"Hon lydde bara order" - Om den sparkade myndighetschefen och banal ondska

Den här texten handlar om vilket ansvar offentliganställda har för den politik som de har i uppdrag att genomföra. När jag skrivit detta har jag tänkt att jag verkligen vill att anställda på Försäkringskassan – som är den myndighet som jag kommer att fokusera på – ska läsa och reflektera över sitt uppdrag. Jag tror nämligen att det finns en utbredd tendens bland offentliganställda handläggare att underskatta betydelsen av den egna yrkesrollen. Jag tror att man ofta ser sig som en regeltillämpare, en kugge i ett maskineri där man när är ersättningsbar och därför saknar inflytande över den politik som förs. Min före detta kollega, den ständigt saknade professorn Lennart Lundquist, menade istället att offentliganställda måste fungera som ”demokratins väktare”, nödvändiga för att politiska beslut ska kunna genomföras, men också centrala som en larmfunktion när besluten drabbar människor på sätt som strider mot fundamentala demokratiska värderingar. Hans böcker om offentliganställdas etik och ansvar understryker vikten av de som vågar säga ifrån, de som agerar när magkänslan säger att byråkratin gör skada och som därigenom försvarar människors grundläggande rättigheter och demokratins fundamentala värden.

Betydelsen av ett sådant tjänstemannaetos understryks vid en historisk tillbakablick. Vilken dåtid vi än väljer att titta på kommer att visa på företeelser som vi idag skakar på huvudet åt: ”hur kunde tjänstemän gå med på att implementera tvångssteriliseringar utan att protestera?”; ”hur kunde vanliga anställda systematiskt misshandla funktionshindrade på statliga institutioner?”; ”hur kunde vi…” …än det ena och än det andra. De här sakerna berodde så klart inte på att dåtidens byråkrater var diaboliska sadister, utan på att de var inbäddade i en uppsättning normer och arbetssätt som gjorde de här sakerna självklara. Och att de accepterade dessa. Insikten att vi är fångar i vår samtid och att denna alltid rättfärdigar saker som egentligen inte går att rättfärdiga, bör mana till ödmjukhet inför vår egen samtid. För med all sannolikhet finns även idag saker som vi om femtio år kommer att skämmas över. Och jag är faktiskt ganska säker på att det finns anställda, till exempel på Försäkringskassan, som misstänker att assistansnedskärningarna och sjukförsäkringspolitiken - som vi vet slår människors liv i spillror - kommer att vara några av de där sakerna som man i framtiden kommer att skaka på huvudet åt. En kår av offentliganställda som säger ifrån och agerar på sina ryggmärgsreflexer är en försäkring mot en sådan historisk baksmälla. 

*

Utgångspunkten för den här texten är att Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler har fått sparken av regeringen. Den dominerande tolkningen är att regeringen på det här sättet försöker skyffla undan assistansnedskärningarna och de striktare bedömningarna av sjukpenningsansökningar från den politiska dagordningen. Begler har gripit sig an regeringens direktiv att strama åt bedömningarna med stor entusiasm; hon har misstänkliggjort assistansanvändare, bemött kritik som egentligen varit riktad mot de politiska beslutsfattarna och konsekvent ignorerat vad Försäkringskassans stramare bedömningar fått för konsekvenser för enskilda. Hon var en trogen tjänare av nedskärningspolitiken som fick kicken när det började brännas. 

Regeringens beslut att sparka Begler har fått kritik: ”hon lydde ju faktiskt bara order” heter det. Precis som tjänstemännen som implementerade tvångssteriliseringarna eller institutionaliserade de vars hjärnor fungerade utanför dåtidens snäva ramar. Borgerligheten har gått till konstitutionsutskottet och höga tjänstemän på Försäkringskassan och inom domstolsväsendet har ridit ut till Beglers försvar. Det är så klart bra att regeringen inte tillåts skyffla skulden på Försäkringskassan och dess chef, men det finns också något bekymrande med försvaret för Begler – att hon bara lydde order. För det är ju precis sådär vi tenderar att tänka när vi genomför beslut vars konsekvenser känns tveksamma; att besluten inte är våra, att vi bara är kuggar i maskineriet och att det är maskineriets konstruktör som ska bära hundhuvudet. Egentligen vet de flesta av oss att resonemanget inte håller, vilket inte minst en historisk tillbakablick visar. Någonstans måste det alltså gå en gräns som markerar när tjänstemannen har ett ansvar att obstruera, protestera eller på annat sätt larma om att saker inte går rätt till.

I den här texten vill jag, utifrån fallet Begler och föreställningen om att hon ”bara lydde order”, försöka ge offentliganställda en grund för att föra en diskussion, med sig själva och andra, om var den gränsen går. Alla offentliganställda bör vara beredda att ställa sig själva frågan när de inte längre kan rättfärdiga sitt arbete, när deras ansvar är att obstruera eller protestera. 

i. Den lydige tjänstemannen

Sveriges styrs genom att riksdag stiftar lagar, väljer regering och att myndigheter implementerar de politiska besluten. I en idealtypisk värld som inte har speciellt mycket att göra med hur politik rent konkret blir till, det vill säga. För i själva verket utformas så klart politiken i ett komplext samspel mellan myndigheter och folkvalda representanter. Myndigheter kan både obstruera, förenkla eller aktivt driva en egen politisk linje - vilket inte minst Försäkringskassan är ett gott exempel på.

Försäkringskassans agerande, och Beglers ledarskap, har sedan regeringsskiftet 2014 präglats av en mycket stor hörsamhet gentemot regeringen. Begler har till etthundra procent ställt upp på beskrivningarna av assistansen som drabbad av en kostnadsökning bortom kontroll och hon har villigt drivit på för att avslagen inom sjukförsäkringen ska öka. Till exempel har hon svarat på debattartiklar som kritiserar regeringen, radikalt ändrat myndighetens retorik så att den överensstämmer med regeringens beskrivningar av assistansen och dammat av de oseriösa fuskundersökningarna som Försäkringskassan, fram till Beglers tillträde, ansåg vara otillförlitliga. Mellan 2012 och 2015 arbetade faktiskt myndigheten för att nå ut med budskapet att fusket inom assistansen var överdrivet. Med Begler ändrades tongångarna radikalt. Dock utan att myndigheten tagit fram nya uppgifter som föranledde den nya linjen. Den sparkade myndighetschefen fungerade alltså i realiteten som en opinionsbildare för den sittande regeringens åtstramningar.

