Anförande, Assistans är frihet. Malmö, 3/12 2017.

Vi forskare förväntas ofta vara neutrala åskådare till den politik vi studerar.

Om man forskar om assistansen är det inte längre en etiskt försvarbar hållning. Vi vet att nedskärningspolitiken gör att liv måste uthärdas snarare än levas. Ibland går inte ens det. Gång på gång får vi höra denna politik rättfärdigas av att kronor och ören måste sparas.

Men min och andras forskning har visat att regeringens argument inte håller, att utredningarna som slår fast att det fuskas en massa inom assistansen inte håller, att assistansberättigades liv, utan assistans, inte heller håller. Idag ska jag därför säga något om hur vi bygger samhälle som faktiskt håller – där vi håller varandra. Jag tror nämligen att vårt motstånd mot nedskärningspolitiken rymmer ett frö till ett klokare sätt att finnas till tillsammans. Och jag tror också att det är därför som vi till slut kommer att vinna.

Ni ska veta att jag står här i solidaritet. Inte för att jag tycker synd om funktionshindrade, utan för att jag vet att assistans kan bli nödvändigt också för mig eller någon som står mig nära. Jag tycker att den brokiga skara av kroppar och hjärnor som samlats här idag, säger så väldigt mycket om vad den här striden betyder. En del av våra kroppar tar sig fram i rullstolar, andra med rullatorer, andra med skor och andra i barnvagnar. En del av vår hjärnor är trötta, andra har svårt att koncentrera sig, några har bedömts ha en låg intelligens, och några – till exempel min egen – kan förlama resten av kroppen med ångest.

Idag finns de här kropparna och hjärnorna, trots sina olikheter, jämte varandra och förenade i insikten att vi behöver varandra och måste bygga vårt samhälle därefter. För att vi inser att oavsett hur vi ser ut och fungerar, så har vi rätt att styra våra egna liv och vara delaktiga i samhället.

Vi lever idag med en myt som går ut på att människor helst ska vara normala. Att man ska fungera, klara sig själv och inte behöva hjälp. Den politik som förs på funktionshinderområdet bygger på denna myt. Det är en politik som ser funktionshinder som ett särintresse som resten av oss möjligtvis kan slänga lite allmosor till. Det är en politik som bygger på en fiktiv åtskillnad mellan de som klarar sig och de som avviker.

Den här uppdelningen är en lögn. Alla kroppar behöver andra – oavsett om de räknas som funktionshindrade eller inte; alla har behov av hjälp, av stöd och av sammanhang.

Det är för att våra kroppar är ömtåliga. Det är för att livet inte är spikrakt, för att vårt sätt att fungera kan komma att förändras radikalt. Och det är också därför assistansen aldrig handlar om någon annan. Den handlar om alla oss här idag – oavsett om vi för tillfället har assistans, behöver assistans, eller just nu inte gör det.

Vi måste göra oss av med myten om det normala och det avvikande och inse att det enda vettiga sättet att svara på ömtåligheten är att bära den gemensamt.

Genom historien har samhället istället ofta valt att skjuta bort vår sårbarhet. 

Vi har låtsats som att sjuka, funktionshindrade och människor med psykisk ohälsa är en annan sort. De som inte fungerar som man ska, som har behov som anses alltför stora och som inte passar in i hur samhället är byggt, de ska gömmas undan, skyfflas under mattan och kalkyleras i oändlighet.

Deras liv har historiskt reducerats till frågan ”kostar dom inte för mycket?” Och det är den frågan som regeringen nu använder för att sälja sin nedskärningspolitik.

Men vet ni vad, de här försöken att blunda för ömtåligheten kommer i längden inte att fungera. Funktionshinder kan inte göras osynligt eller glömmas. Det kan vara jag – eller ministern Åsa Regnér – som halkar på en isfläck i eftermiddag för att finna sig i en situation där assistans behövs för att leva vidare.

Detta är vår mänsklighet – att vi inte vet hur livet kommer bli, vilka behov vi kommer att ha och denna mänsklighet går inte att gömma bakom budgetöverväganden.

När vi inte erkänner att assistansen är för oss alla, så innebär det också att vi missar vad det är att vara människa.

När vi låtsas att assistansen är ett särintresse innebär det också att vi blundar för vad det är som knyter oss samman.

När vi bedriver en politik som straffar ömtåligheten, som bara bryr sig om dess kostnader, är det en människofientlig politik, eftersom ömtåligheten är vad vi alla delar.

Vi som står här idag vet att assistansen är allas fråga, allas välfärd och allas frihet.

Och jag tänker att detta är budskapet från våra brokiga och stökiga kroppar som samlas runt om i Sverige idag. Även om vi funkar på olika sätt så står vi förenade i vår delade ömtålighet.

Vi står förenade för att det är det enda rimliga svaret på en politik som utgår från att funktionshindrade ska nöja sig med en sämre livskvalitet än andra människor.

Vi står förenade för att ömtåligheten inte kan blundas för. För att sjuka inte ska straffas. För att funktionshindrade inte ska jagas. För att livet inte är en budgetfråga, utan för oss här idag ett gemensamt löfte: vi bär varandra!

Vi tar plats här, tillsammans, över gränsen mellan det som anses normalt och det som anses avvikande. Vi tar tillsammans ansvar för vår mänsklighet och varandra.

Ni som vill spara på sårbarheten kommer inte vinna det här.

Ni som vill spara på assistansen underskatter både vår förmåga att göra motstånd och att ta hand om varandra.

De band som knyts mellan oss, som huttrar här tillsammans idag, de banden, som kanske ser ut som tunna fiskelinor från besparingsivrarnas perspektiv, är i själva verket en enda obrytbar kedja. 

Tack!