Komplicerandet

Det är en förrädisk typ av intellekt som ska till för att komplicera det som borde vara självklart. Ofta tolkar vi viljan att se bortom det uppenbara som särdeles klokt och som ett tecken på stort djupsinne. Den som komplicerar borde ju därmed ha förstått lite mer? Och visst, så är det ibland. Jag brukar trots allt säga till mina studenter att en uppgift för samhällsvetare kan vara att komplicera hur världen vi lever i fungerar.

Samtidigt kan komplicerandet också vara maktutövning, en metod för att motivera sådant som egentligen inte går att motivera. ”Det är en mycket mer komplex fråga” blir ett sätt att ducka ansvaret att ta ställning och i förlängningen att reproducera en maktordning som vi egentligen vet att vi inte kan ställa upp på. Ibland är den instinktiva magkänslan –”detta är fan fel!” – faktiskt rätt. Ibland är det själva komplicerandet som behöver avtäckas som en ideologisk skenmanöver som slår dunster i ögonen på oss. Ibland blir det därför också den skrivande, tänkande och resonerande människans uppgift att hållas fast vid det enkla och okomplicerade som politiskt och etiskt rättesnöre.

Samtiden erbjuder en uppsjö fall av bedrägligt komplicerade saker. Till exempel den egentligen inte speciellt komplexa frågan om huruvida vi ska skicka människor till länder där det finns en påtaglig risk att de kommer att dödas, den förtäckta sanningen att miljarder i skattesänkningar under det senaste decenniet kommer att leda till en urholkad välfärd eller de ämnen som jag själv skriver om, som i grund och botten handlar om hur man försöker dribbla bort det orättfärdiga i att göra vissa människors livskvalitet till en kostnadsfråga.

Nedskärningspolitiken inom LSS är ett bra exempel på komplicerande som maktutövning. Det är ett faktum att närmare 2 000 färre människor har assistans idag än när regeringen tillträdde. Det är ett faktum att detta har drabbat barn med omfattande normavvikande funktionsvariationer och dessas anhöriga, såväl som människor som får sluta sina arbeten eller som förlorar sin fritid. Det är också ett faktum att det finns en stor och fullt berättigad oro bland assistansanvändare över hur framtiden ska se ut. Man vet inte om man kommer kunna arbeta, studera eller utöva sina fritidsintressen efter nästa omprövning. Man vet inte om man kommer kunna vara en aktiv förälder. Och allt detta beror på en ovilja att finansiera stöd och service som gör det möjligt att leva som en aktivt deltagande samhällsmedborgare. Den enda rimliga hållningen borde vara att detta inte är försvarbart. Det är inte värdigt ett land med en lysande ekonomi och en mycket hög levnadsstandard att låta vissa människors livskvalitet försämras på det här sättet. Oavsett om vi utgår från ett liberalt rättighetsperspektiv eller, som jag, en solidaritetstanke som utgår från människans sårbarhet, så är detta inte en svår fråga. Det är en orättvisa som bara kan fortgå om vi komplicerar den till oigenkännlighet.

I ett första led kompliceras assistansnedskärningarna genom föreställningen att vi inte riktigt vet varför situationen har uppstått. Precis alla politiska partier säger sig värna LSS. Precis alla centrala aktörer – riksdag, domstolar, myndigheter och regering – säger att någon annan är skyldig. Så luras vi att tro att det är systemets intrikata komplexitet som gjort att vi hamnat här och att ingen bär ansvar. Detta stämmer inte. För det första är det ett faktum att regeringen har velat spara pengar på assistansen och att de har vidtagit åtgärder för att göra så. För det andra är det ett faktum att regeringen tämligen enkelt hade kunnat återställa lagens intentioner om man velat. Frågans komplexitet är alltså en skenmanöver, där föreställningen om att det inte finns någon ansvarig förleder oss att tro att det inte finns något att göra.

För det andra tillförs ytterligare ett lager av skenbar komplexitet av reglerna för hur rätt till assistans bedöms. I sanningens namn är dessa bedömningar närmast obegripliga för de som inte har expertkunskaper. Denna komplexitet borde dock inte göra det svårare att förhålla sig till den moraliska kärnfrågan – gällande huruvida folk med normavvikande funktion har rätt att leva som andra – utan är i sig en konsekvens av besparingsvilja. Under det senaste decenniet har en rad domar och lagtolkningar lett till att rätten till assistans har begränsats. Ofta på ett sätt som förefaller obegripligt givet vad som faktiskt står i lagtexten. Dessa domar tolkas i nästa led att av Försäkringskassan, ”kreativt” för att använda en eufemism. Lagstiftningens tydliga målformuleringar har därmed transformerats till ett sammelsurium av juridiska mystifieringar vars överordnade rationalitet är att rätten till assistans ska begränsas. Om vi vill upprätta rättigheten att leva som andra och slutar försöka spara pengar utan att ändra lagen, så kan vi också reducera komplexiteten.