Utifrån de formella beskrivningarna av politikers och myndigheters uppgifter har Begler gått långt bortom vad som förväntas av en myndighetschef. Om vi istället ser politik som ett resultat av ett komplext samspel mellan folkvalda och myndigheter så har Försäkringskassans ledning varit synnerligen aktiva gällande att forma politiken. Man har inte bara lytt order, utan legitimerat dessa, hittat snillrika sätt att genomföra dem och effektivt bidragit till att mota undan kritik. Nu var det så klart inte därför Begler fick sparken – det fick hon för att det behövdes en syndabock – men oskyldig är hon absolut inte.

På ett principiellt plan, och utifrån Lundquists teorier om offentliganställda som demokratins väktare, är den här typen av myndighetsutövning farlig. Självständigt tänkande tjänstemän, som inte bara implementerar utan också värderar konsekvenser gentemot mänskliga rättigheter och gällande konstitution, är en demokratisk bromskloss för att inte katastrofala beslut ska genomföras. Demokrati handlar alltså inte bara om att regeringens eller riksdagens beslut gäller. Demokrati handlar också om att grundläggande rättigheter och grundlag respekteras. Det är till exempel inte demokratiskt att folkomrösta bort en minoritets rätt till yttrandefrihet. På motsvarande sätt kan det inte heller vara demokratiskt legitimt att rösta bort en minoritets möjlighet att röra sig i samhället och delta i samhällslivet. Eftersom det även i demokratier kan fattas farliga beslut är det centralt att offentliganställda agerar utifrån en etisk kompass. Ibland kan den etiska kompassen faktiskt visa att man har ett ansvar att inte lyda order. 

Även om Beglers agerande utifrån Lundquists analys har brustit, så har Försäkringskassan också anställda som han med all säkerhet skulle ha applåderat. Till exempel har anonyma källor inifrån Försäkringskassan uppgett att avslagsgrad i vissa fall har fungerat som lönekriterium och vittnat om en kultur som främjar avslag. De här företeelserna hotar den grundläggande rätten till en individuell prövning. Att anonymt larma om de här sakerna är därmed ett försvar av demokratin. Man kan också ta detta ansvar på andra sätt: man kan till exempel säga upp sig, försöka påverka myndighetens arbete internt, eller arbeta politiskt för en annan inriktning.

*

Hannah Arendts poäng i analysen av den banala ondskan är att brott mot människors rättigheter alltid förutsätter de som ”bara lyder order”. I en moralisk mening går det så klart inte att jämföra förintelsen med en, förvisso förödande, svensk socialförsäkringspolitik. Men det går att jämföra psykologin och de rättfärdiganden som ska till för att människor ska acceptera att vara kuggar i ett maskineri som man vet förstör människors liv. I Arendts analys är kärnan oförmågan att tänka, i synnerhet att sätta sig in i andra människors situation. Eichmann blir förblindad av sina egna karriärvägar och sina överordnades önskningar. Eftersom han inte förmår sätta sig in i situationen för människorna vars transporter till Auschwitz han organiserar så kan han inte heller se att han har ett ansvar bortom de order han förväntas lyda. Den moraliska kompass han följer är inte hans egen, utan den nazistiska byråkratins. Arendt vill poängtera faran i att människor på det här sättet skärmar av livsvillkoren för andra människor, för att istället bara se en uppsättning byråkratiska förväntningar och regler. Ondskan är ofta banal, snarare än monstruös, då den förverkligas av människor som bara lyder order, som gör vad som förväntas och inte kan eller vågar greppa innebörden av sitt agerande.

Ann-Marie Beglers tid som chef på Försäkringskassan präglades av allt att döma av ett dylikt misslyckande att tänka. Det moraliska brottet är så klart ojämförbart, men acceptansen för att gå hennes överordnades krav till mötes, att verkställa utan att ta in konsekvenser, är densamma som i Arendts analys. Liksom de infantila motiveringarna; ”om jag hade varit assistansanvändare hade jag säkert också velat ha så många assistanstimmar som möjligt”; ”precis som med fortkörning finns det ett stort mörkertal när det kommer till fusket”; ”avslagen ökar för att rättsäkerheten ökar”. De medarbetare på Försäkringskassan som larmade om kulturen, lönekriterierna eller som på andra sätt tagit agerat utifrån hur sjuka och funktionshindrade har drabbats, som inte nöjt sig med att bara vara kuggar i maskineriet, har istället agerat som demokratins väktare.

ii. Det byråkratiska våldet

En helt central komponent av Arendts analys handlar om att förstå de förutsättningar som kultiverar misslyckanden att tänka, som när självrättfärdigande och som gör det svårare för människor att förhålla sig självständigt och kritiskt. Kuggen i maskineriet, som saknar inflytande och inte kan påverka, som alltid kan ersättas och som inte har något ansvar, är inbäddad i en organisation som gör det här sättet att tänka friktionslöst och naturligt. När ägg ska knäckas är det inte meningen att människor ska agera utifrån en moralisk måttstock och ställa frågor kring politikens innehåll och konsekvenser; istället ska hen göra organisationens mål till sina egna och lägga eventuella betänkligheter åt sidan.

Jag menar att det finns tydliga paralleller mellan Arendts analys av byråkrati och vad vi vet om Försäkringskassans och socialförsäkringspolitikens funktionssätt. I synnerhet ser jag fyra viktiga likheter.

1.     Människor reduceras till nummer, statistik, en massa

För Arendt var ett gemensamt drag för alla former av totalitarianism att människor slutade betraktas som individer och istället gjordes till en massa, en statistisk kolumn där människor upphör vara individer. Den här manövern är också hela utgångspunkten för regeringens styrning av Försäkringskassan. Max 18 000 människor ska ha sjukersättning. Sjuktalet ska pressas ner till 9.0-dagar. Timutvecklingen inom assistansen ska brytas. Det är inte svårt att se hur de här målen kan hamna i konflikt med individuella bedömningar och rättigheter, för vad händer egentligen om behoven inte minskar? Försäkringskassan kan inte göra något för att styra över människors funktionsförmåga. Däremot kan myndigheten påverka hur rätten till socialförsäkringssystemen bedöms. Men då har också individens rätt till en individuell bedömning upphört att gälla. 

