Att kratta manegen

Under det senaste året har skånsk media rapporterat om krisen på förlossningsavdelningen på Skånes Universitetssjukhus (SUS). Patientsäkerheten kan inte alltid garanteras, de anställda går på knäna och Region Skånes ledning lyssnar inte när barnmorskorna slår larm. Vår första son var blå och andades inte när han kom ut, jag minns inte mer av timmen efter förlossningen än det: hudens färg och att han var tyst. Därför känns varje rapport om arbetsförhållandena på SUS som ett hugg i mellangärdet. Oavsett om rapporterna stämmer eller inte så etableras bilden: sjukvården går inte alltid att lita på. Nästa unge kommer vilken dag som helst – vad händer om det också är ett blått barn som inte andas?

   Oron går inte att argumentera med, den ligger bortom de politiska idealen och de rationella argumenten. Men frågan som jag bara urskiljer konturerna av i virrvarret av inre rädslor är i allra högst grad politisk: vad hade jag betalat för att vara säker?

***

Under min gymnasietid berättades skolkrisen med hjälp av återkommande rapporter om geografiböcker som var så gamla att Sovjetunionen fanns med – själva symbolen för det 1900-tal vi lämnade bakom oss. Det dög inte med gamla geografiböcker, större klasser, äcklig mat och ingen valfrihet. Valfriheten i sig framstod som mycket mer attraktiv mot den här bakgrunden – vi kunde välja bort något dåligt kommunalt och läsa på John Bauer Gymnasiet och få en egen dator. På motsvarande sätt odlas idag nya bilder av den offentliga välfärdens tillkortakommanden. Och den kollektiva handfallenheten hos de politiska partierna inför hur våra gemensamma åtaganden havererar skapar samtidigt människor som slutar att betrakta dem som just gemensamma.

   Det är så här människans sårbarhet privatiseras: manegen krattas för ett samhälle där varje människa åläggs ett blytungt individuellt ansvar att strategiskt modellera framtiden med försäkringar och förutseende. Michel Foucault beskrev logiken som ”governmentality”: konsten att styra människor genom att låta dem styra sig själva. Ett sätt att utöva makt som inte inskränker människors frihet, men som kultiverar den i en form där dess horisonter aldrig sträcker sig längre än det egna välmåendet. Resultatet blir att den enda framkomliga vägen genom livet är att navigera ett ständigt ökande antal valmöjligheter och att, för allt i världen, se till att göra det bra. För det är du själv som kommer att falla.

   Målgruppen är så klart medelklassen, vars ständiga ångest för framtiden skapar efterfrågan på fantastiska privatkliniker med trygga barnmorskor som hjälper till att krysta fram en ny generation nyckelgruppsväljare. De fattigas ångest är mindre betydelsefull, de har ändå inte råd att betala och de politiska blocken slåss inte om att vinna underklassen. De är människorna som blir kvar på förskolorna som man vill byta bort ifrån; de är själva anledningen till att just dessa förskolor har ”dåligt rykte”, som det med en brutal eufemism uttrycks.

   Många åker från Malmö till Ystad för att föda, det sägs att de inte skickar hem folk och att de har gott om personal. Andra berättar att de sätter upp sina barn i privata förskoleköer från bädden på BB. Varje förutsättning måste optimeras, ändå kan inget radera den hänsynslösa sanningen: det kan gå åt helvete ändå, vår son kunde ha dött, vår nästa son kan dö, jag kan inte välja bort min egen utsatthet inför detta faktum, jag kan inte försäkra mig mot livet. Det är bara illusionen av en sådan försäkran som lockar när varje trygghetsnät luckras upp, maska för maska.

   När det stora samhällsproblemet omdefinierades från att vara ojämlikhet och fattigdom till att bli ”beroende” uppfanns också den självklara lösningen: man kan inte vara beroende av ett skyddsnät som inte finns. När kvaliteten på skyddsnäten försämras föds också en obönhörlig längtan att hitta en väg ut, ett sätt att lappa samman det som är trasigt. Det är de privata alternativens attraktionskraft när det offentliga havererar. Så blir privatiseringen av det gemensamma driven av människans fundamentala utsatthet inför livet självt. Politikens uppgift borde vara att hantera denna. Men idag är den grundläggande rationaliteten istället att skapa en individ vars medborgarskap består i att aktivt väva en chimär och individuell trygghet som i bästa fall kan resultera i att den är lite bättre än andras.

