Överraskningsmomentet
Det finns ett register med 4000 namn och det finns
för att alla är namn på romer. Det är så upprörande att varje liberal, varje
anti-rasist och varje demokrat borde vara tvungen att hålla sig fast i något. För
det är faktiskt ett annat väsen, detta, en främmande kropp mitt i allt vi är
vana att beskriva vårt samhälle som och en kraft som skulle kunna blåsa samman alla
föreställningar om en liberal och fri gemenskap. För tre veckor sedan stod jag
och undervisade 200 A-kursstudenter i det konstitutionella skyddets
idéhistoriska grunder, liberalismen, samhällskontraktet, försvaret av den
enskilde mot en klåfingrig statsapparat, skyddet av den enskildes kropp. Och så
klart också om när kontraktet är förverkat. Alla antecknade, kursutvärderingar är
inte snälla mot 2000 års politisk idéhistoria på fyra timmar, men idén att staten
ytterst legitimeras av att den skyddar vår frihet, den idén bär vi, den bärs av
vår historia och den snappar varje termins statsvetarstudenter upp.
Att
försöka formulera mått för hur illa det här registret faktiskt är – och att
försöka sätta sig in i huvudet på personerna och kulturen som producerade det –
är givetvis centralt. Men om vi ska förstå vikten av detta centrala behöver vi
också ställa en fråga som än så länge befunnit sig i periferin: är vi
förvånade? Är det mullret vi hör av grundpelarna i en världsbild som rämnar?
Har något avslöjats som tvingar oss att tänka om vår relation till gemenskapen?
Eller kommer Sverige om en månad vara väldigt mycket som Sverige för en vecka
sedan och kommer människorna som befolkar landet – sådana som jag och du – att
relatera till staten och demokratin på ett sätt som är misstänkt likt hur vi
relaterade förut? Och de som inte är som ”jag” och det ”du” jag just tog för
givet, de som är registrerade men ändå inte tilltalade, vart tog de vägen i det
här resonemanget?
Vi visste
inte detta, så klart, men bakom indignationen hörs ändå ekot av ”vad var det vi
sa”. Det är faktiskt bara några veckor sedan en polisman anmälde skånepolisen
för att ha åsiktsregistrerat deltagare i demonstrationer. Det är faktiskt bara
några år sedan ungdomarna i Rosengård var ”apejävlar”. Så även om vi inte hade
väntat oss detta så väntade vi väl oss något? En spegelreaktion går att hitta i
ryckandet på axlarna. Polisens presstalesperson – som borde få sparken –
förstår inte allvaret när han säger att man ska leta efter ett sätt att
beskriva registret, eventuellt som ”analysfil”, så att det blir mindre
stötande. Det är ett annat väsen i demokratin, men polisens presstalesperson –
som antagligen inte kommer få sparken – babblar glatt på, som att skandalen
bara vore ytterligare en mindre blunder. Och det mest skrämmande är kanske att
det är just det som detta är.
Vi kan så
klart göra det hela till en anomali: normalt så går saker rätt till, normalt så
är romer medborgare. Men, om det är så, varför är vi inte förvånade? Varför
rycker axlarna? Varför känns det så sannolikt att detta kommer vara bortblåst väldigt
snart? Överraskningsmomentet varar bara ett ögonblick, så kort att man kan
börja misstänka att distinktionen mellan normaltillstånd och blunder är
meningslöst att försöka upprätthålla. De kritiska rösterna behöver inte längre
excellera i paranoia när fantasierna påminner väldigt mycket om verkligheten. Så
blir den kritiska rösten avväpnad, för kampen handlar inte längre om att
försöka avslöja allt elände som människor med makt tar sig för, den handlar om
att övertyga om att detta elände faktiskt är eländigt.
***
Om vi inte är förvånade – vad betyder det, att
vredeskonvulsionerna redan har lagt sig, att demokratin står kvar och ser
likadan ut när vi tittar på den ytterligare en gång? Det finns de av oss som
har varit kritiska mot idén om kontraktet och föreställningen att staten är
till för att skydda individen – men det är lik förbannat den historien vi bär.
Vi är inte förvånade och just det måste ha konsekvenser, både för demokratin som
vi tror på och den politiska praktik som vi ömsom utövar och ömsom drömmer om
och inväntar. Så står vi inträngda i hörnet och försvarar en idealbild av ett
system vars skuggsida inte alls förmår att överraska oss. Försvaret är framförallt
riktat mot ekot av en förlorad dröm: vem bryr sig? Vem bryr sig om att vi är
arga? Vem bryr sig om vi skriker? Inget är så farligt längre och vi kan bara se
varför om vi också ser den rasism som är så dåligt maskerad att den nästan inte
går att upptäcka – den som ändå inte drabbar mig, eller de flesta, men som jag
hela tiden bär. Det är ett annat väsen, men också alldeles för bekant, inte
alls förvånande, för detta väsen lever ibland oss hela tiden. Och den lever av
oss. Och den går att skaka av sig, det tar fyra dagar. Jag måste göra våld på
mig själv varje gång, så att jag inte kvävs av samhället eller exploderar för
att få luft.