Precis samtidigt som regeringen ger Försäkringskassan i uppdrag att sänka sjuktalet börjar andelen avslag stiga. Det beror så klart inte på att det finns en saklig grund i termer av individuella bedömningar – det vill säga att människor har blivit friskare – utan på att alla de behov som ryms bland sjukskrivna medborgare har klumpats samman och underkastats en överordnad kvantitativ målsättning. Människorna har blivit en massa som identifierats som "kostsam". Det är inte längre individuella behov vi har att göra med, utan en formlös grupp som ensidigt ses ur ett kostnadsperspektiv.

2.     Individen osynliggörs i det byråkratiska systemet

För att människor ska kunna styras som en massa så måste deras individuella behov och egenskaper alltså abstraheras bort från beslutsprocesserna. Såväl assistans som sjukpenning och sjukersättning ska bygga på individuella bedömningar. I realiteten ser vi idag en mycket mer regelstyrd Försäkringskassa, där målsättningen - i ”rättssäkerhetens” namn - är att garantera så likformiga bedömningar som möjligt. Problemet är att människors behov inte kan schabloniseras, vilket leder till att de individuella bedömningarna istället blir kalkerade efter en färdig mall. Den här tendensen syns inom såväl sjukförsäkringen som inom assistansen. Mallen tas fram av Försäkringskassans jurister, som utformar de vägledande interna dokument som ska styra myndighetens rättstillämpning. En tydlig tendens är att denna blir allt striktare, vilket alltså innebär att handläggare åläggs att göra fler avslag. 

Detta motsvaras i sin tur av att man bedömningarna av rätten till sjukförsäkring och assistansersättning har organiserats så att de som fattar besluten i så liten utsträckning som möjligt träffar de som ansöker. Handläggarnas uppdrag är att scanna ansökningarna efter en uppsättning förutbestämda rekvisit. Om intygen saknar någon punkt på handläggarens checklista blir det avslag. Samtidigt blir den enskilde i stor utsträckning osynlig för de handläggare som ska fatta, ofta livsavgörande, beslut om tillgång till socialförsäkringssystemen. Medkänsla är i det här sammanhanget att betrakta som ett potentiellt störande element som riskerar att öka andelen beviljade ansökningar. Mindre kontakt med människorna vars liv man håller i sina händer blir en effektiv reducering av ovälkommen empati. De läckor som rapporterats inifrån Försäkringskassan vittnar om en kultur som belönar avslag och odlar en hård och ibland nedlåtande ton mot medborgare som söker sjukpenning eller assistans. Det är en form av avhumanisering som går hand i hand med att individerna som ansöker om sjukpenning eller assistansersättning görs  ansiktslösa och osynliga. När väl individen suddats ut återstår bara konturer som fantasier om fusk, överutnyttjande och lathet kan projiceras på. 

3.     I byråkratin har ingen ansvar

Enligt Arendt organiseras byråkratin så att ingen enskild person har ansvar – ett förfarande som också går igen i totalitära styren. Det är i systemet och dess komplexitet individen försvinner och ersätts av massan, i de juridiska tolkningarna och genom de komplexa regelsystemen. Detta gäller såväl assistansersättningen som sjukförsäkringen, där det för det första och generellt sett inte finns någon aktör som säger sig vara ansvarig för utvecklingen. Regeringen hänvisar till förvaltningsdomstolarna, som pekar på Försäkringskassans lagtolkningar, som i sin tur hänvisar till att de endast implementerar gällande lag. För det andra så har de regelsystem där lagstiftningen tolkas uppnått en sån stor komplexitet att det är ytterst svårt, också för jurister specialiserade på ämnet, att greppa hur tolkningarna går till. Det är ett system som till synes verkar leva sitt eget liv och vars konsekvenser därmed ingen behöver känna ansvar för. 

De regelsystem och checklistor som beskrevs ovan fyller funktionen att minimera inslag av självständigt tänkande hos den enskilde byråkraten, vilket också osynliggör dennes roll i systemet. Byråkraten har ju inget annat val än att följa checklistan. Eventuella förskräckligheter är inte dennes ansvar. Mekaniseringen av biståndsbedömningen innebär också att den enskilde handläggaren i allt högre grad blir möjlig att ersätta, vilket kan förleda den offentliganställde att tänka att hen kan ersättas av någon annan som utförde samma arbete. Det spelar alltså ingen roll vad hen gör, maskineriet rullar på i vilket fall. Högre upp i organisationen deklarerar rättsavdelningen såväl som myndighetledningen att man bara följer lagen och att denna bara kan tolkas på ett sätt. Det finns ingen skuld på Försäkringskassan. Det finns inget beslutsfattande, inga avvägningar, inga betänkligheter och därmed heller inget att invända. 

På det här sättet skapas illusionen av en myndighet där inte någon har ansvar. Man följer bara den entydiga och överordnade lagen, man verkställer bara en förutbestämd viljeriktning. I Försäkringskassans värld är allt entydigt och rättframt, rätt eller fel, bifall men allra helst avslag. Det går så klart inte att hitta en enda förvaltningsforskare eller förvaltningsjurist som menar att verkligheten ser ut såhär. Lagar tolkas ständigt, myndigheter är involverade i ett kontinuerligt tolkningsarbete och blir därigenom medskapare av politiken. Men genom att beskriva sin verksamhet på det här sättet ger man näring åt oförmågan att tänka. 

4.     Byråkratin uppfinner sina egna regler

Arendt har beskrivit hur byråkratier, och totalitära sådana i synnerhet, uppfinner regler som rättfärdigar den egna myndighetsutövningen. I Försäkringskassans agerande syns detta tydligast genom de ständiga hänvisningarna till ”rättssäkerhet”, som till exempel används för att legitimera att sjuka personer tvingas arbeta och att svårt funktionshindrade hänvisas till kommunal hemtjänst. Ann-Marie Begler har själv tryckt på den ökade rättssäkerheten som sin främsta bedrift. Detta är en diskursiv konstruktion som ger myndighetens verksamhet riktning, genom att hänvisa till ”rättssäkerhet” kan man agera under illusionen att den ökande avslagstakten i själva verket är ett försvar av ett centralt demokratiskt värde.