Tiggande som metapolitik

Johan Hakelius senaste bidrag till genren ”att inte tala för de utsatta, utan att tala om hur vi talar om de utsatta” i kort sammanfattning: på middagsbjudningar som Hakelius bevistar har man börjat prata om tiggare till skillnad från förut då ingen brydde sig. Hakelius bordssällskap käkar snittar och tuppfäktas med sin medmänsklighet, alltsammans är ett utslag för ”den progressiva medelklassens” otämjbara vilja att sola sig i glansen av sin egen medmänsklighet – det är antagligen därför de är mot förslag om att rensa Stockholms innerstad från tiggare.

Och om ni läser artikeln så ser ni att det egentligen inte är mycket mer än så: en marginellt mer raffinerad version av ”alla är egoister – de som inte handlar egoistiskt gör så bara för att känna sig bättre med sig själva”. Som att solidariskt handlande bara kan vara solidariskt om vi mår dåligt av att ta hand om varandra.

Fast å andra sidan är det också något mer. Nu har vi förvisso inte att göra med det spänstigaste intellektet på den borgerliga planhalvan, men något säger det väl ändå att bara rubriken (”2013 – Året då tiggarna fick komma på middag”) räcker för att man ska förstå vilken väg texten kommer löpa (medelklassen är skenhelig om den är vänster) och vad som ska förbigås i tystnad (tiggares utsatthet). Vi har ju hört den här historien förut – när Bengt Ohlson avfärdar vänsterungar på Södra Latin för att de går på en elitskola, när Bengt Ohlson vädrar sina betänkligheter kring varför folk inte gillar ombyggnaden av Slussen, när rika i innerstaden vill ha skattehöjningar, när människor innanför tullarna bryr sig om polisvåld i förorten, ad infinitum. Och nej, det är ingen slump att alla exempel är hämtade från Stockholms innerstad. Och ja, det här är fruktansvärt irriterande, så irriterande att vi som inte håller med riskerar att missa hur obehagliga argumenten egentligen är.

För vad är det han egentligen säger, Hakelius. Folk pratar om tiggare. Och så måste det vara, att vi som inte vill att offentliga rum ska rensas från graverande tecken på att samhällets välstånd inte är så himla jämlikt fördelade, tycker så för att känna oss som bättre människor. Argumentet som Hakelius text implicit stödjer blir därmed argument för förbjud av tiggeri. Men som Hakelius – förhoppningsvis mycket riktigt – noterar så är det inte en acceptabel hållning. Därför måste en omväg tas, där argumenten mot förbjud av tiggeri nådastöts medelst det konservativa kåseriets standardvapen: solidaritetens påstådda skenhelighet.

På det här sättet argumenterar inte Hakelius för eller emot något, han argumenterar mot hur någon argumenterar för eller emot något. Om ens det. Texten är ett utslag för hur delar av borgerligheten tycker sig själv vara mirakulöst predisponerad att avtäcka djupa psykologiska förklaringsmönster kring varför människor tenderar att bry sig om andra och om jämlikhet. Och deras spekulationer ger en förskjutning, från en politisk fråga (tiggares utsatthet) till en metapolitisk fråga (varför folk bryr sig om tiggares utsatthet). Men den skenbart metapolitiska frågan – som gör att resonemangen kan förkläs till pikanta iakttagelser i krönikeform – är självfallet allt annat än opolitisk och neutral. För hur ser ett moraliskt universum ut där tiggares utsatthet är mindre viktigt än varför folk bryr sig om tiggares utsatthet – hur kan den ena krönikan vara mer värd att skriva än den andra? Om delar av vänstern hade ägt Hakelius gåva att rota fram underliggande psykologiska förklaringar till sina meningsmotståndares ställningstaganden så hade det varit en intressant krönika att läsa. I brist därpå får jag istället nöja med att säga något om hur Hakelius text kan läsas som samtidsdiagnos.      

