydningar om vinsthungriga privata anordnare fungerar däremot bra som legitimering och politiskt retorik, att det är för en helt annan politik än den som faktiskt förs förefaller spela mindre roll. 

Sen har vi så klart karaktäriseringen av den omfattande brottsligheten. Försäkringskassan har inget nytt att komma med här, de hänvisar till ett antal rättsfall från Åklagarmyndigheten som så klart inte kan säga något generellt om hur stort fusket är. I övrigt har de inget som backar upp påståendet att fusket är genomgripande och återkommande.  Det framgår också att Försäkringskassan inkluderar såväl bedrägerier som ett "medvetet överutnyttjande" i sin definition av fusk. Vilket reser frågan: vad är "överutnyttjande"? Att man medvetet begär timmar man inte alls behöver, där assistenten bara sitter och rullar tummarna? För all assistans som bidrar till att göra den assistansberättigade delaktig och mer självständig är ju - återigen utifrån LSS ursprungliga intentioner - per definition inte ett överutnyttjande. Angående fuskets plats i argumentationen, mer generellt, så har vi återigen att göra med en legitimering av politiken, snarare än en förklaring av den. För de åtgärder som vi faktiskt ser är uppenbarligen inte designade för att komma åt fusket, specifikt. Då hade vi sett satsningar på bättre tillsyn, inte generell besparingspolitik. Snarare handlar detta om att kommunicera en bild av en kostnadsutveckling som skenar bortom kontroll, ett politikområde där fusket frodas och där etiskt tveksamma assistansföretag får fritt spelrum att skörda skattepengar - denna bild är designad för att besparingarna inte ska verka lika upprörande. Så är tanken att vi ska glömma att den faktiska politiken har mycket lite att göra med att stoppas fusket. 

Mest irriterande med Försäkringskassans artikel är dock själva tilltalet; "ni har ingen kris, era upplevelser är inte giltiga i den här diskussionen, er oro är inte motiverad". Så tar man en massa statistik kombinerat med ett antal mer eller mindre dubiösa påståenden, om fusk och vinsthunger, som ska representera en rationell grund för hur Försäkringskassan tycker att brukarorganisationer och assistansberättigade ska uppleva sin individuella situation. Samtidigt förutsätter detta att man viftar bort den motsatta historien, den historia om hårdare bedömningar och indragna timmar som ligger som en mörk ångesklump hos allt fler assistansberättigade. På det här sättet ignorerar Försäkringskassan en förtryckt grupps erfarenhet och upplevelse medelst selektiv statligt producerad statistik; medan Försäkringskassan säger sig stå för objektivitet och rationalitet, förmedlar de bilden av hur alla invändningar mot den rådande politiken är uttryck för en irrationell bild av "kris" som saknar verklig grund. Och på det här sättet befästs en mycket sorglig funktionshinderpolitisk tradition: att experterna på den här gruppens liv är de som fattar beslut över dem, snarare än de själva.  

Försäkringskassan säger att de är ute efter dialog med brukare och brukarorganisationer. Det framgår med all önskvärd tydlighet att detta ska vara en dialog på Försäkringskassans egna villkor, där det redan är bestämt att det inte finns någon kris eller anledning till oro. Jag hoppas att varken vi i forskarvärlden eller brukarorganisationerna godtar en sådan "dialog".