Att kratta manegen

Under det senaste året har skånsk media rapporterat om krisen på förlossningsavdelningen på Skånes Universitetssjukhus (SUS). Patientsäkerheten kan inte alltid garanteras, de anställda går på knäna och Region Skånes ledning lyssnar inte när barnmorskorna slår larm. Vår första son var blå och andades inte när han kom ut, jag minns inte mer av timmen efter förlossningen än det: hudens färg och att han var tyst. Därför känns varje rapport om arbetsförhållandena på SUS som ett hugg i mellangärdet. Oavsett om rapporterna stämmer eller inte så etableras bilden: sjukvården går inte alltid att lita på. Nästa unge kommer vilken dag som helst – vad händer om det också är ett blått barn som inte andas?

   Oron går inte att argumentera med, den ligger bortom de politiska idealen och de rationella argumenten. Men frågan som jag bara urskiljer konturerna av i virrvarret av inre rädslor är i allra högst grad politisk: vad hade jag betalat för att vara säker?

***

Under min gymnasietid berättades skolkrisen med hjälp av återkommande rapporter om geografiböcker som var så gamla att Sovjetunionen fanns med – själva symbolen för det 1900-tal vi lämnade bakom oss. Det dög inte med gamla geografiböcker, större klasser, äcklig mat och ingen valfrihet. Valfriheten i sig framstod som mycket mer attraktiv mot den här bakgrunden – vi kunde välja bort något dåligt kommunalt och läsa på John Bauer Gymnasiet och få en egen dator. På motsvarande sätt odlas idag nya bilder av den offentliga välfärdens tillkortakommanden. Och den kollektiva handfallenheten hos de politiska partierna inför hur våra gemensamma åtaganden havererar skapar samtidigt människor som slutar att betrakta dem som just gemensamma.

   Det är så här människans sårbarhet privatiseras: manegen krattas för ett samhälle där varje människa åläggs ett blytungt individuellt ansvar att strategiskt modellera framtiden med försäkringar och förutseende. Michel Foucault beskrev logiken som ”governmentality”: konsten att styra människor genom att låta dem styra sig själva. Ett sätt att utöva makt som inte inskränker människors frihet, men som kultiverar den i en form där dess horisonter aldrig sträcker sig längre än det egna välmåendet. Resultatet blir att den enda framkomliga vägen genom livet är att navigera ett ständigt ökande antal valmöjligheter och att, för allt i världen, se till att göra det bra. För det är du själv som kommer att falla.

   Målgruppen är så klart medelklassen, vars ständiga ångest för framtiden skapar efterfrågan på fantastiska privatkliniker med trygga barnmorskor som hjälper till att krysta fram en ny generation nyckelgruppsväljare. De fattigas ångest är mindre betydelsefull, de har ändå inte råd att betala och de politiska blocken slåss inte om att vinna underklassen. De är människorna som blir kvar på förskolorna som man vill byta bort ifrån; de är själva anledningen till att just dessa förskolor har ”dåligt rykte”, som det med en brutal eufemism uttrycks.

   Många åker från Malmö till Ystad för att föda, det sägs att de inte skickar hem folk och att de har gott om personal. Andra berättar att de sätter upp sina barn i privata förskoleköer från bädden på BB. Varje förutsättning måste optimeras, ändå kan inget radera den hänsynslösa sanningen: det kan gå åt helvete ändå, vår son kunde ha dött, vår nästa son kan dö, jag kan inte välja bort min egen utsatthet inför detta faktum, jag kan inte försäkra mig mot livet. Det är bara illusionen av en sådan försäkran som lockar när varje trygghetsnät luckras upp, maska för maska.

   När det stora samhällsproblemet omdefinierades från att vara ojämlikhet och fattigdom till att bli ”beroende” uppfanns också den självklara lösningen: man kan inte vara beroende av ett skyddsnät som inte finns. När kvaliteten på skyddsnäten försämras föds också en obönhörlig längtan att hitta en väg ut, ett sätt att lappa samman det som är trasigt. Det är de privata alternativens attraktionskraft när det offentliga havererar. Så blir privatiseringen av det gemensamma driven av människans fundamentala utsatthet inför livet självt. Politikens uppgift borde vara att hantera denna. Men idag är den grundläggande rationaliteten istället att skapa en individ vars medborgarskap består i att aktivt väva en chimär och individuell trygghet som i bästa fall kan resultera i att den är lite bättre än andras.