Detta är som sagt inget nytt, snarare ser vi här en klassisk metod att underminera argument från vänster. Hakelius betraktelse verkar bara rimligt i en kontext där människan uppfattas som ytterst driven av sitt eget välbefinnande, för bara en skoningslös individualism gör att textens huvudtes – att hjälp till tiggare måste förklaras med påklistrad självgodhet – verkar rimlig. På det här sättet framstår Hakelius som en diagnostiker av samtiden när han i själva verket bidrar till att forma och sprida föreställningen om människan som obotlig individualist. Om man trots allt ska försöka sig på att psykologisera kring Hakelius egna psykologiseringar landar man i frågan: vad säger det om honom att hans naturliga reaktion på att människor bryr sig och vill prata om en utsatt grupp är att de bara bryr sig för att smickra sig själva?

På det här sättet implicerar Hakelius text en sak till: att tiggarna inte är värda att bry sig om. Varför måste annars medmänskligheten som riktas mot dem förklaras och parodieras? Varför är det inte en väldigt naturlig sak att människor bryr sig om andra? Är det så orimligt, verkligen, att folk bryr sig om tiggare för att de bryr sig, snarare än för att de vill upprätthålla en godhetens självbild? Vad gör det med förståelsen av människor som tigger när försök att ta deras situation på allvar, på middagsbjudningar och annorstädes, misstänkliggörs och ifrågasätts? Vi kan inte bry oss på det riktiga och genuina sättet. Och läsaren lämnas med ett tomrum där medmänskligheten ska vara. För tiggaren förtjänar den uppenbarligen inte.

I slutändan visar Hakelius resonemang, tillsammans med en lång rad paralleller, hur snäva referensramar innerstadshögern skriver inom. Tiggaren förblir ju radikalt främmande i Hakelius text, en varelse som bara kan ses genom mer bekanta ögon, med en blick som Hakelius i sin tur bara kan förstå efter att den förvrängts. Den progressiva vänster som Hakelius möter på “tillställningar” går att förstå, att förklara, att spekulera kring, men tiggeriet, tiggaren, fattigdomen, ligger i sig utanför textens föreställningsvärld. På motsvarande sätt illustrerar Bengt Ohlsons återkommande angrepp på en tänkt innerstadsvänster – senast förkroppsligad av ungdomar på Södra Latin som är emot social segregering – en radikal ignorans inför alla de rörelser i storstadssveriges förorter som formulerar samma kritik mot segregationen. Men de är inte värda att argumentera mot eftersom anklagelsen om dubbelmoral inte biter lika bra. Så måste metapolitiken varvas igen och igen och igen… från utsiktsplatser på södermalm eller östermalm eller gamla väster där allt det där störande och slitande i samhället ligger utanför blickfånget. Där man inte ens behöver försöka se. 

Och, så klart, tiggaren är radikalt främmande även för stora delar av ”den progressiva medelklassen”, tiggaren är främmande i det offentliga rummet, i media, för vänstern, i EU och så vidare. Tiggaren är en schablon också i min text, för jag kan inte förstå vad hennes upplevelser är och betyder – tiggaren förblir ”tiggare”, namnlös och kroppslös också för mig. Men lösningen på detta är inte att sluta bry sig. Och när jag bryr mig är inte anledningen att jag vill flasha min godhet. Jag är fostrad i en rörelse där samhället inte mår bättre än de som har det svårast.

Lösningen, för att det här ska få vara politik, viktig jävla politik, är kanske att försöka se detta främmande och fråga vad det säger om en själv och om det samhälle som gjorde de här människorna till främlingar, var skammen kommer ifrån och vilken skuld jag själv bär; att ställa en massa frågor kring varför vissa saker måste pratas runt och argumenteras mot med metapolitiseringar och att ställa en massa frågor om hur ett samhälle kan överbrygga skillnader. Kort sagt: att börja ta det politiska på allvar genom att se det som en filt mellan oss själva och våra individuella upplevelser av att leva i Sverige 2014 – för mig, utifrån de privilegier jag tilldelats av århundranden av strukturella förtryck. Det ger ett moraliskt påbud som vi bara kan blunda för genom att ljuga oss själva till intet. Hakelius resonemang, däremot, tjänar ytterst syftet att låta det främmande så förbli.

