-
En av mina relativt nya fina vänner ska resa i sydamerika det närmsta halvåret och idag var det avskeds-/födelsedagsfest. En jättetrevlig tillställning, verkligen. Efter de glutenfria skorporna och den grymma glutenfria pannkakstårtan gled samtalet in på politiskt engagemang. Åsikten framfördes att ett ungdomsförbund som jag var medlem i under några viktiga år av mitt liv mest bestod av antiintellektuella fjortisar som likriktats och mest var vänster för att det var coolt. Politiska sammanslutningar ska framförallt ägna sig åt offentlig idédebatt och självrannsakan, verkade man mena. Ett mkt korkat resonemang... Politik handlar så klart om ständigt pågående revideringar av samhällsvisionen, men samtidigt om att dessa revideringar ska ha återverkningar i samhället. Man ägnar sig inte per automatik åt politik för att man läser och gör intressanta tolkningar av Kropotkin. Först när det finns en intention att omforma (eller bevara) samhället gör vi politik. Kanske skulle vissa av gästerna på denna bjudning ha mera ut av en diskussionsklubb, men exakt hur skulle det göra alla dessa vänstervisioner till verklighet? Vi har inte en välfärdsstat i Sverige för att folk har varit så himla duktiga på att diskutera, utan för att folk har demonstrerat, strejkat och kollektivt slutit upp bakom mål för att realisera sina gemensamma intressen. För att man har tagit ett steg till.
Jag tror också att det behövs forum för progressiv idédebatt. Men att hacka på mitt gamla ungdomsförbund är så sjukt mkt "vi har blivit såna vi lovade att aldrig bli". För var det inte just det som var problemet...? Att ingen engagerade sig, att alla bara gav fan i allt... Det stör mig när man hackar på unga människor som vågar och vill stå upp för sina åsikter. Vänstern behöver det, folk som är beredda att ta den självklara implikationen av sitt teoretiserande; att ägna sig åt verkligheten istället för åt intellektuellt kukmäteri.
5 kommentarer:
Tack! Så rätt, så riktigt. Jag är sjukt trött på alla vänster-förstå-sig-påare som dissar en den ena, en den andra vänsterorganisationen och då i synnerhet ett visst ungdomsförbund för just detta.
Inte bara för det du skriver och tar upp. Inte heller bara för att det inte är sant, möjligtvis en del av sanningen på vissa platser. Utan för att det är så självgott och inte leder en millimeter framåt, det är enbart självförhärligande. Jag har själv ägnat många år åt organisering, arbete och åter organisering i många rörelser där mitt ungdomsförbund var ett av dem som jag la mest tid i många, många år. Vi gjorde saker, vi organiserade - men vi diskuterade också, vi utbildade och vi skolade såväl praktiker, organisatörer som teoretiker. Klart at det också fanns en hel del problem, konstigt vore väl annars. Men utan detta ungdomsförbund skulle vänstern inte haft de framgångar vi ändå haft och så många skule inte fått en riktigt bra skola på många områden som de förhoppningsvis kan fortsätta använda oavsett vilket förändringsarbete de vill hålla på med idag - och det är dessutom de enda jag respekterar de som fortsätter att organisera, kämpa och hålla på.
Nej, min erfarenhet är också att det visst förekommer en massa interndebatt. Ung Vänster var (iaf inte då jag var aktiv) en likriktad organisation. Kanske framförallt för att det, till skillnad från de borgerliga ungdomsförbunden, består av idealister och inte karriärister. Det konstiga är ju att folk verkar vilja att diskussionen ska föras offentligt, eftersom de tycks mena att vänsterns styrka ligger i hur pass bra man är på diskutera teori. Vilket jag misstänker om att man själv har läst nåra år på universitet och inte vill att bomullskoftan ska sammanblandas med palestinasjalen man hade några år tidigare.
Okej, all respekt till dem som är utomparlamentariskt engagerade, sliter stenhårt med att arrangera demonstrationer, klistra affischer, dela flygblad... Men jag tycker att samtalet är den viktigaste delen av ett demokratibyggande. Att föra ut och föra fram en ideologisk debatt och alternativa ideologiska ståndpunkter är en mycket viktig uppgift för en opposition. En av anledningarna till att medborgarna kan låta övervakningssamhället, som du nämner här över, tvingas på dem utan att de protesterar, är att politiken och debatten är präglad av en sådan pragmatism. Allt motiveras av den praktiska nödvändigheten, och finns där inga röster som för fram ideologin och visionerna så accepteras pragmatismen, som alltid kommer vara de borgerligas krigare. Det är den ena aspekten, vänstern behövs som kritiker av det varande och som visionsskapare.
Den andra aspekten som jag funderar på här är det möjliga behovet av ett internt ideologibyggande just nu. Jag tror att en anledning till det falnande faktiska engagemanget hos oss som egentligen brinner är svårigheten att identifiera sig med vänsterpartiernas ideologier därför att de helt enkelt känns utdaterade. Vi behöver fundera över vissa saker; hur får en internationell antikapitalistisk rörelse internationellt inflytande? hur kan ett välfärdssamhälle utan en nationalstat se ut? etc. och kanske hitta nya former av engagemang och nya arenor att strida på.
Vad jag däremot kan hålla med dig om är det onödiga i att enbart ha de här debatterna över kaffekoppar, ölglas, bloggosfären. Vi måste prata om de här frågorna någonstans där alla kan delta i samtalet. Nå, vem skrev en insändare till en lokaltidning senast, räck upp en hand?
/Mirjam
Nja... självklart är samtalet viktigt. Men det är inte ett egenvärde... det är inte engagemanget heller. Samtalet såväl som flygbladen och demonstrationerna betyder något i så motto de påverkar. Du beskriver ju samtalets funktion precis på det sättet. För att vänstern ska kunna vara ett kraftfullt alternativ krävs så klart en välelaborerad ideologisk ståndpunkt, men också människor som kopierar upp åsikterna på papper och affischerar en massa elskåp med dom (om man nu ska romantisera mina tonår en aning).
Jag är inte säker på att det är bristen på samtal som gjort övervakningssamhället till en allt närmare verklighet, utan bristen på politisk handling för att förhindra det. Det här blogginlägget handlar dock inte främst om det, utan att det finns något ganska osympatiskt och elitistiskt över att göra sig dommare över unga människors engagemang.
oj, vad jag snubblade på orden i mitt första inlägg här ovan. Förtydligande 1: Ung Vänster var INTE ett likriktat ungdomsförbund då jag var engagerad.
Post a Comment