-

En av mina relativt nya fina vänner ska resa i sydamerika det närmsta halvåret och idag var det avskeds-/födelsedagsfest. En jättetrevlig tillställning, verkligen. Efter de glutenfria skorporna och den grymma glutenfria pannkakstårtan gled samtalet in på politiskt engagemang. Åsikten framfördes att ett ungdomsförbund som jag var medlem i under några viktiga år av mitt liv mest bestod av antiintellektuella fjortisar som likriktats och mest var vänster för att det var coolt. Politiska sammanslutningar ska framförallt ägna sig åt offentlig idédebatt och självrannsakan, verkade man mena. Ett mkt korkat resonemang... Politik handlar så klart om ständigt pågående revideringar av samhällsvisionen, men samtidigt om att dessa revideringar ska ha återverkningar i samhället. Man ägnar sig inte per automatik åt politik för att man läser och gör intressanta tolkningar av Kropotkin. Först när det finns en intention att omforma (eller bevara) samhället gör vi politik. Kanske skulle vissa av gästerna på denna bjudning ha mera ut av en diskussionsklubb, men exakt hur skulle det göra alla dessa vänstervisioner till verklighet? Vi har inte en välfärdsstat i Sverige för att folk har varit så himla duktiga på att diskutera, utan för att folk har demonstrerat, strejkat och kollektivt slutit upp bakom mål för att realisera sina gemensamma intressen. För att man har tagit ett steg till.

Jag tror också att det behövs forum för progressiv idédebatt. Men att hacka på mitt gamla ungdomsförbund är så sjukt mkt "vi har blivit såna vi lovade att aldrig bli". För var det inte just det som var problemet...? Att ingen engagerade sig, att alla bara gav fan i allt... Det stör mig när man hackar på unga människor som vågar och vill stå upp för sina åsikter. Vänstern behöver det, folk som är beredda att ta den självklara implikationen av sitt teoretiserande; att ägna sig åt verkligheten istället för åt intellektuellt kukmäteri.