Överraskningsmomentet

Det finns ett register med 4000 namn och det finns för att alla är namn på romer. Det är så upprörande att varje liberal, varje anti-rasist och varje demokrat borde vara tvungen att hålla sig fast i något. För det är faktiskt ett annat väsen, detta, en främmande kropp mitt i allt vi är vana att beskriva vårt samhälle som och en kraft som skulle kunna blåsa samman alla föreställningar om en liberal och fri gemenskap. För tre veckor sedan stod jag och undervisade 200 A-kursstudenter i det konstitutionella skyddets idéhistoriska grunder, liberalismen, samhällskontraktet, försvaret av den enskilde mot en klåfingrig statsapparat, skyddet av den enskildes kropp. Och så klart också om när kontraktet är förverkat. Alla antecknade, kursutvärderingar är inte snälla mot 2000 års politisk idéhistoria på fyra timmar, men idén att staten ytterst legitimeras av att den skyddar vår frihet, den idén bär vi, den bärs av vår historia och den snappar varje termins statsvetarstudenter upp.

   Att försöka formulera mått för hur illa det här registret faktiskt är – och att försöka sätta sig in i huvudet på personerna och kulturen som producerade det – är givetvis centralt. Men om vi ska förstå vikten av detta centrala behöver vi också ställa en fråga som än så länge befunnit sig i periferin: är vi förvånade? Är det mullret vi hör av grundpelarna i en världsbild som rämnar? Har något avslöjats som tvingar oss att tänka om vår relation till gemenskapen? Eller kommer Sverige om en månad vara väldigt mycket som Sverige för en vecka sedan och kommer människorna som befolkar landet – sådana som jag och du – att relatera till staten och demokratin på ett sätt som är misstänkt likt hur vi relaterade förut? Och de som inte är som ”jag” och det ”du” jag just tog för givet, de som är registrerade men ändå inte tilltalade, vart tog de vägen i det här resonemanget?

   Vi visste inte detta, så klart, men bakom indignationen hörs ändå ekot av ”vad var det vi sa”. Det är faktiskt bara några veckor sedan en polisman anmälde skånepolisen för att ha åsiktsregistrerat deltagare i demonstrationer. Det är faktiskt bara några år sedan ungdomarna i Rosengård var ”apejävlar”. Så även om vi inte hade väntat oss detta så väntade vi väl oss något? En spegelreaktion går att hitta i ryckandet på axlarna. Polisens presstalesperson – som borde få sparken – förstår inte allvaret när han säger att man ska leta efter ett sätt att beskriva registret, eventuellt som ”analysfil”, så att det blir mindre stötande. Det är ett annat väsen i demokratin, men polisens presstalesperson – som antagligen inte kommer få sparken – babblar glatt på, som att skandalen bara vore ytterligare en mindre blunder. Och det mest skrämmande är kanske att det är just det som detta är.

   Vi kan så klart göra det hela till en anomali: normalt så går saker rätt till, normalt så är romer medborgare. Men, om det är så, varför är vi inte förvånade? Varför rycker axlarna? Varför känns det så sannolikt att detta kommer vara bortblåst väldigt snart? Överraskningsmomentet varar bara ett ögonblick, så kort att man kan börja misstänka att distinktionen mellan normaltillstånd och blunder är meningslöst att försöka upprätthålla. De kritiska rösterna behöver inte längre excellera i paranoia när fantasierna påminner väldigt mycket om verkligheten. Så blir den kritiska rösten avväpnad, för kampen handlar inte längre om att försöka avslöja allt elände som människor med makt tar sig för, den handlar om att övertyga om att detta elände faktiskt är eländigt.

***

Om vi inte är förvånade – vad betyder det, att vredeskonvulsionerna redan har lagt sig, att demokratin står kvar och ser likadan ut när vi tittar på den ytterligare en gång? Det finns de av oss som har varit kritiska mot idén om kontraktet och föreställningen att staten är till för att skydda individen – men det är lik förbannat den historien vi bär. Vi är inte förvånade och just det måste ha konsekvenser, både för demokratin som vi tror på och den politiska praktik som vi ömsom utövar och ömsom drömmer om och inväntar. Så står vi inträngda i hörnet och försvarar en idealbild av ett system vars skuggsida inte alls förmår att överraska oss. Försvaret är framförallt riktat mot ekot av en förlorad dröm: vem bryr sig? Vem bryr sig om att vi är arga? Vem bryr sig om vi skriker? Inget är så farligt längre och vi kan bara se varför om vi också ser den rasism som är så dåligt maskerad att den nästan inte går att upptäcka – den som ändå inte drabbar mig, eller de flesta, men som jag hela tiden bär. Det är ett annat väsen, men också alldeles för bekant, inte alls förvånande, för detta väsen lever ibland oss hela tiden. Och den lever av oss. Och den går att skaka av sig, det tar fyra dagar. Jag måste göra våld på mig själv varje gång, så att jag inte kvävs av samhället eller exploderar för att få luft.

