Wednesday, March 5, 2014

Onkalo


Kärnavfallsförvaret i Onkalo är Platons grotta inverterad på två sätt:

(ett) Platons grotta är spelande skuggor, villfarelser och, framförallt, flyktighet. Evigheten är vad som finns utanför, ovanför, i formernas värld, ytterst symboliserad av den evigt skinande solen. I Onkalo byggs istället evigheten nere-i-grottan; världen ovanför är vad som rämnar. Nu är grottan platsen som ska hålla i hundratusen år, ett tidspann som i sig gör enheterna snudd på meningslösa. Evigheten göms i berget – ytan lider av samma fara som skuggorna på väggarna i Platons grotta: föränderlighet.
(två) Hos Platon är evigheten absolut utanför människan, utanför hennes spelplats och utanför hennes varande som subjekt i världen. I Onkalo ska evigheten istället planeras för. Eller till och med konstrueras. Evigheten är inte naturens, eller Guds, eller metafysikens, den är vår, till formen ett ansvar. Inte desto mindre kan det finnas paralleller mellan den mödosamma vägen upp ur Platons grotta och det oförtruliga borrandet ner i Finlands berggrund, men parallellen står på huvudet.

Att konstruera evigheten. På det sätt är ju Onkalo och Platons grotta parallella motsatser: Platon byggde in evigheten i filosofin och strålskyddsinstituten bygger evigheten i den fysiska grottan. De speglar varandra: det metafysiska konstruerandet av en värld utanför och det fysiska konstruerandet av en värld under oss; klättrande tupp ur en analogisk grotta och borrandet av en fysisk.  

[ponera att en strimma civilisation inte olik vår kan ta sig ner innan vi försluter, att de kan överleva och bära, om inte minnet så i alla fall erfarenheten, av ytan – vad skulle världen utanför grottan representera för dem?]

Platons plågoandar: Sofisterna, dessa relativistiska virrpannor, demokratins nycker och människans nyckfullhet. Men, på något slags djupare plan, vad representerar detta? Förslagsvis: en fundamental osäkerhet, vissheten att människan som sådan är dömd till ensamhet. Det behövs en livlina, här representerad av en väg upp, senare representerad av Gud eller av naturen. [Samtidigt är människan i antiken som sådan bara möjlig i ett samhälle.]
På samma sätt kan Onkalo läsas som en metaforisk livlina för hur människan ska kunna svinga sig ur sitt uppfuckade predikament. Samma värld som förlitade sig på detta gift, samlade det på platser där det inte skulle vara, sprängde saker med det, kan klara av att ställa allt till rätta. Kan vi?