^^^
De första mingelbilder jag kan minnas var sidan 2-4 i Nöjesnytt, en publikation som gavs ut av diverse näringsidkare i Jönköping. Förutom mingelbilderna så bestod tidningen av ett eller annat pliktskyldigt reportage om någon kändis/kvasikändis (Peter Siepen, Maria Akraka etc.) och av moderreptage där HV-spelaren Johan Davidsson ALLTID agerade modell. Detta var emellertid utfyllnad, ett utdraget efterspel som ingen brydde sig om; mingelbilderna var tidningens hjärta. Under varje bild fanns en ofta obegriplig text av typen "Fräcka flickor flirtar" (under bild på till synes helt vanliga tjejer) eller "Kvällen är ung!" (under bild på överförfriskad man). Det mest slående med dessa mingelbilder var att människorna som figurerade på dom inte såg bra ut. De flesta var så fulla att de kapitalt missbedömde kvaliteten på sin visuella uppenbarelse - eftersom de tillät sig fotograferas - och ofta redo att köras hem i rullstol. När man slog upp tidningen bländades man av dessa illröda brett smajlande halvbönder, deras vita nedstänckta skjortor och deras prinskorvsfingrar som kramaktigt kramade om halvtomma/fulla ölglas. De var som folk i Jönköping var mest.
Detta, visade det sig, var inte mingelbildens natur. Jag har för mig Nöjesguiden hade mingebilder när den började dyka upp på JC i Jönköping. Folk från Stockholm gjorde konstiga tecken mot kameran, hade snyggare kläder än något jag sett på någon i Jönköping och inte sällan var indiecelebriteter med, iklädda kostym och tjej under armen. Dessa bilder var något annorlunda, de var inte till för att visa vanliga fulla människor eller för att ge ett gott skratt (om nu de obegripliga bildetexterna i Nöjesnytt hade ett sådant uppsåt), istället skulle de visa hur betraktaren inte såg ut. Det var något annat än betraktaren. Att de symboliserade något slags oupnålighet för mig - lätt förvirrad och storstadshungrande indietonåring - var kanske inte så konstigt. Jag kunde titta på de där bilderna nästan hur länge som helst.
Nuförtiden kan jag med skräckblandad förtjusning sitta i timmar (nåja, halvtimmar kanske) och kolla mingelbilder på internet från uteställen i storstadsregionerna. Jag kan inte låta bli att äcklas och definitivt inte sluta. Precis samma typ av reaktion som då jag läste Nöjesnytt i Jönköping, men helt klart av andra anledningar. När jag drömde mig bort till Stockholm genom Nöjesguiden kände jag mig fundamentalt annorlunda än de som poserade på bilderna, på samma sätt är det nu. Vilket så klart är konstigt; de flesta bilder föreställer folk som går på samma typ av uteställen som jag, dansar till samma musik och - gissar jag - också är akademiker eller akademiker i vardande.
Mingelbilderna har en särpräglat individualistisk natur; mer än något annat marknadsför man sin egen person. Vilket självfallet kan ta sig allt fler/mer excentriska uttryck. Den tid då ens estetiska framtoning skulle markera grupptilhörighet (indie/punk/skinhead) verkar iaf ha lämnat mingelbilderna. Istället kan man se hur samma personer (det står oftast namn) växlar mellan stilar och visuella referenser på olika bilder på ett sätt som skulle få valfritt maskeradlejon att framstå som enformigt. Individualismen kan framstå som osmaklig, den hämningslösa viljan att visa upp sig, att trivas i centrum, är provocerande och normbrytande i ett samhälle som präglats av måttfullthet och kollektivism. Därav avståndstagandet då jag betraktar; inte skulle väl jag göra så.
Nästan alla på bilderna ser skrämmande bra ut; har fin hud, välsittande kläder, nautrliga poser och inte särskilt alldagliga namn. Det känns som reklam, kanske fungerar mingelbilden delvis som ett sätt att dokumentera och garantera att man befann sig på den eller den andra festen. Och man var inte bara där, man hade dessutom på sig något med fjädrar och tjockbågade glasögon... Det blir som en garantisedel för att man har credd.
Kanske fungerar mingelbilderna också som en spegel. I dubbel bemärkelse. För det första ser jag mina egna drömmar om att synas och få bekräftelse. Vi bär alla på sådana. Den ledighet och nonchalans som strömmar genom kameran och ut genom bilderna, den självsäkerheten, avundas jag. Samtidigt finns ett igenkännande, min egen fåfänga. Hur beräknade och utstuderat jag väljer hur jag ska klä mig för att mötas med aktning å respekt. Hur jag klär mig för att visa vilken som är min tillhörighet och vilka som jag vill avskärma mig från. Mig egen koll som skiljer mig från dom som blev kvar i Jönköping för att jobba nåt skitjobb. Är det kanske också oss själva och vårt dolda klassförakt som vi äcklas av...?