   Kanske är det konturerna av en anledning, kanske en sida av eländet som speglar bildens blinda fläckar. Det har gått över en vecka och det har lagt sig. Det ligger ner nu: metadebatten tog vid, bokmässan tog över. Det lunkar på och det, är jag rädd, är precis vad som är bekvämast: att slippa ta konsekvenserna av etnisk registrering, att hålla fast vid anomalin eller vänta på ansvarsutkrävandet. Man kan alltid vänta på något.

   Vad är det för något som måste vila i tystnad? Vad riskerar en samhällskritik som har investerat sina förhoppningar i en liberal demokrati som aldrig upphör att inte förvåna? Vågar den riskera det som måste riskeras, vågar vi falla?

***

Jag brukar berätta om uteliggarna som blir bortkörda av vakter från entrén vid Hansakompaniet när det regnar. Jag brukar fråga – retoriskt, för jag har inget svar – hur detta kan existera i samma samhälle som smickrar sig själv med allas lika värde. Men jag vet faktiskt inte längre, mer än att löften bryts, att löften aldrig går att lita på och att de därmed misslyckas med att göra vad de lovar. Och det är ingen nyhet heller, att marginalerna måste kontrolleras och att gränserna måste byggas som sluttande plan. För all denna frihet att vara den man är förutsätter en likhet att vara en del av – en implicit skyldighet som uppenbarligen inte hålls om man är rom, på polishuset i Lund.

   Egentligen samlar vi tusen ledtrådar varje dag. Vi visste men noterade inte och behöver ingen skandal för att ställa världen på ända. Det är den redan och på något sätt klarar vi av att leva i den ändå. Om man som jag gynnas, går det lättare. Men också för att vi bär en historia om ett samhälle för alla som aldrig ens har varit i närheten av att hålla vad det lovar. För vi bär också tvillingberättelsen om löftet som var brutet samtidigt som det formulerades, samhällskontraktet som inte alla var kapabla att skriva på, som bar en underförstådd norm om vem som skulle fungera som det konstituerande subjektet och vem som skulle kontrolleras, hanteras eller likvideras för den överordnade ordningens skull. När den med nödvändighet utstötte plötsligt dyker upp i ett register ser det bara ut som ett mer flagrant exempel på en exkludering som vi lever genom hela tiden.

   Varför då så upprörd? Kanske för att konsekvenserna av självbedrägeriet blir tydliga här, för att paranoian inte längre behövs, men däremot den förkrossande kreativitet som krävs för att tänka samhället på nytt. Kanske mest för att vreden i sig inte får plats inom ramarna för hur jag är fostrad att tänka om politik.

***

    

I perioder har jag varit misstänkt intresserad av RAF och Weather Underground, galna terrorister som intellektualiserar bort allt jag tror på. De tog inte konsekvenserna av vad de såg och trodde de kunde slippa skulden genom att döda oskyldiga. Vissa former av radikalism är sån, den behöver motståndet av ett ondsint monster som förklätt sig till liberal demokrati och gått i maskopi med kapitalism, rasism och sexism. Jag ser också hur de där sakerna hänger samman, men, det är faktiskt mer radikalt att ta konsekvenserna av att paranoian är överflödig och att överraskningsmomentet redan är över. Det är mer radikalt att vända blicken mot sig själv, att förstå hur jag också har investerat i det här systemet och hur all dess skit också är min. Och hur allt det vackra kanske måste få vara vackert. För det går bara att vara kritisk om det finns något att förlora.  

   Mycket radikalare än galna terrorister är att terrorisera denna värld i mig, att aptera sprängladdningarna i hjärnan och kanske till och med att byta metafor. Det finns ingen rening: jag kan inte tänka mig ur platsen jag föddes på och positionen jag föddes till. Jag måste ljuga mig ur situationen och för det behöver jag andra. Som kan tala. Som kan tala med varsitt språk om samma saker. Vi kommer att prata förbi varandra men i glappen mellan orden kanske något kan växa. Ett nytt ”vi”, sönderslaget och trasigt, en ny framtid. Det är överraskningsmomentet jag saknar, en chans för världen att sprängas bortom världen:

   Det är verkligen för jävligt, det som har hänt. Boom.

