*

Igår skrev sydsvenskan om nån ny majakovskijbiografi. Det var allt som behövdes för att väcka gymnasieprettot i mig, jag plockade fram nån gammal pocket med en massa poesi och slogs återigen av hur fantastiskt det är att en sådan egocentrerad, självgod och naiv idiot kan ha så förbannat mycket kärlek i sig. Nästan allt kulturellt utövande urartar ju förr eller senare till nåt slags implicit kukmätartävling (i synnerhet om man som jag spelar indierock med en massa män) och det var så klart inte Majakovskij något undantag från. Men man behöver aldrig någonsin tvivla på att han menar det; det gör riktigt jävla ont att älska. Och det är ju trots allt bättre att vara ett ärligt svin än en ryggradslös fegis. Dessutom är han fullständigt kompromisslös och det, mina vänner, är det sista man kan säga om den gitarrbaserade indierocken av idag.

Jag har lagt upp en ny låt på myspace. Osannolikt ostig är den. Men jag har fan inga gränser längre. Gränser är det folk får då de förväxlar ryggdunk med framgång (om ni hört bsu-skivan som har ett träd på sig förstår ni vad jag menar). Jag spelar med en minifläkt på gitarren, i slutet av låten hör man hur den dör.