Småstadsliv

I korsningen Hallmansvägen-Dunkehallabacken möts man; fast det är flera år sedan sist var det inget snack om vart jag å Jocke skulle träffas. Vi vandrade ner till stan genom bäckalyckan, ett villaområde där barnen kan leka utan att föräldrarna behöver vara oroliga för någonting. Nu såg vi inga barn eftersom dessa antagligen satt inne å spelade dator istället, men det är ett väldigt fint område. På talavidskolan jobbar min mamma, där har jag varit elev i sex år och bland annat stulit en brandsprutare.

Vi satte oss på uteserveringen på Bongo Bar. Folk var igång, taggade. Stället startade upp typ samtidigt som jag blev arton, det har blivit ett sånt ställe som har rykte om sig att ha varit mkt bättre förr men som alla trots allt fortfarande går till. Jag å Jocke språkade om det här med festkläder. Att man liksom slutat med att kitta sig för utgång och typ alltid har jeans och skjorta/tisha med kofta över. På bongo var alla väldigt kittade i fräsiga bälten, linnen å slips, slitna jeans, en hatt på snedden, en snusnäsduk nonchigt nerstoppad i ena bakfickan, en uppvikt krage etc. Ett stort grabbgäng utmärkte sig genom att ha snajdiga frisyrer, olika färger, en massa vax i olika hårspetsar som var riktade åt olika håll. Hockeykillar. Efter nån timme kom min bror, hans gäng verkade roligt och lite knepigt. I småstäder är det nog klokt att mest lita på knepiga gäng, iaf var det så för mig. Och för min bror med då, vad det verkar. Vi hade redan fått nog vi det här laget (21.30) och började traska hemåt.

På hemvägen tänkte jag på hur sjukt vacker stad jag kommer från och hur gärna jag vill visa den för folk som aldrig varit här.

När vi åter stod vi korsningen Hallmansvägen-Dunkehallabacken och pratade om en massa gemensamma vänner som vi undrade över, kom en bekant figur traskande längs gatan. För helvete, det var ju Jonas; gitarrist i mitt gamla band Next Stop Sunset Boulevard och en riktigt skön typ i största allmänhet. Han berättade att han skulle börja jobba på Volvo Personvagnar i nästa vecka. Som "Controller", ingen aning om vad det är. Han var sig lik, lite sprittig och glad och vi fördrev en hel del tid med att stå å snacka om vilken klassisk mark vi nu träffats på. Sen gick han och vi ba´ "vi ses här igen", för det är verkligen ett sånt ställe där folk alltid står och hänger. Ni vet, Jönköping är en backig stad och mitt gamla gäng bodde med utsikt. Om man skulle till Bymarken (där jag bodde) gick man Hallamansvägen och om man bodde på Skänkeberg (som Jocke) så fortsatte man upp för Dunkehalla. Dessutom var det en bra plats att hämta andan på.

Man tänker mkt såna här kväller på vart alla gamla vänner har tagit vägen.

(bilden är från stadsparken över bäckalyckan, något hundrtal meter från vår legendariska mötesplats)