Om frågan alla frågar

Många förefaller ställa sig frågan ”vad är det som händer med Malmö?” nuförtiden. Sakerna man syftar på är svåra att förklara, komplexa samhällsfenomen utan uppenbar historia, men å andra sidan självförklarande: folk blir skjutna, dör, döden behöver inte förklaras, döden är uppenbar och en gåta på samma gång. I frågan ekar också en föreställning om den farliga staden i vidare mening: rånen, våldet, segregeringen, den misslyckade integreringen, kulturkrockarna som vissa säger. Någon måste göra något, men vad ska man göra? Alltsammans kan härledas tillbaka till ”socioekonomiska faktorer”, det fattar alla som någonsin hört en expert uttala sig på TV, men det förefaller mindre troligt att en radikal omfördelningspolitik kommer dyka upp inom det närmaste.

Jag är själv rädd. Tidigare har jag inte tänkt på detta som ett politiskt fenomen, utan som mina högst privata neuroser. Men den åtskillnaden rämnar när hela samhället framstår som neurotiskt. Jag upptäcker att det inte bara är jag som klickar fram kartor över ”den senaste tidens skjutningar” i Malmö. Andra Malmöbor säger att de gör samma sak. Döden kanske inte kan förstås, men i alla fall projiceras på en karta. Den blir hanterbar i den tysta fråga som kartan tycks ställa: är jag säker där jag bor och rör mig? Så skalar man bort de andra frågorna som man kanske borde ställa istället.

När skyddsvallen inte längre går att upprätthålla, när de ”socioekonomiska faktorernas” konsekvenser hotar den egna säkerheten, upptäcker man att man har gått i en cirkel: man är tillbaka vid tystnaden efter frågan: ”vad är det egentligen som händer med Malmö?” För de flesta Malmöbor är det här en helt ny känsla, att vara osäker. Men svaren man så desperat verkar leta efter hamnar ofta ingenstans.

Ett sätt att närma sig Malmös situation är att ta en helt annan utgångspunkt: säg att människor inte bara påverkar hur samhället ska vara, utan att samhällets organisation också påverkar vilka människorna blir. Inte som en lera två händer formar till en figur, utan som tusen fingrar knådar samtidigt, till synes slumpmässigt, samtidigt som leran själv spjärnar mot och släpper efter. Även om det inte finns en övergripande koordination, så kanske det finns något slags logik, en antydan till ett mönster i lerklumparna vi blir. Ett sätt att börja leta kan då vara att försöka titta på några enskilda avtryck på oss och börja ställa frågor kring vad som har satt dem där, vad de är ett avtryck av.

Diskussionen om barnets skola. Dilemmat att barnet kanske hamnar på fel skola – en skola som man hittar skottlossningar på om man googlar. Den skolan vill man inte att barnet ska gå på. När man inte har ställt sig i kö i tid till en bättre skola får man skuldkänslor. Man målar upp scenarier om hur barnet inte kommer att lära sig läsa, inte få den uppmärksamhet det behöver, börja umgås i fel kretsar och hamna snett. Vad kommer denna skuld ifrån, eller snarare, vems skuld är detta? I just det här samtalet: förälderns. Som så klart gör allt för sitt barn. Men avtrycket på lerklumpen ser inte ut så om vi tänker efter. Underförstått är att ansvaret för att hamna på rätt skola är en individuell angelägenhet. Det faktum att det finns rätt och fel när det gäller skolor är en effekt av en väldigt politisk fråga, precis på samma sätt som det subjekt som klandrar sig själv för att ha slarvat med valfriheten. Istället för att se ett gemensamt problem, ser man ett personligt misslyckande.

