***
Jag känner mig ensam när jag jobbar natt. Jag brukar låtsas att någon jag tycker mkt om följer mig när jag viker tvätt, delar medicin, hjälper någon att borsta tänderna, etc... Jag tänker att denna någon intresserat tittar på allt jag gör, vill veta hur jag har det... Det gör mina arbetsuppgifter - annars rutinmässiga och nötta till trivialiteter - mer meningsfulla. Och det ger mig sällskap. Jag går in i en dvala som blir luddigare och luddigare i kanterna ju senare på natten... en onaturligt stor del av mina krafter lägger jag på att konstruera undanskyllningar för mig själv att skjuta upp diverse arbetsuppgifter. Klockan fyra brukar jag bli lätt illamående av trötthet, det enda som hjälper då är att arbeta hårt, det blir för ansträngande att komma på fler ursäkter. Jag tror jag borde skaffa ett annat jobb.
I artikeln "Spännande Spännvidd" i tisdagens (den 24 juli 2007) sydsvenska skriver Andreas Nilsson att teckning är "den mest demokratiska utrycksformen". Jag är inte säker på om han refererar motiveringen eller håller den själv, den lyder hur som helst: "Alla tecknar ju". Det är för det första inte sant, jag tecknar aldrig. Möjligtvis finns det ytterligare några medborgare därute som inte tecknar, det vågar jag inte uttala mig om. Det är hur som helst en lustig demokratisyn han ger uttryck för; att något blir demokratiskt för att alla gör det. Jag tror nog att man, om man koncentrerade sig och använde sin fastasi, skulle kunna komma på ytterligare några aktiviteter som uppfyller detta rigorösa kriterium, men som vi vanligtvis inte betraktar som "demokrati". Sova, till exempel (den mest demokratiska viloformen?). "Demokrati" har blivit samhällsvokabulärens "slit och släng"-vara som vi helt vårdslöst kastar omkring oss utan innehållsförteckning. Vissa saker glömmer man ju så lätt... Vi lever i ett samhälle. Det är självklart att demokratin har med samhället att göra, hur samhället är. Teckning behöver mig veterligen inte ha med samhällets utseende att göra. Men samhället är en ganska abstrakt varelse vars utseende kanske inte är lätt att greppa. En del teckningar kanske föreställer samhället och därmed också gör det lättare att förstå hur vi ska vilja att det ska se ut istället. Det är en möjlighet. Demokratin förutsätter dock nåt mer... Jag är sjukt ensam här... jag tänker på de här sakerna därför... Ett samhälle med bara en levande varelse behöver inte demokrati, om det nu ens går att kalla ett samhälle. Demokratin är ett sätt att gemensamt fatta beslut. Att alla gör något har inte med demokrati att göra förens de gör det gemensamt. Teckning är (tror jag, jag håller ju inte på med det själv) till sin natur en individuell aktivitet. För att teckningen ska ha något med demokrati att göra krävs att den tar steget från diverse separerade ritblock till att bli en kollektiv handling. Demokratin gör vi tillsammans.
Vissa nätter kan jag slentrianmässigt googla mitt eget namn gång på gång på gång, ensamheten verkar göra mig själv luddig i kanterna. Jag läser några rader i kommentarerna om min c-uppsats (som sorgligt nog är typ det enda man hittar) och känner att konturerna skärps. Jag hade inte haft en aning om vem jag var utan er andra. Min individualitet förutsätter en massa människor som genom sitt agerande mot mig visar vad jag är för nån. Samhället föregår alltså Jaget. I en trivial och självklar bemärkelse, utan samhället kan man inte vara människa. Demokratin är det enda civiliserade sättet att styra ett samhälle. I en ociviliserad värld är demokratin farlig och fruktansvärt viktig. Istället för att vårdslöst slänga ordet omkring oss tror jag att vi ska prata om det, försöka definiera och omdefiniera dess innebörd, vara exakta, slåss och skrika det vi tror. Det finns faktiskt en mening.
I artikeln "Spännande Spännvidd" i tisdagens (den 24 juli 2007) sydsvenska skriver Andreas Nilsson att teckning är "den mest demokratiska utrycksformen". Jag är inte säker på om han refererar motiveringen eller håller den själv, den lyder hur som helst: "Alla tecknar ju". Det är för det första inte sant, jag tecknar aldrig. Möjligtvis finns det ytterligare några medborgare därute som inte tecknar, det vågar jag inte uttala mig om. Det är hur som helst en lustig demokratisyn han ger uttryck för; att något blir demokratiskt för att alla gör det. Jag tror nog att man, om man koncentrerade sig och använde sin fastasi, skulle kunna komma på ytterligare några aktiviteter som uppfyller detta rigorösa kriterium, men som vi vanligtvis inte betraktar som "demokrati". Sova, till exempel (den mest demokratiska viloformen?). "Demokrati" har blivit samhällsvokabulärens "slit och släng"-vara som vi helt vårdslöst kastar omkring oss utan innehållsförteckning. Vissa saker glömmer man ju så lätt... Vi lever i ett samhälle. Det är självklart att demokratin har med samhället att göra, hur samhället är. Teckning behöver mig veterligen inte ha med samhällets utseende att göra. Men samhället är en ganska abstrakt varelse vars utseende kanske inte är lätt att greppa. En del teckningar kanske föreställer samhället och därmed också gör det lättare att förstå hur vi ska vilja att det ska se ut istället. Det är en möjlighet. Demokratin förutsätter dock nåt mer... Jag är sjukt ensam här... jag tänker på de här sakerna därför... Ett samhälle med bara en levande varelse behöver inte demokrati, om det nu ens går att kalla ett samhälle. Demokratin är ett sätt att gemensamt fatta beslut. Att alla gör något har inte med demokrati att göra förens de gör det gemensamt. Teckning är (tror jag, jag håller ju inte på med det själv) till sin natur en individuell aktivitet. För att teckningen ska ha något med demokrati att göra krävs att den tar steget från diverse separerade ritblock till att bli en kollektiv handling. Demokratin gör vi tillsammans.
Vissa nätter kan jag slentrianmässigt googla mitt eget namn gång på gång på gång, ensamheten verkar göra mig själv luddig i kanterna. Jag läser några rader i kommentarerna om min c-uppsats (som sorgligt nog är typ det enda man hittar) och känner att konturerna skärps. Jag hade inte haft en aning om vem jag var utan er andra. Min individualitet förutsätter en massa människor som genom sitt agerande mot mig visar vad jag är för nån. Samhället föregår alltså Jaget. I en trivial och självklar bemärkelse, utan samhället kan man inte vara människa. Demokratin är det enda civiliserade sättet att styra ett samhälle. I en ociviliserad värld är demokratin farlig och fruktansvärt viktig. Istället för att vårdslöst slänga ordet omkring oss tror jag att vi ska prata om det, försöka definiera och omdefiniera dess innebörd, vara exakta, slåss och skrika det vi tror. Det finns faktiskt en mening.