Rättssäkerheten specificeras i sin tur i en rad extremt detaljerade regelkonstruktioner som  alltså syftar till att minimera utrymmet för den enskilde handläggaren att göra en självständig och individuell bedömning. Resultatet blir en version av rättssäkerhet som innebär att alla behandlas lika – dock inte nödvändigtvis utifrån lagstiftningens intentioner, utan snarare utifrån de överordnade besparingsambitionerna. Och detta är mycket viktigt: den mening som begreppet ”rättssäkerhet” får här har mycket lite att göra med begreppets innebörd så som det har slagits fast av rättsfilosofer och demokratiteoretiker. För rättssäkerhet handlar egentligen inte bara om likabehandling. Om alla myndighetsbeslut strider mot lagen på samma sätt har man inte uppnått rättssäkerhet, utan ett system som suspenderar demokratiskt stiftade lagar. Rättssäkerhet måste  innebära att rättstillämpning utifrån principen att ”lika fall bedöms lika” också har stöd i lagtexten. Som i de fall vi diskuterar här understryker individuella bedömningar. Det stora hotet mot rättssäkerheten inom socialförsäkringarna är idag inte att lika fall bedöms olika, utan att alla fall bedöms utifrån juridiskt hittepå som ofta saknar täckning i lag och vars överordnade syfte, som sagt, är att göra åtstramningar. 

Sammantaget kan vi alltså se hur ett antal karaktäristiska byråkratiska funktionssätt, såsom Arendt analyserar dem, figurerar i styrningen av Försäkringskassan. Samtidigt är konsekvenserna väldokumenterade; det är ett omfattande mänskligt lidande hos grupper som redan är stigmatiserade och utsatta. För Arendt kan de här faktorerna förklara varför så många människor tillåter sig att delta i ett system som de moraliskt inte kan ställa sig bakom. I fallet Försäkringskassan verkar det högst sannolikt att dessa faktorer säger något om de mekanismer som verkar hos anställda som verkställer en politik de vet skapar ett stort lidande.

iii. Lyckas att tänka

Arendts bok Eichmann i Jerusalem är inte bara en analys av hur oförmågan att tänka tar sig uttryck hos en byråkrat i Nazityskland, utan också av hur en sådan oförmåga kan tillåtas växa och vilka motiv som driver de som bär den. Det följer ur hennes diskussion att vi behöver en kår av byråkrater, och av medborgare mer generellt, som inte avsäger sig sitt självständiga tänkande och sin förmåga att sätta sig in i de personer vars livssituation de påverkar och ibland till och med bestämmer över. Utan att specificera exakt var gränsen får för när man som tjänsteman har en skyldighet att vägra, kan man säga att det utan tvekan är så att man som byråkrat har en skyldighet att bevara sin förmåga att tänka.

Jag tror att vi idag är i ett mycket farligt läge, där människor med normavvikande funktion och sjuka systematiskt misstänkliggörs och får se sina levnadsvillkor försämras. Det är ingen tvekan om att Försäkringskassan spelar en central roll här. De som arbetar på denna myndighet har därför en roll att finna – den demokratiska väktarens roll. Denna går ut på att inte låta den egna moralen ersättas med myndighetens eller den politiska samtidens. Att inte lura sig att tro att man endast är en kugge i ett maskineri eller att ens överordnade skyldighet alltid är att följa order. Istället: tänk själv, blunda inte för ditt arbetes konsekvenser och agera sedan därefter.

Millions missing, en solidaritetsförklaring

Det är miljoner som saknas, sjuka i den underutforskade sjukdomen ME, frånvarande i samhället, i samhällsdebatten men också i beslut som rör deras egna liv. ME är en sjukdom som innebär mycket omfattande funktionsnedsättningar. Samtidigt är det en sjukdom som brukar beskrivas som ”omstridd”, vilket innebär att det finns högljudda debattörer som argumenterar för att sjukdomen är psykosomatisk, något de flesta ME-sjuka givet forskningsläget motsätter sig. Dessa förespråkar behandlingar som ME-sjuka tydligt erfar förvärrar deras situation. Den biomedicinska forskningen om ME klarlägger också att de här behandlingsformerna försämrar funktionsförmågan. ME är en sjukdom som tämligen systematiskt viftas bort av vårt sjukförsäkringssystem, där personer som på grund av sjukdomen är sängliggande över tjugo timmar per dygn anses ha full arbetsförmåga. Här stödjer sig Försäkringskassan på den analys som den psykosomatiska tolkningsriktningen gör, enligt vilken de här patienterna behöver kognitiv beteendeterapi, stegvis aktivitetsupptrappning eller mer dubiösa behandlingsformer som ”ljusterapi”. De bedöms däremot inte behöva sjukpenning. Utifrån varje rimligt mått på livskvalitet är detta en grupp som har det väldigt, väldigt svårt.

Jag vet inte speciellt mycket om det medicinska forskningsläget och jag tycker att det finns ME-patienter som beskriver vad sjukdomen innebär mycket bättre än jag någonsin kan. De sakerna får andra skriva om. Däremot tror jag att jag – och vem som helst – kan vara solidarisk med den här patientgruppen. Alltså inte tycka synd om, inte se ner på, inte tala förbi eller för den delen producera kunskap om, utan vara tillsammans med. I det här inlägget vill jag förklara vad jag tror ”att vara solidarisk med” – ME-sjuka och andra grupper – måste innebära.

Det är fyra komponenter:

1.     Att vara solidarisk löser upp skillnaden mellan egenintresse och altruism

När jag stödjer ”Millions missing” så gör jag inte det för att det kommer att gagna mig själv, då jag inte har den här diagnosen. Men jag gör det inte heller av sympati eller ömhet om en ”svag grupp”. Förvisso kan jag så klart känna med människor som har ME, men det är inte däri solidariteten eller politiken ligger. Eftersom solidaritet är ett politiskt begrepp som syftar till politisk förändring (vilket jag kommer att återkomma till) vill jag inte etablera en ojämlikhet mellan mig själv och ME-sjuka i själva motivationen för mitt engagemang. Jag vill att solidariteten ska bära de ideal som samhället jag kämpar för ska organiseras kring. Då måste våra ögon mötas i samma höjd.

