Fy fan vad det regnar, himlen bara öppnar sig vid diverse olämpliga tillfällen och tömmer sig. Det är en lynning himmel, men inte lika lynnig som jag. Varje dag måste jag plugga till en tenta som jag sket i helt utan anledning. Delkursen heter Finansiell ekonomi och handlar om hur man prissätter aktier, obligationer och terminer.
I helgen ska jag åka med Bakers at Dawn (se länk till höger) och spela på en indiefestival i Kroksjö. Det blir "indierock deluxe" (tre gitarrer), och det säger jag helt utan urges att förlora alla mina vänner... Sjukt bra låtar är det, jag spelar ett gitarrsolo för första gången. Helt tokigt. Det finns alltså indiefestivaler fortfarande. Det är bra, min världsbild hade rasat samman för tio år sen om någon sagt att indiefestivalerna skulle avvecklas. Eftersom man är förståndigare som femtonåring än som vuxen är jag mkt glad för den femtonårige Niklas skull. Han är den enda person som känner mig riktigt väl. Det är för att han hälsar på mig ibland när jag är onykter eller bitter.
Nu ska jag äta en ugnspannkaka om det blir nåt över.
Det här är min sista natt på jobb, hurra hurra hurra. Jag har blivit odrägligt trött på att jobba natt. Min arbetsmoral har tynat bort och nu är den nästan genomskinlig. Vilket får mig att beundra alla mina arbetskamrater än mer för det fantastiska jobb de gör. Trots att ingen tackar dom - det är det som är så imponerande. Här blir man aldrig tackad av någon utom av andra personer som inte blir tackade. Den välfärdsstat - som jag gör så goda försök jag förmår att försvara - är mina arbetskamrater. Till och med dom dåliga. Tre timmar kvar nu, längtar efter att få cykla hem.
Just när man bestämt sig för att man inte har så mkt mer att skriva, lutat sig tillbaka i tv-soffan och slentrianmässigt ögnat igenom text-tv rubrikerna...
Ja, nu är det som det är. En del saker är så dumma att jag inte kan låta dem passera okommenterade.
I den här artikeln i DN redogörs för Socialstyrelsen och Försäkringkassans nya riktlinjer för sjukskrivningar av utbrända; i princip ska man inte längre kunna sjukskriva sig för att man gått in i väggen. Som framgår av artikeln är den bakomliggande problemformuleringen att det finns ett utbrett "meningslöst" sjukskrivande av folk som inte orkar eller kan arbeta. Vad som menas med "meningslöst" preciseras inte närmare. Istället för att samhället tar ett gemensamt ansvar för det rådande samhällsklimatet och dess allt brutalare konsekvenser, ska den enskilde individen omdisponera "belastningen" både i sitt arbete och på sin fritid. I klarspråk handlar det om att folk ska låta bli att arbeta så mkt.
Man kan på goda grunder ifrågasätta om enbart sjukskrivning är ett bra sätt att göra folk mer arbetsdugliga. Man kan dessutom hävda att det är de bakomliggande orsakerna, oavsett om de heter "rå kapitalism" eller "bidragsmjölkning", som borde vara måltavlan för åtgärder som ska minska den här typen av sjukskrivningar. Det nya förslaget handlar om ingetdera. Kontentan är fortfarande att folk som gått in i väggen bör arbeta mindre. Men istället för att få pengar från försäkringskassan så ska den enskilde betala för sin hälsa... att man omdisponerar "belastningen" - som det något svävande kallas - innebär i allt väsentligt att man arbetar färre timmar. Vilket innebär mindre lön.
Jan Larsson på Socialstyrelsen är hjärtligt välkommen till min arbetsplats (ett LSS-boende för förståndshandikappade) att komma och förklara hur en sådan omdisponering ska gå till. Här arbetar en och annan ensamstående flerbarnsmor, nån invandrare med arbetslös man, och flera deltidare som i åratal sökt heltidstjänster. En del av mina arbetskamrater bär själva hela försörjningsbördan för sitt hushåll och de allra flesta har vid ett eller annat tillfälle varit sjukskrivna. Det finns faktiskt folk som inte har råd att unna sig mindre arbetstid för sin hälsas skull, som vill tillbaka så fort som möjligt för att de inte har pengar nog att vara sjuka. Att lägga bördan på individen är en djupt osolidarisk reform, den drabbar framförallt de som inte tjänar tillräckligt mkt för att kunna gå ner i arbetstid.
Reformen innebär så klart ett skifte från offentlig till privat finansiering. Det försäkringssystem som vi, våra föräldrar och deras föräldrar troget byggt upp och betalat till, ersätts av en individuell och indirekt försäkringspremie som är långtifrån generell. Samtidigt sker en förskjutning i bilden av hur samhället hänger samman med hälsotillståndet hos dess medborgare. Ett generellt och gemensamt finansierat försäkringssystem betonar sambandet mellan det samhälle vi alla är medskapare av och den hälsa detta samhälle genererar. När vi låter individen ta hela ansvaret suddar vi ut detta samband, vi glömmer att vi faktiskt har band mellan oss bara genom att vi lever tillsammans.