Alltsammans är så klart ytligheter. Men inte mer än hur vi väljer våra ord beroende på om vi pratar med brevmannen eller på ett akademiskt seminarium, om vi tar en hålig tisha eller kavaj då vi träffar svärföräldrarna. Etc. Mingelbilderna känns av någon anledning väldigt mkt som precis nu. Både för den oförblommande, och i grunden korkade, individualismen och för medelklassens astronomiska behov av att studera sina egna navlar. På något sätt känns det iaf mer sympatiskt att titta på fula människor, som i gamla jönneblaskan, än vackra stockholmare. Att visa folk då de är som dummast och fulast är (i något avseende) att sätta fokus på det allmängiltiga och generella. Och kanske också ett sätt att värja sig mot snyggheten - det vi kan prestera under den tiondelssekund blixten lyser upp oss och bilden tas - som måttstock på vår person. Fula och dumma är vi ju alla mellan varven liksom, en mkt trevligare identfikation än att fatta citatet på något klubbkids neonfärgade tröja.
Detta, visade det sig, var inte mingelbildens natur. Jag har för mig Nöjesguiden hade mingebilder när den började dyka upp på JC i Jönköping. Folk från Stockholm gjorde konstiga tecken mot kameran, hade snyggare kläder än något jag sett på någon i Jönköping och inte sällan var indiecelebriteter med, iklädda kostym och tjej under armen. Dessa bilder var något annorlunda, de var inte till för att visa vanliga fulla människor eller för att ge ett gott skratt (om nu de obegripliga bildetexterna i Nöjesnytt hade ett sådant uppsåt), istället skulle de visa hur betraktaren inte såg ut. Det var något annat än betraktaren. Att de symboliserade något slags oupnålighet för mig - lätt förvirrad och storstadshungrande indietonåring - var kanske inte så konstigt. Jag kunde titta på de där bilderna nästan hur länge som helst.
Nuförtiden kan jag med skräckblandad förtjusning sitta i timmar (nåja, halvtimmar kanske) och kolla mingelbilder på internet från uteställen i storstadsregionerna. Jag kan inte låta bli att äcklas och definitivt inte sluta. Precis samma typ av reaktion som då jag läste Nöjesnytt i Jönköping, men helt klart av andra anledningar. När jag drömde mig bort till Stockholm genom Nöjesguiden kände jag mig fundamentalt annorlunda än de som poserade på bilderna, på samma sätt är det nu. Vilket så klart är konstigt; de flesta bilder föreställer folk som går på samma typ av uteställen som jag, dansar till samma musik och - gissar jag - också är akademiker eller akademiker i vardande.
Mingelbilderna har en särpräglat individualistisk natur; mer än något annat marknadsför man sin egen person. Vilket självfallet kan ta sig allt fler/mer excentriska uttryck. Den tid då ens estetiska framtoning skulle markera grupptilhörighet (indie/punk/skinhead) verkar iaf ha lämnat mingelbilderna. Istället kan man se hur samma personer (det står oftast namn) växlar mellan stilar och visuella referenser på olika bilder på ett sätt som skulle få valfritt maskeradlejon att framstå som enformigt. Individualismen kan framstå som osmaklig, den hämningslösa viljan att visa upp sig, att trivas i centrum, är provocerande och normbrytande i ett samhälle som präglats av måttfullthet och kollektivism. Därav avståndstagandet då jag betraktar; inte skulle väl jag göra så.
Nästan alla på bilderna ser skrämmande bra ut; har fin hud, välsittande kläder, nautrliga poser och inte särskilt alldagliga namn. Det känns som reklam, kanske fungerar mingelbilden delvis som ett sätt att dokumentera och garantera att man befann sig på den eller den andra festen. Och man var inte bara där, man hade dessutom på sig något med fjädrar och tjockbågade glasögon... Det blir som en garantisedel för att man har credd.
Kanske fungerar mingelbilderna också som en spegel. I dubbel bemärkelse. För det första ser jag mina egna drömmar om att synas och få bekräftelse. Vi bär alla på sådana. Den ledighet och nonchalans som strömmar genom kameran och ut genom bilderna, den självsäkerheten, avundas jag. Samtidigt finns ett igenkännande, min egen fåfänga. Hur beräknade och utstuderat jag väljer hur jag ska klä mig för att mötas med aktning å respekt. Hur jag klär mig för att visa vilken som är min tillhörighet och vilka som jag vill avskärma mig från. Mig egen koll som skiljer mig från dom som blev kvar i Jönköping för att jobba nåt skitjobb. Är det kanske också oss själva och vårt dolda klassförakt som vi äcklas av...?
Alltsammans är så klart ytligheter. Men inte mer än hur vi väljer våra ord beroende på om vi pratar med brevmannen eller på ett akademiskt seminarium, om vi tar en hålig tisha eller kavaj då vi träffar svärföräldrarna. Etc. Mingelbilderna känns av någon anledning väldigt mkt som precis nu. Både för den oförblommande, och i grunden korkade, individualismen och för medelklassens astronomiska behov av att studera sina egna navlar. På något sätt känns det iaf mer sympatiskt att titta på fula människor, som i gamla jönneblaskan, än vackra stockholmare. Att visa folk då de är som dummast och fulast är (i något avseende) att sätta fokus på det allmängiltiga och generella. Och kanske också ett sätt att värja sig mot snyggheten - det vi kan prestera under den tiondelssekund blixten lyser upp oss och bilden tas - som måttstock på vår person. Fula och dumma är vi ju alla mellan varven liksom, en mkt trevligare identfikation än att fatta citatet på något klubbkids neonfärgade tröja.
