Enighet som ideal

Kan Theresa May ena Storbritannien? Kan Socialdemokraterna ena Sverige? Är Trump eller Clinton bäst lämpad att ena USA? Som framgår av dessa och tusen andra liknande frågor, är ”enighet” ett ofta för givet taget ideal för politiska gemenskaper. En annan, och möjligtvis bättre, fråga är om Storbritannien, Sverige och USA nödvändigtvis mår bäst av att ”enas”. Vad som spökar här är en förståelse av politiken och det politiska som harmoni kring gemensamma intressen. Ofta lockas också vänstern med i den här retoriken, vilket är olyckligt av flera olika anledningar.

1.     Enighet kring vad? Föreställningen om den enande politiska kraften förutsätter antingen att det finns ett gemensamt och objektivt gott att enas kring eller att enigheten i sig är detta objektivt goda. Politiken blir med det här synsättet projektet att resonera sig fram till vad detta är. Det finns en uppsjö utgångspunkter som kan hjälpa oss ifrågasätta detta antagande, från Marx klassanalys till Butlers post-strukturalism. För Marx präglas politiken snarare av fundamentala klasskonflikter, där det objektivt goda är att betrakta som ett förklätt klassintresse. Det finns till exempel goda skäl att Theresa Mays eventuella enande av Storbritannien kommer att göra livet svårare för vissa utsatta grupper i samhället, precis som hennes föregångare. Enigheten uppnås på bekostnad av dessas exkludering. Butler lär oss att det förment neutrala och objektiva målen som vi alla förväntas dela är ett kraftigt uttryck för politisk makt, en makt som fungerar genom att omöjliggöra vissa politiska visioner och projekt. Med ”enighet” krymps politikens möjlighetsutrymme.

2.     Politik som reglering av konflikt? I Chantal Mouffes analys av sen-modernitetens politik är idealet om konsensus en drivfjäder för främlingsfientlighet och nationalism. Detta beror på att hon betraktar ”det politiska” som av naturen konfliktfyllt; politikens uppgift är att ge oss möjlighet att, på fredligt vis, vara en arena för sådana konflikter. Med det här synsättet finns det inget gemensamt bästa att enas kring, utan en uppsättning motstridiga intressen som går att härleda tillbaka till vår positionering i samhället. Själva föreställningen om det gemensamma goda, och om enighetens överordnade värde, tenderar dock att fungera som överideologi, vilket innebär att ”det politiska” försvinner från den faktiska politiken. Vi får en blodfattig och urlakad politisk offentlighet som upphör att engagera. Det är i denna situation högernationalister kan kapitalisera på att måla upp en ny konfliktlinje, som emellertid inte utgår från maktrelationer i samhället, utan från nationalstatens gränser och föreställningen om nationell gemenskap.

3.       Ett projekt för vänstern. Givet denna analys är det inte nödvändigtvis så att vänstern måste hitta tillbaka till en generell och samhällsövergripande berättelse om framtiden, modellerad efter ”folkhemmet” och välfärdsstatens framåtskridande. Kanske skulle vi istället stå för vår maktanalys, konstatera att vårt projekt är att omfördela, pengar och makt, och sluta låtsas om att alla måste älska vårt politiska projekt. Kanske skulle vi vägra låtsas att vårt mål är att ”ena” Sverige kring en gemensam politisk linje. Detta skulle dessutom tvinga högern att argumentera utifrån de intressen som deras politik representerar, vilket är betydligt svårare än att rapa floskler om ”tillväxt” och ”gemenskap”.  I förlängningen innebär en intresseorienterad politik för omfördelning av makt så klart ett mer jämlikt samhälle, vilket kommer att innebära mindre av slitningar och social oro. Det är en enighet som bygger på att vi är jämlikar, snarare än att vi tycker likadant.

   Det är självfallet så att våra samhällen präglas av konflikter som är farliga och moraliskt oförsvarbara. Det är sant att Sverige, liksom USA och Storbritannien, måste ”enas” i någon bemärkelse. Problemet är att diskursen kring ”enighet” inte adresserar de maktrelationer som ger upphov till sådana konflikter. För vi kommer bara uppnå ett samhället som hänger samman, som bygger på jämlikhet, om vi vågar se och starta vår politiska analys utifrån en förståelse av de konfliktlinjer som faktiskt präglar vårt samhälle.