^^^

Viken ligger nån mil norr om Helsingbog och är ett sjukt vackert överklassghetto. Alla hus är små och personliga och folket har seglarkläder och hälsar på varandra. På stranden liger tusen stenar som är platta, nötta av havet och lagom tunga. Jag slängde minst tvåhundra. Fast det blåste nästan för mkt för mig. Min bror har en annan teknik, han använder mer kraft än mig och släpper stenen högre upp. Han kastar därför med ganska tunga och runda stenar. Mina kast bygger mer på teknik; jag kastar stenen nere vid knähöjd och är bra på att ta med mig kraften från ansatsen. I den hätska vinden blir mina lätta stenar ostabila, de kränger och tappar fart. Ibland trodde jag att vinden skulle kasta tillbaka mina stenar i ansiktet på mig.
Jag har legat på en soffa, kastat lite sten, lyssnat på en massa lofi och genomlevt helgen. Inga mobilbatterier. Jag hade mobilen avstängd och satte på den ibland för att kolla sms. Några fina hade jag fått. Sånt hjälper till att genomleva. Shit, det känns konstigt med stenkastningen. Det finns ingen som blir impad. Inga situationer löses genom att man tar en perfekt slipat kalksten och skickar iväg sjuttio meter ut i havet. I bästa fall betraktas man som excentrisk, mer troligt som en galning. Fast det är ju så jag gör. Jag gillare. En kilometer ut i havet utanför Viken ligger en obemannad fyr. Tänk om den varit bemannad, vad ensamt.