Jan Larsson på Socialstyrelsen säger att han räknar med att förslaget blir kontroversiellt, att de vetenskapliga grunderna är högst tveksamma och Anders Borg hoppas att det ska genereras pengar att finansiera jobbavdraget. Ok...
Den outtalade premissen är det evigt antagna bidragsfusket som högern gjort sitt bästa för att dunka in i våra medvetanden de senaste tio åren. Förslaget ter sig rimligt eftersom vi antar att folk som går sjukskrivna faktiskt hade kunnat arbeta. Att vara utbränd är inte som att ha ett brutet ben, eller cancer... Försäkringskassan hade för nåt år sedan en vidrig reklamfilm med den där vidrige komikern som gjorde sig lustig över en rad schabloner på folk som sjukskriver sig. Denna bild av hur de som inte kan arbeta är, har fortplantat sig och ligger som ett grått täcke kring allt som sägs i välfärdsdebatten. Hur många det egentligen är som fuskar går så klart inte att säga, men vi antar att de är många. De är väderkvarnarna som legitimerar nedmonteringen av välfärdsstaten... nu är det upp till oss att inte vara Sancho!
Ok, för mindre än en minut sedan fick jag bevittna ytterligare en insektsolycka. Den här är mindre poesi och mera dokumentär; en mygga flög rätt upp i lampan framför datorn och störtade mot skrivbordet. Det låter som den gråter nu. Helt sjukt att jag börjat skriva självuppfyllande profetior.
Jag tror jag fick ett Nigeria-brev i förmiddags, men det var annorlunda än de jag sett i kvällstidningarna. Eftersom brevet var skrivet på grov småländska bad jag ett språkgeni jag råkar vara vän med (Erik Blomkvist) att hjälpa mig med en översättning:
"Jag heter Nguweka Tmbongo, jag behöver din hjälp efter en katastrof jag råkat ut för. Som du vet har det regnat stora mängder i Juni & Augusti, speciellt i Södra Vätterbygden där jag bor, det har varit översvämningar och den bil jag skulle tagit mig härifrån med har blivit dyngsur. Jag hade sparat länge till bilen, den skulle föra mig till huvudstaden där jag skulle göra något åt mitt utseende och starta ett nytt liv.
Om Ni ville hjälpa mig med en anspråkslös summa pengar (två å fem) så får ni tillbaka det tiodubbla (tjugofem) då jag kommit härifrån och kan kontakta mina rika släktingar i Stockholm. När jag kommit till Stockholm kommer jag att göra något åt min visualitet, förbättra den.
Jag har sparat länge till bilen, den skulle ta mig norrut och jag skulle lämna saker bakom mig. Jag har sett i spegeln den senaste tiden hur jag blivit färglös, nästan genomskinlig. Min hud har lagt sig i veck på somliga ställen på min kropp (runt hakan, under armarna och under ögonen) och jag får svårare att räta upp min kropp då jag reser mig. Allt är otvetydiga tecken på att jag inom en femtioårs period kommer dö. Det kan jag inte göra något åt, ty än har inte teknik för livsförlängande blivit möjligt i norra småland. Mitt hår däremot, det går att dra tillbaka ner över hjässan.
Mitt hår har skiljt mig från alla andra i min uppväxt. Det var väldigt lockigt förr, och grovt som på en borste fast enkelt att dra fingrarna igenom. Flickorna brukade säga att jag var deras favorit pojke med mitt hår men deras mödrar brukade skaka på huvet å sucka. Mitt hår var nära mitt hjärta. Jag brukade lägga det framför ögonen då en fotograf kom till skolan och ställde oss alla på bänkar.
Det har börjat röra sig tillbaka på huvudet. Snabbare då jag haft bekymmer och det varit svårt. Jag vet att mina vänner inte låtsades om det först, det uppkom pinsamma tystnader på bjudningar då någon förde kalufser på tal. Jag står ibland och stirrar i spegeln på min panna, ett födelsemärke nån centimeter från mitt tonårs hårfäste är nu fullt synligt. Jag fick höra att läkare i Stockholms sjukhus hade utvecklat tekniker för att dra tillbaka hårfästet dit det var förr i tiden. Jag ville dit och göra nytt hår. Jag bestämde mig att lämna mitt gamla liv i Jönköping, en stad i norra småland där jag levt mitt tjugofem år långa liv.
