***

Jag tror jag fick ett Nigeria-brev i förmiddags, men det var annorlunda än de jag sett i kvällstidningarna. Eftersom brevet var skrivet på grov småländska bad jag ett språkgeni jag råkar vara vän med (Erik Blomkvist) att hjälpa mig med en översättning:

"Jag heter Nguweka Tmbongo, jag behöver din hjälp efter en katastrof jag råkat ut för. Som du vet har det regnat stora mängder i Juni & Augusti, speciellt i Södra Vätterbygden där jag bor, det har varit översvämningar och den bil jag skulle tagit mig härifrån med har blivit dyngsur. Jag hade sparat länge till bilen, den skulle föra mig till huvudstaden där jag skulle göra något åt mitt utseende och starta ett nytt liv.
Om Ni ville hjälpa mig med en anspråkslös summa pengar (två å fem) så får ni tillbaka det tiodubbla (tjugofem) då jag kommit härifrån och kan kontakta mina rika släktingar i Stockholm. När jag kommit till Stockholm kommer jag att göra något åt min visualitet, förbättra den.
Jag har sparat länge till bilen, den skulle ta mig norrut och jag skulle lämna saker bakom mig. Jag har sett i spegeln den senaste tiden hur jag blivit färglös, nästan genomskinlig. Min hud har lagt sig i veck på somliga ställen på min kropp (runt hakan, under armarna och under ögonen) och jag får svårare att räta upp min kropp då jag reser mig. Allt är otvetydiga tecken på att jag inom en femtioårs period kommer dö. Det kan jag inte göra något åt, ty än har inte teknik för livsförlängande blivit möjligt i norra småland. Mitt hår däremot, det går att dra tillbaka ner över hjässan.
Mitt hår har skiljt mig från alla andra i min uppväxt. Det var väldigt lockigt förr, och grovt som på en borste fast enkelt att dra fingrarna igenom. Flickorna brukade säga att jag var deras favorit pojke med mitt hår men deras mödrar brukade skaka på huvet å sucka. Mitt hår var nära mitt hjärta. Jag brukade lägga det framför ögonen då en fotograf kom till skolan och ställde oss alla på bänkar.
Det har börjat röra sig tillbaka på huvudet. Snabbare då jag haft bekymmer och det varit svårt. Jag vet att mina vänner inte låtsades om det först, det uppkom pinsamma tystnader på bjudningar då någon förde kalufser på tal. Jag står ibland och stirrar i spegeln på min panna, ett födelsemärke nån centimeter från mitt tonårs hårfäste är nu fullt synligt. Jag fick höra att läkare i Stockholms sjukhus hade utvecklat tekniker för att dra tillbaka hårfästet dit det var förr i tiden. Jag ville dit och göra nytt hår. Jag bestämde mig att lämna mitt gamla liv i Jönköping, en stad i norra småland där jag levt mitt tjugofem år långa liv.
Du ska få en tusenlapp för varje år av mitt liv om du lånar mig en hundralapp för var varje år av ditt. Tiden kommer bryta ner våra kroppar och om vi blundar en sekund kanske vi missar sista gången ögonlocket stängs utan att det bildas drivor av hud under ögonen. Allt förändras; de som var våra bästa vänner vågar inte titta oss i ögonen, och vi vågar inte söka deras blick; de som fanns runtomkring är någonannanstans nu, staden har tömts på människor eller så gömmer de sig för mig. Sånt vi tog för givet har krossats, jag har inget jobb att gå till. Mitt hår kan vara en grästuva, en smula kontinuitet att hållas fast i. Ett halmstrå.
De kan till och med göra det lockigt igen, snälla hjälp mig!. Mitt kontonummer är: 8150-5, 461 763-2
MVH. /Nguweka Tmbongo "

Jag vet så klart bättre än att gå på den här typen av internetbedrägerier. Men något i brevet rörde mig. De många särskrivningarna och meningsbyggnadsfelen rimmar illa med det stundtals nästan högtravande språket. Oavsett vad upphovsmannen har för motiv kan vi vara säkra på att han skriver i frustration. Sitt stilla och titta på bokstäverna; de vibrerar. Samtidigt är det så klart ett tecken på vilken djupt cynisk värld vi lever i, då man samvetslöst försöker utnyttja de godtrognas välvilja mot de dödliga.