Att vara solidarisk med ME-patienter innebär att jag ser att jag delar en samhörighet med gruppen som kommer ur att jag själv kan bli sjuk i en stigmatiserad sjukdom, att jag själv kan komma att tillhöra en grupp som inte får sjukpenning eller adekvat vård och att jag inser att de erfarenheter som finns bland ME-sjuka då kommer att kunna vara mig till hjälp. Vi kan hämta kraft hos varandra. Det handlar inte om att ”jag ser mig själv i andra”, utan snarare om att jag inser att ”vi sitter i skiten tillsammans”. För vi förtjänar alla ett bättre samhälle av på ett ungefär samma anledningar.

2.     Att vara solidarisk bygger på ömsesidighet

Ur detta följer att det finns en inbyggd ömsesidighet i solidariteten. Även om det just nu är ME-patienter som behöver min hjälp i sin kamp, så kan det en dag vara jag som behöver deras. Detta beror på att sjukdom och funktionshinder är en möjlighet i varje människoliv. Människokroppens ömtålighet gör att vi inte kan ta vår egen funktionsförmåga för given; vem som helst kan snubbla på en isfläck, vakna med en sjukdom som inte går över eller få ett barn som har behov av stöd för att kunna leva sin fulla potential. Ingen går säker och den enda säkerhetslina som är möjlig är den vi väver tillsammans.

Ömsesidigheten följer alltså ur insikten att de ideal – om att vi ska fungera, arbeta och bli ”friska” så snart som möjligt ifall vi trots allt blir sjuka – inte är bra för någon av oss. Just nu är det, bland annat, ME-sjuka som straffas hårdast av de här idealen, men imorgon kan det vara du eller jag. Rent konkret: när den dagen kommer kan jag inte tänka mig bättre resurser för att hantera livet än bloggar som Livets bilder och Funkisfeministen, skrivna av ME-patienter. Även om jag idag har en väldigt priviligierad situation jämfört med ME-sjuka så har de redan gett mig resurser att förstå mig själv – som den jag är idag och den jag kanske kommer att bli.

3.     Att vara solidarisk är att förverkliga ideal om jämlikhet

Solidaritet är en förändrande kraft. Jag kom först i kontakt med medlemmar i den här gruppen eftersom jag forskar om sjukförsäkringen och den ökande andelen avslag av sjukpenningansökningar, som kort sagt innebär att sjuka människor ska tvingas att arbeta. Eftersom människor med ME inte kan arbeta innebär denna politik i realiteten att de ofta inte får några pengar från socialförsäkringssystemet. Ovanpå detta kommer en extrem psykologisk press och osäkerhet inför hur livet kommer att bli.

Min solidaritet är grundad i ett jämlikhetsideal som säger att människor har samma värde och så långt som möjligt ska ges samma möjligheter, oavsett funktionsförmåga. Vilket innebär att jag lyssnar på, försöker lära mig av och ser mig själv som jämlik med, ME-patienter. Självklart lever vi i ett samhälle där mitt sätt att fungera är privilegierat, vilket innebär att vi de facto inte är jämlikar. Men det är också ett resultat av den samhällsordning som vi gemensamt kämpar mot och som nästa gång kan drabba mig. Att vara solidarisk med ME-patienter är en vägran att acceptera denna ordning. Att vara solidarisk är att sträva efter ett bättre samhälle, tillsammans.

4.     Att vara solidarisk är att mobilisera mot maktordningen

Solidaritet är slutligen en uppmaning att handla, tillsammans. Detta bygger på insikten att kollektivt handlande är ett sätt att rasera maktordningar.

Funktionsmaktsordningen är hur samhället är utformat efter en föreställd normal kropp som vi alla förväntas sträva efter att uppnå. Idealet om full funktionsförmåga drabbar sjuka och människor med normavvikande funktion, men också alla oss andra, som hela tiden måste arbeta med oss själva så att våra kroppar och hjärnor ska bete sig som normen föreskriver. Bara idag har jag motat tillbaka tre ångestattacker; också jag behöver ett samhälle där det finns ett större utrymme för att inte vara spikrak, som är organiserat utifrån ömtålighetens principer. Det betyder inte att min situation är jämförbar, vilket den inte är, men det innebär att det går att artikulera ett gemensamt intresse med patienter i den här gruppen. Av att störta funktionsmaktordningen och erkänna ömtåligheten som människans grundförutsättning.

På motsvarande sätt knyts idag solidaritetsband mellan ME-sjuka och de funkisaktivister som kämpar mot nedskärningarna inom personlig assistans, just eftersom båda dessa grupper drabbas av en politik som ignorerar sårbarheten. Grunden är en mycket viktig insikt: vi har bara styrkan i varandra och valet agera utifrån denna.

Som vanligt går den skyldige fri

Veckan efter Tim Berglings oändligt sorgliga och alltför tidiga död visades dokumentären om hans liv som artisten Avicii 400 000 gånger på SvtPlay. Filmen är ett smärtsamt porträtt av en människa som forceras att arbeta igenom psykisk ohälsa. Det går så klart inte, bild för bild går människan Tim Bergling sönder.

En dominerande reaktion har varit att personerna som omger Avicii blundar för hans lidande för att tjäna pengar, vilket underförstått anförs som orsak till Tims död. Detta letande efter syndabockar utifrån ett selektivt porträtt – som dokumentärfilmer måste vara – ger mig ont i magen. I själva verket vet vi så klart väldigt, väldigt lite om orsaker och om skuld. Den här texten handlar därför inte om just det här livet och döden, utan om reaktionerna på skildringen av Avicii och vad den säger om vårt samhälle. För bortom jakten på den skyldige finns en mycket viktigare sensmoral, tror jag.