Kanske är
det konturerna av en anledning, kanske en sida av eländet som speglar bildens
blinda fläckar. Det har gått över en vecka och det har lagt sig. Det ligger ner
nu: metadebatten tog vid, bokmässan tog över. Det lunkar på och det, är jag rädd,
är precis vad som är bekvämast: att slippa ta konsekvenserna av etnisk
registrering, att hålla fast vid anomalin eller vänta på ansvarsutkrävandet.
Man kan alltid vänta på något.
Vad är
det för något som måste vila i tystnad? Vad riskerar en samhällskritik som har
investerat sina förhoppningar i en liberal demokrati som aldrig upphör att inte
förvåna? Vågar den riskera det som måste riskeras, vågar vi falla?
***
Jag brukar berätta om uteliggarna som blir
bortkörda av vakter från entrén vid Hansakompaniet när det regnar. Jag brukar
fråga – retoriskt, för jag har inget svar – hur detta kan existera i samma samhälle
som smickrar sig själv med allas lika värde. Men jag vet faktiskt inte längre,
mer än att löften bryts, att löften aldrig går att lita på och att de därmed
misslyckas med att göra vad de lovar. Och det är ingen nyhet heller, att marginalerna
måste kontrolleras och att gränserna måste byggas som sluttande plan. För all
denna frihet att vara den man är förutsätter en likhet att vara en del av – en
implicit skyldighet som uppenbarligen inte hålls om man är rom, på polishuset i
Lund.
Egentligen samlar vi tusen ledtrådar varje dag. Vi visste men noterade
inte och behöver ingen skandal för att ställa världen på ända. Det är den redan
och på något sätt klarar vi av att leva i den ändå. Om man som jag gynnas, går
det lättare. Men också för att vi bär en historia om ett samhälle för alla som
aldrig ens har varit i närheten av att hålla vad det lovar. För vi bär också
tvillingberättelsen om löftet som var brutet samtidigt som det formulerades,
samhällskontraktet som inte alla var kapabla att skriva på, som bar en
underförstådd norm om vem som skulle fungera som det konstituerande subjektet
och vem som skulle kontrolleras, hanteras eller likvideras för den överordnade
ordningens skull. När den med nödvändighet utstötte plötsligt dyker upp i ett
register ser det bara ut som ett mer flagrant exempel på en exkludering som vi
lever genom hela tiden.
Varför då så upprörd? Kanske för att
konsekvenserna av självbedrägeriet blir tydliga här, för att paranoian inte längre
behövs, men däremot den förkrossande kreativitet som krävs för att tänka
samhället på nytt. Kanske mest för att vreden i sig inte får plats inom ramarna
för hur jag är fostrad att tänka om politik.
***
I perioder har jag varit misstänkt intresserad av RAF
och Weather Underground, galna terrorister som intellektualiserar bort allt jag
tror på. De tog inte konsekvenserna av vad de såg och trodde de kunde slippa
skulden genom att döda oskyldiga. Vissa former av radikalism är sån, den
behöver motståndet av ett ondsint monster som förklätt sig till liberal
demokrati och gått i maskopi med kapitalism, rasism och sexism. Jag ser också hur
de där sakerna hänger samman, men, det är faktiskt mer radikalt att ta
konsekvenserna av att paranoian är överflödig och att överraskningsmomentet
redan är över. Det är mer radikalt att vända blicken mot sig själv, att förstå
hur jag också har investerat i det här systemet och hur all dess skit också är
min. Och hur allt det vackra kanske måste få vara vackert. För det går bara att
vara kritisk om det finns något att förlora.
Mycket
radikalare än galna terrorister är att terrorisera denna värld i mig, att
aptera sprängladdningarna i hjärnan och kanske till och med att byta metafor.
Det finns ingen rening: jag kan inte tänka mig ur platsen jag föddes på och
positionen jag föddes till. Jag måste ljuga mig ur situationen och för det
behöver jag andra. Som kan tala. Som kan tala med varsitt språk om samma saker.
Vi kommer att prata förbi varandra men i glappen mellan orden kanske något kan växa.
Ett nytt ”vi”, sönderslaget och trasigt, en ny framtid. Det är
överraskningsmomentet jag saknar, en chans för världen att sprängas bortom
världen:
Det är verkligen för jävligt, det som har
hänt. Boom.
