Onkalo
Kärnavfallsförvaret i
Onkalo är Platons grotta inverterad på två sätt:
(ett)
Platons grotta är spelande skuggor, villfarelser och, framförallt, flyktighet.
Evigheten är vad som finns utanför, ovanför, i formernas värld, ytterst
symboliserad av den evigt skinande solen. I Onkalo byggs istället evigheten nere-i-grottan; världen ovanför är vad som rämnar. Nu är grottan platsen
som ska hålla i hundratusen år, ett tidspann som i sig gör enheterna snudd på meningslösa. Evigheten göms i berget – ytan lider av samma fara som skuggorna på väggarna i Platons
grotta: föränderlighet.
(två) Hos
Platon är evigheten absolut utanför människan, utanför hennes spelplats och
utanför hennes varande som subjekt i världen. I Onkalo ska evigheten istället
planeras för. Eller till och med konstrueras.
Evigheten är inte naturens, eller Guds, eller metafysikens, den är vår, till formen ett ansvar. Inte desto mindre kan det finnas
paralleller mellan den mödosamma vägen upp ur Platons grotta och det
oförtruliga borrandet ner i Finlands berggrund, men parallellen står på
huvudet.
Att konstruera evigheten.
På det sätt är ju Onkalo och Platons grotta parallella motsatser: Platon byggde
in evigheten i filosofin och strålskyddsinstituten bygger evigheten i den fysiska
grottan. De speglar varandra: det metafysiska konstruerandet av en värld
utanför och det fysiska konstruerandet av en värld under oss; klättrande tupp
ur en analogisk grotta och borrandet av en fysisk.
[ponera att en strimma
civilisation inte olik vår kan ta sig ner innan vi försluter, att de kan
överleva och bära, om inte minnet så i alla fall erfarenheten, av ytan – vad
skulle världen utanför grottan representera för dem?]
Platons plågoandar: Sofisterna, dessa relativistiska virrpannor,
demokratins nycker och människans nyckfullhet. Men, på något slags djupare
plan, vad representerar detta? Förslagsvis: en fundamental osäkerhet, vissheten
att människan som sådan är dömd till ensamhet. Det behövs en livlina, här
representerad av en väg upp, senare representerad av Gud eller av naturen. [Samtidigt
är människan i antiken som sådan bara möjlig i ett samhälle.]
På samma
sätt kan Onkalo läsas som en metaforisk livlina för hur människan ska kunna
svinga sig ur sitt uppfuckade predikament. Samma värld som förlitade sig på
detta gift, samlade det på platser där det inte skulle vara, sprängde saker med
det, kan klara av att ställa allt till rätta. Kan vi?