Du ska få en tusenlapp för varje år av mitt liv om du lånar mig en hundralapp för var varje år av ditt. Tiden kommer bryta ner våra kroppar och om vi blundar en sekund kanske vi missar sista gången ögonlocket stängs utan att det bildas drivor av hud under ögonen. Allt förändras; de som var våra bästa vänner vågar inte titta oss i ögonen, och vi vågar inte söka deras blick; de som fanns runtomkring är någonannanstans nu, staden har tömts på människor eller så gömmer de sig för mig. Sånt vi tog för givet har krossats, jag har inget jobb att gå till. Mitt hår kan vara en grästuva, en smula kontinuitet att hållas fast i. Ett halmstrå.
De kan till och med göra det lockigt igen, snälla hjälp mig!. Mitt kontonummer är: 8150-5, 461 763-2
MVH. /Nguweka Tmbongo "
Jag vet så klart bättre än att gå på den här typen av internetbedrägerier. Men något i brevet rörde mig. De många särskrivningarna och meningsbyggnadsfelen rimmar illa med det stundtals nästan högtravande språket. Oavsett vad upphovsmannen har för motiv kan vi vara säkra på att han skriver i frustration. Sitt stilla och titta på bokstäverna; de vibrerar. Samtidigt är det så klart ett tecken på vilken djupt cynisk värld vi lever i, då man samvetslöst försöker utnyttja de godtrognas välvilja mot de dödliga.
Ok, Lättlagat med Pelle är tillbaka, om inte i toppklass, så iaf på en anständig nivå. Såg just ett program med tema buffé som till stor del ägnades åt en diskussion om varför rätter med havsalt så ofta blir översaltade. För att havsaltet faktiskt är väldigt salt eller för kocken gillar att bruka råvaror från medelhavsköket? Pelle lanserade även teorin att flingorna känns så behagliga mot huden att vi inte kan låta bli att ta en extra nypa. Bara bull så klart, men vem kan inte känna igen sig i längtan efter att få ta av sig och krypa ner i ett kar med havssalt...?
Ahh, jag har återupptäckt Isaac Asimov - den författare jag borde ägnat mina tidiga tonår åt istället för J.R.R Tolkien. Asimov skrev Science Fiction och populärvetenskap, den muggiga filmen "I, Robot" är baserad på hans lysande robotnoveller. När jag kommer hem om några timmar ska jag fortsätta med "Stiftelsen och tiden", den fjärde boken om mänsklighetens historia mellan det första imperiets sönderfall och bildandet av det andra imperiet.
Det bästa med Asimov är hur han lyckas bibehålla en knivskarp dramarturgi trots att hans berättelse inte vävs kring den typ av hjältar och stereotyper som t ex Tolkien (och de flesta andra episka författare...) hänger upp sitt universum på. Kollektivismen är själva fundamentet; med hjälp av psykohistorien - den matematiska vetenskapen som förutser stora grupper av människors handlande - försöker de olika karaktärerna rädda världen från 30 000 år av kaos. Men det handlar så klart bara om sannolikheter... I skärningspunkten mellan determinism, slump och självbestämmande ställs intressanta frågor om hur vi människor agerar. Som autonoma individer eller som innehavare av sociala roller, som kollektiv eller av tillfälliga nycker. Det är hur som helst befriande med berättelser där mänsklighetens öde inte är ett resultat av några få heroiska mäns hjältemod, utan något vi skapar tillsammans.
För det första: vem är den här Stig Johansson som levererar plattityder på kultursidorna i sydsvenskan varje dag? Idag stod där typ "Efter klockan tio på kvällen bör varje kylskåp förses med dörrvakt". Nån annan dag: "Livet är en resa, så se till att lösa biljett". Är det nån skånegrej som mina utflyttade föräldrar glömt berätta? "Jo, i Skåne kombineras de djupsinniga kulturartiklarna med oförstörd dumhet, det är för att vi skåningar alltid bemödat oss om att erbjuda något för alla... smarta som dumma". Jag fattarett iaf inte.
Nu har SF monopol på den svenska biomarknaden. Ett företag som heter Svenska Bio och som till hälften ägs av SF, har köpt Astoria som tidigare hette Sandrew. Förutom denna nybildade entertainment-koloss finns bara ett gäng folkets bio och några oberoende biografer. De svenska kultursidorna lär ge ifrån sig ett unisont ramaskri de närmsta veckorna, monopol på kultur betraktas ju alltid med mkt större misstänksamhet än monopol i andra sammanhang. Eller så är det bara jag som läser lite för mkt kultursidor där kulturskribenter som bara bryr sig om kultur skriver... Hur som är det så klart ett ganska hårt slag mot den kulturella mångfalden, som btw inte finner någon motsvarighet i övriga Europa. Ska bli intressant att se om problemet beskrivs som svag konkurrenslagstiftning eller kapitalismen som samhällsystem. Jag hyser vissa misstankar kring att det också beror på de svenska konsumenterna och vår vilja att betala för kultur. En amatörvetenskaplig inventering av mina filmintresserade vänner ger att de framförallt laddar ner den typ av smalfilm som brukar visas på mindre oberoende biografer. Simpsons-filmen, däremot, ska jag se på bio i veckan.
