Det är såhär vi vinner
Valborg 2018 meddelar regeringen att man slopar besparingskraven på den personliga assistansen. Det är inte givet vad detta i realiteten kommer att betyda och det finns en motiverad skepsis givet att fusket, överutnyttjandet och nödvändigheten av besparingar varit den helt dominerande bilden i regeringens kommunikation under snart fyra års tid.
Det går dock inte att förneka att det händer saker. För det första har de två främsta språkrören för kostnadsfokuset försvunnit – tidigare ministern Åsa Regnér och före detta generaldirektören på Försäkringskassan Ann-Marie Begler. För det andra har regeringens retorik skiftat: man pratar om samverkan med rörelsen snarare än ”fusk”, man betonar att LSS är en rättighetslag och Lena Hallengren förefaller ha såväl kunskap som ett genuint intresse för funktionshinderpolitiken. Det går att avfärda allt detta som taktik och rädsla inför valet. Och det stämmer säkert. Men jag tror också att faktumet att regeringen är rädda, att de tvingats till reträtt, är den verkliga anledningen att fira.
Är politikens natur en rationell strävan efter ett allmänt bästa där de goda argumenten alltid vinner? Eller är politikens väsen en kamp, mot förtryck och diskriminering, där de som förlorar på den rådande ordningen tillsammans trycker motståndarna tillbaka? Fråga medborgarrättsrörelsen, rösträttskämparna eller den generation aktivister som vann LSS från början, deras historier handlade om kampen – för sin rätt och för jämlikheten.
Assistansstriden är inte ett meningsutbyte där sidan med starkast argument övertygar sin meningsmotståndare. Faktum är att det knappast har funnits några vettiga argument för de senaste årens politik, den bakomliggande drivkraften har varit att frigöra resurser från assistansen som sedan kan läggas på andra saker. Fusket, överutnyttjandet, klandrandet av privata assistansanordnare – alltsammans är en retorik vars funktion är att få denna prioritering att verka rimlig. Det här visar att en seger i assistansstriden inte kommer att bero på att de politiska krafter som velat hyvla assistansen helt plötsligt blir övertygade om att detta är en fantastisk insats. Att segra är snarare att förmå de som vill hyvla assistansen att trots denna övertygelse låta bli, eftersom de är rädda för att betala priset.
Om detta nu är en omvändelse under galgen från regeringen så visar det att funkisrörelsen har den resurs som faktiskt kan vinna det här på sikt; solidariteten i att ha varandras ryggar och viljan att aldrig ge sig. För det är såhär man gör. Medborgarrättsrörelsen, suffragetterna, den generation aktivister som vann LSS – alla tvingade de sina meningsmotståndare till reträtt. Gång på gång. Jämlikhetskampens historia handlar inte om att de som förtrycker plötsligt tar sitt förnuft till fånga. Den handlar om hur de tvingas att backa eftersom det står kämpande människor tätt, tätt tillsammans utanför parlamentsbyggnaden – och de tänker inte hålla tyst och de kommer inte ge sig.
Så. Aktivister, assitansanvändare och allierade, medlemmar i alla dessa Facebook-grupper och ni föräldrar som varje dag strider för era barns rätt att leva. Ni har just forcerat en reträtt. Assistansstriden är inte över, föreställningen att mänskliga rättigheter har en prislapp finns kvar. Men ni har just visat er själva hur man gör för att vinna. Kraften i ett ”vi”.