I höst är det val och uppskattningsvis kommer i runda slängar 90% av de 400 000 som sett filmen rösta på ett parti vars sjukförsäkringspolitik går ut på att psykisk ohälsa ska forceras med arbete. Sedan början av 2000-talet, då Alf Svensson lyfte upp välfärdsfusket på den politiska dagordningen och Alliansen formerade sig kring en politik som gick ut på att betvinga sjukskrivningar med disciplinering, har det alltmer formats ett konsensus kring att sjuka människor måste ges ”incitament” att arbeta. Mer konkret innebär detta att det ska ställas fler krav och ges lägre ersättningar under kortare tid, med andra ord, att människor ska jobba för att de inte har något val. Det är en slags institutionaliserad misstänksamhet som slagit rot och som i synnerhet har drabbat personer med kronisk smärta, diagnoser som saknar tydliga biomarkörer och/eller psykisk ohälsa.

Bland alla kommentarer om filmen och Tims självmord har jag sett exakt en kommentar, en tweet, om detta; pressen att fortsätta, att tänka positivt, att kämpa på och att detta faktiskt är samhällets överideologi när det gäller arbete och psykisk sjukdom. Istället för politik sitter vi här med spekulationer om vem som var ond och vem som var god.

Samtidigt som vi blundar för det svarta hål som människor systematiskt kastas ner i.

Filosofen Wendy Brown analyserar impulsen att moralisera istället för att politisera. Samhället driver åt fel håll, som styrt av krafter bortom vår kontroll. Vi ser och drabbas, men har inga verktyg för att artikulera eller analysera. Istället för att försöka ta tillbaka kontrollen och politisera utvecklingen fastnar vi i en jakt på symboler att slänga den moraliska skulden på, i det här fallet, en agents agerande och korkade uttalanden och den grupp personer som var investerade i maskineriet Avicii.

Men med en annan politisk ramberättelse kan historien om det unga geniet som pressas in i psykisk ohälsa lika gärna betraktas som en illustration och politisk skräckhistoria om hur samhället ser på psykisk sjukdom och ohälsa mer generellt. För det är ju såhär det är; att man ska kämpa på lite till, att signalerna ignoreras eller flyger under radarn och att vissa former av ohälsa inte tas på allvar. Som det formulerades i den där enda tweeten: samma press som Tim utsattes för är vad Försäkringskassan dagligen gör mot sjuka människor.

För vi ska inte inbilla oss att det fungerar att säga till handläggaren på Försäkringskassan att man känner att man inte orkar mer, att man behöver komma bort, att man behöver tänka över vad man vill eller ens att man kommer att dö om man fortsätter. Har man arbetsförmåga så har man, bedöms man klara av ett normalt förekommande arbete så är det ”jobba på” som gäller.

De saker som Tim säger och som i filmen framstår som fullständigt självklara – som alltid borde vara självklara – betyder i mötet med den svenska välfärdsstaten väldigt lite för människor vars hjärnor och kroppar säger stopp. Historierna finns överallt i mitt empiriska material, om benzo på toaletten för att klara av ett pass till, om att ligga utslagen innan dörren hunnit slå igen bakom en när man kommit hem och om läkarintyg som avfärdas eftersom de inte använder de begrepp som myndigheten för tillfället efterfrågar. Och om att vara tvungen arbeta ändå eftersom man inte överlever utan lön eller sjukpenning. Den sårbarhet som Tim självklart och modigt pratar kring och får sympati för misstros systematiskt i samhället mer generellt.

För vi ska inte heller inbilla oss att de ångestattacker och den press som naket och ärligt slår rätt igenom rutan är reserverade för världsstjärnor. Jag har hört kollegor säga samma när jag arbetat i vården, jag har själv sagt samma till mig själv; du har faktiskt tagit på dig att arbeta här, det är människor som är beroende av dig, det är bara några veckor till sen kan du ta ledigt, du behöver pengarna. Den press som skildras i filmen – att vara tvungen och inte se någon väg bort från kraven och stressen – är ett högst reellt samhällsfenomen, i synnerhet för välfärdsarbetare som försöker täta glappet mellan krav och resurser.

Jag kan lova att det händer varje dag att välmenande och peppande eller förmanande och passivt-aggressiva röster försöker tala rakt igenom panikångestattacken till människor som snurrar djupare och djupare ner i ett svart hål. Det finns de som blir skadade för livet av att utsättas för den pressen och det finns en massa alldeles okända människor som till slut inte heller orkar mer.

Och när man sitter där och biter i händerna eller stammar fram att man inte pallar går det inte att rycka upp sig eller att se saker från den ljusa sidan. Jag önskar ibland att ni som tror det kunde få hälsa på i mitt eller någon annan ångestsjuks persons känsloliv för att fatta. Och kanske också för att se hur sköra skapelser ert eget välmående och er egen arbetsförmåga är. Det kan faktiskt vara du, imorgon eller i ett parallellt liv, som får höra att lite mindfullness är allt som krävs för att döden inte ska hägra som en befrielse. Det kan vara du som drivs ännu djupare ner i det där hålet av tvånget att arbeta.

Alla tecken tyder på att den psykiska ohälsan blir större och att resurserna i de branscher som är värst drabbade blir knappare. Jag blir också förtvivlad av oförmågan att se och respektera ångest som skildras i filmen. Men den verkligt skyldige går som vanligt fri; normen att arbeta till varje pris, regeltillämpningen som ska försvåra att få sjukpenningansökan beviljad och den utbredda vanan bland våra politiker att insinuera lathet, appellera till misstänksamhet och att sedan ha mage att framställa detta som välvilja.

Hur vi ser på psykisk sjukdom och vilket utrymme vi ger människor att må dåligt är politiska frågor. Och det utrymmet blir inte större för att man är pank, jobbar som timanställd och inte har några hundra miljoner på banken att luta sig tillbaka mot. Det är olika världar, olika liv, olika människor, men samma jävla ångest.

Det är såhär vi vinner

Valborg 2018 meddelar regeringen att man slopar besparingskraven på den personliga assistansen. Det är inte givet vad detta i realiteten kommer att betyda och det finns en motiverad skepsis givet att fusket, överutnyttjandet och nödvändigheten av besparingar varit den helt dominerande bilden i regeringens kommunikation under snart fyra års tid. 