Vi uppmanas att göra ett val, vilket grundas i en föreställning om att det finns kvalitetsskillnader mellan olika skolor, vårcentraler och så vidare, annars hade ju inte valet spelat någon roll. Det här faktumet kan ibland maskeras bakom retoriska figurer av typen: ”det handlar inte om att välja en bättre skola, utom om en skola som passar den här individen bättre”. Nåväl, av någon anledning förefaller vissa grupper i samhället, vi kan kalla dem ”medelklassen och uppåt”, tycka att bättre för individen = många barn av samma etniska och socioekonomiska bakgrund som en själv. Det kanske börjar med att några av föräldrarna som brukar träffas och dricka kaffe medan barnen lekar väljer Ribersborg, snacket börjar gå i Rörsjöstadens lekpark, de som från början inte var så oroliga börjar bli, de kanske också skulle välja Ribersborg? Kvar blir en massa barn vars föräldrar inte lägger ner samma energi på att fullgöra valfrihetens plikter. Det kan gå alldeles lysande för de här barnen, men statistiskt sett så kommer barn som kräver mer tid, energi och mindre klasser, att vara överrepresenterade. Vilket så småningom gör föreställningen om de bättre och sämre skolorna till en självuppfyllande profetia: tvärtemot hur behoven fördelas så kommer klasserna att vara större och resurserna mindre bland de barn som inte har föräldrar som ställer sig i kö i tid. Vilket gör att googleresultaten för de här skolorna framstår lite mindre som en slump och lite mer som konsekvenser av de subjekt vi formats till.

Medborgaren nuförtiden förväntas vara aktiv, välja det som passar, välja rätt och ta konsekvenserna. Vi har ett individuellt snarare än ett gemensamt ansvar för välfärden. De som har mycket resurser, ekonomiskt och kulturellt, kommer generellt att lyckas bättre med att välja rätt. Ett till synes otidsenligt sätt att benämna fenomenet är ”klassamhälle”, men vem vill vara den som sprider dålig stämning? Detta skriver in en annan geografi ovanpå skottlossningarnas, geografin över bra och dåliga skolor, över bra och dåliga områden. Det är ett avtryck på oss: vi är inte i det här tillsammans.

Kort sagt: vilka vi är när vi betraktar vad som händer med staden går inte att isolera från hur staden – samhället – är organiserat. Vi är i något avseende gatorna vi går på och utan att vi vet om det har vi ett svårt behov av andra lösningar än att välja att gå någon annanstans på natten, på säkrare ställen. En vän berättar att en hitflyttad kollega har frågat om det är farligt att bo på en speciell gata, en gata med mindre bra rykte. Jag skulle inte själv gå där på natten. Men man vill inte vara den som spär på Malmös dåliga rykte, man skäms för att säga att det finns platser i stan man undviker. Instämmande nickar, vi anar vilka politiska krafter det finns i rädslan, ingen jag pratar med vill väcka dem. Var och en ritar sin egen karta över staden, vissa sätter en ära i att deras har färre svarta zoner. Det antyds att osäkerheten som folk känner är ett svenskt, inskränkt, småstadsfenomen, någon känner någon som har bott i Atlanta. Ett samhälle måste vara skadat när elvaåringar rånar folk med tjugo centimeter långa köksknivar. Medianarrativet om den farliga staden är inte den skadan, men kanske saltet som strös i såren efteråt, ytterligare en loop i cirkeln av overklighet som lägger sig över staden.

Rädslan som vi inte får känna, men som folk känner ändå. En produkt av hetsen och det uppskruvade läget så klart, men indikativt för något annat. Det blir väldigt påtagligt här, hur staden skriver in sig i våra kroppar. Hur vi undviker somligt, oftast utan att tala om det, hur folk förefaller vända sig om lite oftare. Vissa måste förvisso bo på de här platserna, men det talar vi inte om. Bostadsköerna minskar med marknadshyror. Fler poliser gör staden tryggare. Det finns för många vapen.

Och det stämmer kanske. Men vi blir inte tillfredställda, vi förstår fortfarande inte vad som har hänt med staden vi bor i. Samtidigt som samhället uppmanar oss att ta ett individuellt ansvar för välfärden, så krävs det gemensamma lösningar. Mindre vapen är kanske bra, men roten till alltsammans finns inte där, vilket man kan påpeka och vifta med de ”socioekonomiska faktorerna” igen. Surrealistiskt blir det när Betatrice Ask besöker Malmö med Kungen i släptåg, de har samtalet med polisens spaningsledning. Inte ens de tomma gesterna är ofarliga, för vad ska vi egentligen tro när Kungen kommer för att visa sitt deltagande? Att vi är en scen i samma odemokratiska och absurda fars som monarken har spelat de senaste åren?