En tredje komplexitet som regeringen ofta har lutat sig mot är att vi måste förstå varför kostnaderna för assistansen ökade fram till 2014. Detta vet vi i själva verket svaret på – det berodde på att assistansanvändare beviljades fler timmar – men det regeringen är ute efter är en bakomliggande förklaring. Eftersom denna fråga inte entydigt går att svara på har det varit fritt fram för politiker, utredare och myndigheter att lansera egna gissningar. Den dominerande tongången har varit att det finns ett omfattande ”överutnyttjande” av assistans. Själva ordet ”överutnyttjande” är i sig påhittat för att komplicera frågan genom att ge språkdräkt åt föreställningen att det finns assistansanvändare som överdriver sina behov. ”Överutnyttjande” kan i själva verket så klart varken mätas eller specificeras, utan är ett förtäckt ideologiskt begrepp vars funktion är att signalera snarare än att precisera, effektivt för att misstänkliggöra assistansberättigade men i alla andra avseenden nonsens.

En sista typ av komplexitet handlar om politikens grundläggande villkor, som enligt företrädare för regeringspartierna sägs vara att prioritera hur ändliga resurser ska fördelas. Om kostnaderna ökar inom assistansen, menar man, måste pengar försvinna någon annanstans ifrån. Detta stämmer så klart. Den försåtliga med denna typ av komplexitet är dock att man mer eller mindre regelmässigt ställer upp prioriteringar som är riggade för att vi ska komma fram till att assistansen kostar för mycket. ”Oj, har vi inte råd med flyktingar, förlossningsvård eller något annat fint och humanitärt på grund av assistansen…” är det meningen att vi ska tänka. Och i nästa led att det minsann är en duglig regering vi har som klarar av att ”göra de tuffa prioriteringarna”. Det vi emellertid aldrig ser är att assistansen vägs mot något som vi är mindre benägna att ömma för. Till exempel att assistansen innebär att vi måste höja skatten för människor som tjänar miljardbelopp på att äga kapital eller att vi ska sluta skattesubventionera höginkomsttagares städhjälp. De konfliktlinjer som präglar debatten – assistans eller flyktingar, assistans eller annan välfärd – är politiska konstruktioner vars funktion är att legitimera åtstramningarna.  Prioriteringsfrågan blir en reell komplexitet, i politisk-etisk mening, först när vi beskattar människor till bristningsgränsen och när vi skurit ned på alla utgifter som uppenbart är mindre viktiga än mänskliga rättigheter för människor med normavvikande funktion. Det är inte situationen i ett land som har ett stort budgetöverskott och vars regering accepterar den föregående regeringens alla skattesänkningar.

Sammantaget leder den här typen av kompliceringar till en assistansdebatt som verkar vara väldigt mycket svårare än vad den är. Eftersom komplicerandet har varit en grundpremiss för hela debatten om assistansen framstår det som att ett ställningstagande i frågan förutsätter inläsning och fördjupning alternativt att hela saken bör lämnas till experter på området. Och det är alltså detta jag tror är komplicerandets ideologiska funktion: istället för att var och en av oss ska reagera mot det akut ovärdiga i att människors levnadsvillkor drastiskt försämras så förvandlas denna grundläggande och enkla rättvisefråga till en härva av intrikata teknikaliteter. Fritt spelrum för teknokraterna, som kan slänga fram grafer och prata juridiskt snömos. Fritt fram för politrukerna som får lägga ut texten om att riksdagen och regeringen minsann inte styr riket. Fritt fram för finansministern att samtidigt skryta om de oerhört goda statsfinanserna och mana till besparingar för vissa grupper i samhället.

Ibland tror jag att det är vår uppgift att vägra komplicerandet och insistera på den enkla och till synes banala principerna. De där barnen ni läser om i tidningen, som behöver konstant övervakning för att inte riskera att dö men som ändå inte anses ha behov av assistans. De finns på riktigt och de är många. Och det kunde för övrigt lika gärna vara ditt barn eller dig själv det gällde. Saker och ting är faktiskt inte så mycket svårare än indignationen som du känner när du läser om dem: är det rimligt att de här människorna blir av med sin assistans? Om du svarar nej på den frågan – vilket du så klart gör – så går det bra att vifta undan komplicerandet och istället ställa dig på barrikaderna. Svårare är det faktiskt inte ibland.