...

Idag när jag åt glass mot väggen på skolan vid kyrkan nära triangeln kom en kamphund gående över skolgården. Hunden hade ett koppel som hölls av en kvinna som kedjerökte och omväxlande skrek på hunden på danska. Konstigt. Jag vill tro att jag är en person med en sund respekt för hundar, men nu kände jag mig helt lugn. Om en förvirrad dansk tant som kedjeröker klarar hunden så måste den vara sjukt snäll, resonerade jag. Ack, så fel jag hade. Igår skickade min bror en halvfärdig låt han spelat in som var skitbra. Jag fick stor pepp på att gå på gymnasiet och vara med i band igen. Dessutom håller kidsen i Jönköping på med riktigt intressanta grejer. Har ni hört The Dynamics? Jättejättebra. Iaf. Kamphunden gjorde ett utfall, jag tappade glassen (Ben & Jerrys) och tanten skrek lite oengagerat på hundjäveln som hoppa upp på en bänk. Det här är inte en haltande metafor om ungdom, rädsla och hundar. Bara två konstateranden; om jag varit Stalin och möllan varit Ukraina så hade kamphundar varit regimkritiska författare; och om jag varit arton och Jönköping varit, tja, Jönköping, så hade jag antagligen tagit mig för att koppla in mitt ljudkort och köpt en ordentlig mikrofon. Nu ska jag träffa Laban. Pepp.