Problemet är kanske inte bara att vi inte kan lösa ett antal brott, eller minska klyftorna i staden. Problemet kanske också är att vi inte har ägnat oss tillräckligt mycket åt att granska hur vi har blivit människor i en stad med klyftor, människor som i sin tur gör klyftorna större, hur vi gör avtryck på gatorna i utifrån fingrarna som format våra skor. Det verkar som sagt osannolikt att en radikal omfördelningspolitik kommer dyka upp, men varför? Vad är det som gör att denna, och en del andra, politiska lösningar verkar omöjliga? När alternativen till hårdare straff och fler poliser exkluderats från vad som är politiskt möjligt, står alla som vill någon annat handfallna, vad vi kan göra är att sätta barnet på rätt skola och hålla oss borta från Seved – enligt DN det närmaste laglöst land som finns i Sverige.

Tidningsartiklarna efter mordet på 15-åringen på Rosengård rapporterade om en småkriminell ungdomsgangster, inte barnet han var, rubrikerna ekade av Flashbacks standardkommentar: självsanering. Det finns för få röster som försöker skrika något annat. Jag vill se en väg ut.

-

Nu är det dags för Svensson Svensson igen. När jag var på Mallorca i somras så var han pappan med på samma charter. Han var jättejätte liten på höjden och typ lite stor på bredden, han såg faktiskt söt ut i sina fotriktiga sandaler. Hans damsällskap var däremot liten på alla sätt och inte så jättesöt. Dom hade handlat med sig en massa "exotiska" spritsorter hem, men det hade ju å andra sidan jag med.

Bilden är tagen dagen efter han har prövat alla sina nya spännande spritsorter. Kvinnan är nån helt annan.

-

Det var vänligt av aftonbladet att pixla bilden till den här artikeln. Det finns nämligen ett gränsvärde för mängden brunkräm/kvadratcentimeter hy som man tål innan man börjar fontänspy över sin dator. Pokerspelaren Ken Lennaard befinner sig på fel sida av den gränsen.

Ken Lennaard är som bekant professionell pokerspelare, pokerkändis, pokertidningsredaktör etc. Precis som andra pokercelibriteter framhåller han gång på gång pokerns skyhöga intellektuella krav, dess specifikt psykologiska karaktär och dess inre skönhet som spel. Konstigt nog är vinns varenda tävling - som jag i brist på annat ser sena kvällar på tv5 - av nån finnig tonåring som började spela för tre veckor sen. Ännu konstigare är att Ken när det kommer till skattebetalning anser att pokerinkomster är lotterivinster. Tråkigt för Ken att han livnär sig på en motsvaighet till att köpa trisslotter.

Få saker irriterar mig så mkt som internetpoker. För det första tror jag att det ganska mkt handlar om tur och att intellektualiseringen mest är ett sätt att förvandla sitt spelberoende till penisförlängare. För det andra tror jag att enda sättet att tjäna pengar om man inte har sjuk tur är att spela mot idioter. Såna tror jag att det finns en hel del av på internetpoker-sajterna och jag tycker det är fruktansvärt cyniskt att tjäna pengar på idioters spelberoende. För det tredje så tror jag att de fula reklamfilmerna, de fula pokersidorna och de fula jävla fejjorna på alla "pokerstjärnor" som aftonbladet envisas med att slänga in i sin sportbilaga, är bensin så länge vi betraktar spelberoendet som eld. Men det gör ju inte folk ändå. När det kommer till spel å dobbel är varochen själv kapabel att styra och bestämma över sitt liv, brukar pokerspelarna framhålla. Ett argument som ni kan roa er med att använda på t ex narkomani eller något annat beroende (eller så kan ni skriva den moraliskt relevanta skillnaden i kommentatorsfältet).

Vissa barer, snabbköp och mindre restauranger har Jack Vegas-maskiner som alltid frekventeras av män med ögon tomma som sahara. Här sitter också lappar med reklam för partiet.se. Jag trodde först att det var nåt slags lobbyorganisation för spelbolagen... men så var det inte, visade det sig (Partiledaren Ulf Linde har dock arbetat inom spelbolagens branschförbund). Det är ett parti som enligt egen utsago kommer att "förändra Sverige". Partiet.se har dessutom ett gediget partiprogram som bygger på den något okonventionella kombinationen "avskaffa spelmonopolet"/"fri kollektivtrafik". Läs och förundras!