Som vanligt går den skyldige fri

Veckan efter Tim Berglings oändligt sorgliga och alltför tidiga död visades dokumentären om hans liv som artisten Avicii 400 000 gånger på SvtPlay. Filmen är ett smärtsamt porträtt av en människa som forceras att arbeta igenom psykisk ohälsa. Det går så klart inte, bild för bild går människan Tim Bergling sönder.

En dominerande reaktion har varit att personerna som omger Avicii blundar för hans lidande för att tjäna pengar, vilket underförstått anförs som orsak till Tims död. Detta letande efter syndabockar utifrån ett selektivt porträtt – som dokumentärfilmer måste vara – ger mig ont i magen. I själva verket vet vi så klart väldigt, väldigt lite om orsaker och om skuld. Den här texten handlar därför inte om just det här livet och döden, utan om reaktionerna på skildringen av Avicii och vad den säger om vårt samhälle. För bortom jakten på den skyldige finns en mycket viktigare sensmoral, tror jag.

I höst är det val och uppskattningsvis kommer i runda slängar 90% av de 400 000 som sett filmen rösta på ett parti vars sjukförsäkringspolitik går ut på att psykisk ohälsa ska forceras med arbete. Sedan början av 2000-talet, då Alf Svensson lyfte upp välfärdsfusket på den politiska dagordningen och Alliansen formerade sig kring en politik som gick ut på att betvinga sjukskrivningar med disciplinering, har det alltmer formats ett konsensus kring att sjuka människor måste ges ”incitament” att arbeta. Mer konkret innebär detta att det ska ställas fler krav och ges lägre ersättningar under kortare tid, med andra ord, att människor ska jobba för att de inte har något val. Det är en slags institutionaliserad misstänksamhet som slagit rot och som i synnerhet har drabbat personer med kronisk smärta, diagnoser som saknar tydliga biomarkörer och/eller psykisk ohälsa.

Bland alla kommentarer om filmen och Tims självmord har jag sett exakt en kommentar, en tweet, om detta; pressen att fortsätta, att tänka positivt, att kämpa på och att detta faktiskt är samhällets överideologi när det gäller arbete och psykisk sjukdom. Istället för politik sitter vi här med spekulationer om vem som var ond och vem som var god.

Samtidigt som vi blundar för det svarta hål som människor systematiskt kastas ner i.

Filosofen Wendy Brown analyserar impulsen att moralisera istället för att politisera. Samhället driver åt fel håll, som styrt av krafter bortom vår kontroll. Vi ser och drabbas, men har inga verktyg för att artikulera eller analysera. Istället för att försöka ta tillbaka kontrollen och politisera utvecklingen fastnar vi i en jakt på symboler att slänga den moraliska skulden på, i det här fallet, en agents agerande och korkade uttalanden och den grupp personer som var investerade i maskineriet Avicii.

Men med en annan politisk ramberättelse kan historien om det unga geniet som pressas in i psykisk ohälsa lika gärna betraktas som en illustration och politisk skräckhistoria om hur samhället ser på psykisk sjukdom och ohälsa mer generellt. För det är ju såhär det är; att man ska kämpa på lite till, att signalerna ignoreras eller flyger under radarn och att vissa former av ohälsa inte tas på allvar. Som det formulerades i den där enda tweeten: samma press som Tim utsattes för är vad Försäkringskassan dagligen gör mot sjuka människor.

För vi ska inte inbilla oss att det fungerar att säga till handläggaren på Försäkringskassan att man känner att man inte orkar mer, att man behöver komma bort, att man behöver tänka över vad man vill eller ens att man kommer att dö om man fortsätter. Har man arbetsförmåga så har man, bedöms man klara av ett normalt förekommande arbete så är det ”jobba på” som gäller.

De saker som Tim säger och som i filmen framstår som fullständigt självklara – som alltid borde vara självklara – betyder i mötet med den svenska välfärdsstaten väldigt lite för människor vars hjärnor och kroppar säger stopp. Historierna finns överallt i mitt empiriska material, om benzo på toaletten för att klara av ett pass till, om att ligga utslagen innan dörren hunnit slå igen bakom en när man kommit hem och om läkarintyg som avfärdas eftersom de inte använder de begrepp som myndigheten för tillfället efterfrågar. Och om att vara tvungen arbeta ändå eftersom man inte överlever utan lön eller sjukpenning. Den sårbarhet som Tim självklart och modigt pratar kring och får sympati för misstros systematiskt i samhället mer generellt.

För vi ska inte heller inbilla oss att de ångestattacker och den press som naket och ärligt slår rätt igenom rutan är reserverade för världsstjärnor. Jag har hört kollegor säga samma när jag arbetat i vården, jag har själv sagt samma till mig själv; du har faktiskt tagit på dig att arbeta här, det är människor som är beroende av dig, det är bara några veckor till sen kan du ta ledigt, du behöver pengarna. Den press som skildras i filmen – att vara tvungen och inte se någon väg bort från kraven och stressen – är ett högst reellt samhällsfenomen, i synnerhet för välfärdsarbetare som försöker täta glappet mellan krav och resurser.

Jag kan lova att det händer varje dag att välmenande och peppande eller förmanande och passivt-aggressiva röster försöker tala rakt igenom panikångestattacken till människor som snurrar djupare och djupare ner i ett svart hål. Det finns de som blir skadade för livet av att utsättas för den pressen och det finns en massa alldeles okända människor som till slut inte heller orkar mer.

Och när man sitter där och biter i händerna eller stammar fram att man inte pallar går det inte att rycka upp sig eller att se saker från den ljusa sidan. Jag önskar ibland att ni som tror det kunde få hälsa på i mitt eller någon annan ångestsjuks persons känsloliv för att fatta. Och kanske också för att se hur sköra skapelser ert eget välmående och er egen arbetsförmåga är. Det kan faktiskt vara du, imorgon eller i ett parallellt liv, som får höra att lite mindfullness är allt som krävs för att döden inte ska hägra som en befrielse. Det kan vara du som drivs ännu djupare ner i det där hålet av tvånget att arbeta.

Alla tecken tyder på att den psykiska ohälsan blir större och att resurserna i de branscher som är värst drabbade blir knappare. Jag blir också förtvivlad av oförmågan att se och respektera ångest som skildras i filmen. Men den verkligt skyldige går som vanligt fri; normen att arbeta till varje pris, regeltillämpningen som ska försvåra att få sjukpenningansökan beviljad och den utbredda vanan bland våra politiker att insinuera lathet, appellera till misstänksamhet och att sedan ha mage att framställa detta som välvilja.

Hur vi ser på psykisk sjukdom och vilket utrymme vi ger människor att må dåligt är politiska frågor. Och det utrymmet blir inte större för att man är pank, jobbar som timanställd och inte har några hundra miljoner på banken att luta sig tillbaka mot. Det är olika världar, olika liv, olika människor, men samma jävla ångest.