Det går dock inte att förneka att det händer saker. För det första har de två främsta språkrören för kostnadsfokuset försvunnit – tidigare ministern Åsa Regnér och före detta generaldirektören på Försäkringskassan Ann-Marie Begler. För det andra har regeringens retorik skiftat: man pratar om samverkan med rörelsen snarare än ”fusk”, man betonar att LSS är en rättighetslag och Lena Hallengren förefaller ha såväl kunskap som ett genuint intresse för funktionshinderpolitiken. Det går att avfärda allt detta som taktik och rädsla inför valet. Och det stämmer säkert. Men jag tror också att faktumet att regeringen är rädda, att de tvingats till reträtt, är den verkliga anledningen att fira. 

Är politikens natur en rationell strävan efter ett allmänt bästa där de goda argumenten alltid vinner? Eller är politikens väsen en kamp, mot förtryck och diskriminering, där de som förlorar på den rådande ordningen tillsammans trycker motståndarna tillbaka? Fråga medborgarrättsrörelsen, rösträttskämparna eller den generation aktivister som vann LSS från början, deras historier handlade om kampen – för sin rätt och för jämlikheten. 

Assistansstriden är inte ett meningsutbyte där sidan med starkast argument övertygar sin meningsmotståndare. Faktum är att det knappast har funnits några vettiga argument för de senaste årens politik, den bakomliggande drivkraften har varit att frigöra resurser från assistansen som sedan kan läggas på andra saker. Fusket, överutnyttjandet, klandrandet av privata assistansanordnare – alltsammans är en retorik vars funktion är att få denna prioritering att verka rimlig. Det här visar att en seger i assistansstriden inte kommer att bero på att de politiska krafter som velat hyvla assistansen helt plötsligt blir övertygade om att detta är en fantastisk insats. Att segra är snarare att förmå de som vill hyvla assistansen att trots denna övertygelse låta bli, eftersom de är rädda för att betala priset. 

Om detta nu är en omvändelse under galgen från regeringen så visar det att funkisrörelsen har den resurs som faktiskt kan vinna det här på sikt; solidariteten i att ha varandras ryggar och viljan att aldrig ge sig. För det är såhär man gör. Medborgarrättsrörelsen, suffragetterna, den generation aktivister som vann LSS – alla tvingade de sina meningsmotståndare till reträtt. Gång på gång. Jämlikhetskampens historia handlar inte om att de som förtrycker plötsligt tar sitt förnuft till fånga. Den handlar om hur de tvingas att backa eftersom det står kämpande människor tätt, tätt tillsammans utanför parlamentsbyggnaden – och de tänker inte hålla tyst och de kommer inte ge sig. 

Så. Aktivister, assitansanvändare och allierade, medlemmar i alla dessa Facebook-grupper och ni föräldrar som varje dag strider för era barns rätt att leva. Ni har just forcerat en reträtt. Assistansstriden är inte över, föreställningen att mänskliga rättigheter har en prislapp finns kvar. Men ni har just visat er själva hur man gör för att vinna. Kraften i ett ”vi”.

Katalog över makttekniker i kollektiva boendeformer för pers. med normavvikande funktion

Ett annat sätt att förhålla sig till maktens natur än att analysera den är att helt enkelt rada upp dess verkningar. Punkterna nedan har jag samlat på mig genom att få inblick i hur gruppbostäder fungerar i ett stort antal kommuner, genom att ha pratat med personal i ett tjugotal gruppbostäder och boende i ett tiotal, allt som allt runt fyrtio intervjuer; genom att ha läst statliga rapporter, utvärderingar och den massmediala rapporteringen om fall av ”vanvård” och genom mina kontakter med intressepolitiska organisationer. 

Så, från mina böcker och annan forskning jag bedrivit; saker som sker med människor som har normavvikande funktion och som tvingas att leva i gruppbostäder, en katalog:  

