BTS

Min bror var här i veckan med sin ungdomliga entusiasm och gick på restaurang några dar. I onsdags såg vi Built to Spill, världens kanske skäggigaste rockband. På tåget till sthlm fanns det dom som menade att skäggig rock hör dåtiden till och att man inte ska fortsätta göra skivor om man är Doug Marsch. Sympatiska åsikter är inte per definition sanna. Som åldrad lofi-gubbe, high school drop-out, ölmage, etc, är man så klart glad att det fortfarande finns truckerkepsar därute som vill betala pengar för att höra ens gamla låtar. Dessutom råder allt som oftast missförståndet att musikalisk förändring har ett egenvärde. Förändring är så klart nödvändigt för att vitalisera populätlulturen, göra oss osäkra och vilsna och bygga vår identitet, men det finns liksom en gräns för när jakten efter det nya mest känns som en krampaktig pose. Den gränsen är ganska grovt passerad när identiskt klädda män dansar till samma låtar som förra helgen med skillnaden att nån tysk har lagt till ett töntigt blip-blop-ljud och skurit lite i basfrekvenserna, patetiskt väderkvarnsviftande mot konformism och normalitet. Built to Spill spelningen var bra, organsik, överraskande, vital. Osv. Väldigt lite musik jag sett live det senaste året kommer i närheten av de här skäggubbarnas dynamik, vilket så klart är sorgligt och hemskt, men också gör det ganska kul att gå på Built to Spill-spelning.