·      Få sin mat, som man köpt för egna pengar, inlåst eftersom man inte i tillräcklig utsträckning har internaliserat rådande kostideal och så regler om att inte dricka mer än ett visst antal koppar kaffe per dag (förhållandevis vanligt – känner till exempel i alla kommuner jag har gjort intervjuer i) 
·      Få ett lås monterat på kylskåpet som man inte har nyckel till (känner till åtminstone fem gruppbostäder i olika kommuner) 
·      Inte få lov att ha en partner som gäst över natten, inte ha gäster av det andra könet över natten överhuvudtaget (ett återkommande sätt att reglera människors sexualitet)
·      Inte lämna sitt hem utan att rapportera vart man ska och när man ska komma hem (oerhört vanligt) 
·      Ha sina cigaretter retfullt placerade på en hylla som man inte kan nå; en ranson per dag som personalen tillhandahåller. (Enskilt fall) 
·      Inte tillåtas att lämna sitt hem (detta återkommer mellan varven – jag känner till fem-sex fall) 
·      Få ett eget boende villkorat av att man sätter in en p-stav i armen (enskilt) 
·      Vara föremål för detaljerad planering kring hur man ska tillskansa sig egenskaper som personal anser är nödvändig för att man ska fungera som medborgare (detta är helt centralt och kan betraktas som gruppbostadsväsendets överordnade syfte);  
·      t ex inte klä sig fånigt; 
·      t ex inte äta för onyttigt; 
·      t ex inte lägga pengar på sånt personalen tycker att man inte behöver;
·      t ex rösta;
·      t ex inte ha rosa kläder om man är man;
·      t ex inte titta på porr, vilket måste diskuteras på personalmöte
·      Bli fasthållen och nedlagd av personal om man beter sig utåtagerande och aggressivt (känner till ett flertal exempel) 
·      Bli tvingad i säng vid fem på eftermiddagen – och så medicinering så att man somnar (enskilt fall) 
·      Bli lämnad i badet av personal och drunkna; med en fantastisk eufemism beskrivet i media som att personal ”förlorade tillsynen” (enskilt fall) 
·      Bli hotad att om man inte sköter sig på natten så blir man slängd i gräset av personal (detta var något som föräldrarna tydligen hotat med och som fortfarande gjorde personen i fråga skräckslagen) 
·      Bli tvångsmatad och få munnen uppbänd när man gör motstånd (förhållandevis vanligt – det är ju för deras eget bästa...) 
·      Äta kollektivt på speciella tider som personalen bestämmer (mer eller mindre regelmässigt förekommande) 
·      Få önska vad man ska äta en gång i veckan – har man tur finns maten att beställa från matvarugrossisten (vanligt – i alla fall i de kommuner jag studerat) 
·      Få fritidsaktiviteter tilldelade till sig av personal, som behändigt väljer från en lista som kommunen upprättar med ”lämpliga” aktiviteter för den målgrupp man tillhör (vanligt förekommande) 
·      Bli lurad att äta fläsk, fast man är troende muslim och följer halal (enskilt fall) 
·      Tvingas ha dörren öppen till de allmänna utrymmena när man har gäster (återkommande) 
·      Inte få dricka alkohol (vanligt – men blir ofta inte ett problem eftersom i alla fall människor med intellektuellt normavvikande funktion sällan har tillgång till platser där man skaffar alkohol) 
·      Få sitt hem inrett av någon annan (mycket vanligt) 
·      Rösta på ett specifikt parti som ens föräldrar har bestämt och som personalen får i uppdrag att se till att man gör (känner till ett gäng fall) 
·      Bli ombedd att inte klaga så mycket när man framför åsikter om hur man vill leva sitt liv (vanligt – beskrivs återkommande av aktivister) 
·      Bli mutad så att man beter sig på rätt sätt – i regel med sötsaker (känner till ett antal fall i olika kommuner och gruppbostäder)
·      Bli tvingad att ha blöja (vanligt, upplevs ibland som mindre strul för personalen) 
·      Bli betraktad som ett uppfostringsprojekt (en genomgående grundsyn) 
·      Bli betraktad som ett uppfostringsprojekt där huvudmålet är att man ska vara lugn (återkommande, lugn och glad ska man vara) 
·      Bli tvångsmedicinerad (vanligt, för deras eget bästa) 
·      Bli istoppad p-piller utan att man vet om det (känner faktiskt till ett fåtal olika fall i olika kommuner – hör ofta rykten om detta) 
·     Bli betraktad som en assexuell varelse (återkommande) 
·     Bli betraktad som ett barn (ja, det blir människor vars hjärnor inte levererar på IQ-test)  
·      Inte ha en mössa som personalen tycker är fånig (enskilt fall, men väldigt vanligt att personal bestämmer hur man ska klä sig) 
·      Bli klädd ”så att man inte sticker ut mer än nödvändigt” (återkommande motivering av ovanstående) 
·      Vara inbäddad i elaborerade strategier för att man inte ska bli förälder (alltid krismöte om man yppar att man kanske vill ha unge)
·      Vara bakbunden med en strumpa i 25 år i sitt hem (enskilt fall)

Detta är en lista med övergrepp som i varierande form fortgår utan att någon verkar bry sig nämnvärt. Människor vars funktion avviker från normen har som grupp inte mindre behov av frihet, integritet och jämlikhet än andra, kränkningarna blir inte mindre för att det är de som betraktas som avvikande som utsätts. Men detta är hur vi behandlar många som bor i gruppbostäder. Det finns så klart fall och situationer där de flesta (om än sällan jag) kan tycka att begränsningar av till exempel mat eller klädsel kan vara motiverat, men dessa extrema situationer är ovanliga och utelämnade ovan. Jag har beskrivit saker som händer, inte av nödvändighet i en enskild krissituation, utan som uttryck för en maktteknologi.

Slutsats: det som Susanne beskriver i sitt lysande inlägg är inte enskildheter eller avvikelser, utan en integrerad del av hur gruppbostäder fungerar – om än det bara är de mest extrema fallen som får medial uppmärksamhet. I mina två böcker (1, 2) visar jag detta på ett mer systematiskt sätt; den blytunga och kvävande maktutövningen finns och är en integrerad del av hur de grupper som bor i gruppbostäder styrs och kontrolleras. Oftast genom att man formas till att bli en god medborgare, men återkommande också genom att man begränsas, tvingas och inte tillåts leva som man vill.

Så klart, de flesta av sakerna som jag har katalogiserat strider mot lagen, vilket framgår av LSS, dess förarbeten och ett antal utredningar, specificeringar och utlåtanden av myndigheter och rättsliga instanser. Den respekt för den enskildes självbestämmande som lagen postulerar blir därmed allt som oftast en fiktion; medborgarskapet ett brutet löfte. Jag blir inte ens förvånad längre, när ytterligare ett fall av grov misshandel (för det är vad det handlar om) uppdagas i någon lokaltidning (för oftast når nyheten inte längre). Och jag tror att alla som har inblick i hur gruppbostäder fungerar vet detta.

Vi vet att medborgarskapet i konventionell mening inte finns och inte tillåts finnas för de här människorna. Vi är som samhälle inte beredda att se människor som bor i gruppbostäder som jämlikar och vi har som samhälle formulerat ett ideal om medborgarskap som vi bara tillåter existera så länge det inte får alltför störande konsekvenser. När den punkten nås, när det faktiskt blir för störande med rätt till självbestämmande och tvånget måste gripa in för att förhindra en graviditet, en fylla eller en konstig mössa, är det alltid helt upp till personalen på golvet att avgöra. Cheferna ljuger så klart när de i efterhand säger att de inte hade en aning. Ordningen ser ut såhär, lämna utrymme till baspersonal att förhindra att de här människorna ställer till med alltför stor oreda när de nu har en – blott formell – rätt att styra sina egna liv. Timvikarier som kommer in och ifrågasätter blir inte långlivade. Vi slår oss för bröstet över medborgarskapet som vi samtidigt vet är en fiktion.

Det är inte alltid såhär, det finns gruppbostäder som fungerar alldeles strålande och människor som verkligen vill leva på det sättet, massvis med bra personal och chefer som brinner för att förändra synsätt. Men lik förbannat, det är tyvärr inte de dåliga exemplen som är undantag. I diskussionerna kring vad som ska ersätta den personliga assistansen kokar alltsammans ner i den djävulska eufemismen ”träffsäkra insatser”; det är vad vi ska få istället.