1900

1

Saker med helt blanka ytor är skapade att vara utanför tiden:

Textur är ytans historia. Att göra ytor utan textur är att visa att inget kan rubba detta ting, att försöka lösgöra det från tiden. Samtidigt är sådana saker väldigt enkla att datera: det blanka kom till då människan började betrakta sig som en varelse som kunde frigöra sig från historien, som kunde sväva fritt.

Även människan har textur och även människor försöker göra sig tidlösa. Min sons hud är ny och oprövad, han kan inte förstå varför hans fötter får folk att känna. Min mormors hud blir hela tiden ljusare och min morfars hy hela tiden mörkare. Mormors pigment läcker ur en spricka och morfars ansamlas där huden veckas.

Den släta ytan är båda textur och texturens motsats. En yta kan antingen berätta om hur tinget blev till och vad det har varit med om eller vara skapt blank för att inte berätta något alls; ett ting som inte ens har blivit till, som alltid var där alla redan. Så kan människor också vara, förespeglat eviga.

Vi måste röra för att få den blanka ytan att avslöja sig. Det allra slätaste ytskiktet är en sten hittad vid Smygehuk 1987. Den har legat i vattnet i hundra år och allt överflödigt har slipats bort. Man kan fascineras av att detta överflödiga numera är sand på botten av havet; det allra viktigaste med denna sten är vad den saknar.

2

Hopp är revolutionärens tålamod:

Jag har ställt ett foto på min morfar vid mitt skrivbord, han står med sin far framför en av de första taxibilarna i Ängelholm. Det måste vara taget runt 1930. Fadern har på sig en mössa och han har lagt armen nonchalant mot vindrutan. Morfar står i en rutig dräkt med händerna i fickorna. I bakgrunden är en lagerlokal, texten på skylten går inte att urskilja. Det finns en stolthet i den här bilden som röjs av det faktum att den existerar, att någon såg att detta var ett motiv. 1938 började morfar arbeta på en tågstation. Han brukar berätta en historia som handlar om blickarna när han gick ner till havet vid Råbocka där över- och medelklassen badade. Han kan fortfarande beskriva känslan av skam. Veta plats skulle man, som hans ord inte vet sin plats i historien. 

De gamla berättar om 1900-talet. Den berättelsen är jag också och inga teoretiska manövrar kan rubba detta faktum: våra kroppar bär minnet av att det blev drägligt att leva. Mina föräldrar hade mer plats och jag själv fick växa upp i en tid då en högstadielärare kunde säga att klass inte längre är relevant. Mina morföräldrar var en del av ett politiskt projekt som växte ur vreden att inte ha de möjligheter jag har kunnat ta för givna; det skulle bli bättre, det var tvunget. Drömmarnas historia är kanske viktigare än följetongen av sakförhållandena som dessa drömmar ledde till. Därför är mitt första minne av mina morföräldrar röda fanor i ett demonstrationståg, som fortfarande vajade 1987.

Precis som i historien är mormor den tysta förutsättningen som gör den här texten möjlig – lagandes mat, fixandes och donandes, där och inte. Hon kom ut på arbetsmarknaden på sjuttiotalet, jobbade på Domus i Jönköping. Morfar var handelsresande, ett bra sätt att samla in ett nästan oändligt antal berättelser. Mormor har inga historier från Domus, men det är för att hon arbetade där som hon är så duktig på att slå in paket.

Jag tycker inte om när man beskriver min mormor som ”snäll”, det framstår som en synonym för tystnad. Jag försöker minnas henne i bilder istället, och kommer hela tiden att tänka på hennes ljusblåa tröja.

3

Patina är den släta ytans målsnöre och horisont. Det är sjukdomen som drabbar det tidlösa tinget ställd inför sin egen tidslighet. Det är både en helt allmängiltig historia och en våldsam konfrontation: vi betraktar oss själva och inser att något har ändrats, saker har bytt plats, tyngdlagen gör sig påmind.

Men vi tycker om patina på föremål. Inte för mycket bara. På ett verktyg tycker vi om att föreställa oss händerna som arbetat fram något i en tid före tillverkningen industrialiserades. Mycket patina, däremot, skulle vara samma sak som ”slitet”, det är inget som attraherar.

4

Mormor säger att jag fullföljer en dröm.

Det gjordes ett åtagande att det skulle vara drägligt. Och alla som exkluderades ur den drömmen var samtidigt dess förutsättning och alla som påpekade att löftet aldrig infriades har också rätt, för löften bryts alltid i samma stund som de förkunnas. Besvikelsen har att göra med resignationen, om att inte ens försöka och att kapitulera för känslan att det verkar förlegat att tro på ett okänt annat.

Min mamma var generationen som tog sig någon annanstans, beväpnad med kulturellt kapital från arbetarrörelsens folkbildning, vapenarsenalen uppradad i bokstavsordning i bokhyllorna fyllda av Folket i Bild och ABF. Hon kunde ha blivit vad som helst så hon blev förskollärare. Mamma brukar berätta om Vilhelm Moberg i en TV-debatt strax innan han dog, mot någon sosse. Han är så arg, så besviken, så uppgiven, riven, och undrar vad allting blev av. Han skrev om att dra torv tillsammans. Och morfars historier handlar påfallande ofta om anständighet: han räddar livet genom att dra upp fabrikörens grabb ur Rönne å och sen får han fem öre för besväret av fabrikören. Det är inte anständigt; ett liv är värt mer, ett liv kan inte mätas. Morfar betedde sig korrekt och bockade och tackade, tacksam som han förväntades vara.

Vad spelar det för roll om jag minns alla livräddningar och småslantar som sparades till Helsingborgsutflykter? Tycker han att jag har ett ansvar att minnas? De visade röven för nassesoldaterna medan hans partis ledare lät dem åka tåg genom landet. Danmark lös upp när kriget var över och hur han såg det över sundet, något magiskt var i luften. Är det viktigt att jag kommer ihåg de här sakerna, är det ett kärl av anständighet jag ska vara? 

En annan sensmoral: det är fruktansvärt vad de har gjort med Hialösa, lantstället familjen byggde på sextiotalet. Någon har köpt det och fördärvat det. Tiden går och om ingenting förändras så står tiden stilla. Det är också en slags sorg över vad som händer med en dröm: tid är förändring, drömmar ställs in.

***

Allt besvär som politiken har lagt på att avskaffa sig själv; det skapar förvirring och det är den vi pratar oss omkring, på verandan på baksidan. Morfar slutade att röka när han var döende och började när han överlevde, jag följer med honom ut. Jag ser mormor genom fönstret, hon har blivit kortare och har den ljusblåa tröjan på sig. Det är mycket ”nuförtiden” härute, som man sätter ord på iakttagelsen att saker förändras. Men har man levt 94 år kan man i alla fall kosta på sig att höja på ögonbrynen. Förvirringen och den moraliska kärnan i ”nuförtiden” pratar vi bara runt, den är politikens ordlösa tillstånd. För politik finns överallt, men numera främst som ett iakttagande av sin egen frånvaro. Vem man än försöker slå på käften så slår man bara i luften och detta faktum är ju onekligen väldigt finurligt konstruerat.

Nuförtiden är moderaterna ett arbetarparti, som på ett tidstypiskt ambivalent och rättframt sätt systematiskt gör livet svårare för de som har det sämst. Om man definierar problemet som ett beroende av staten kan man göra precis vad man alltid har drömt om: ta bort skyddsnäten, dämpa löneutvecklingen, höja vinstmarginalerna, så finns det plötsligt inget att vara beroende av; man förvandlar sig själv till välgörare. Om problemet är ”beroende” är det bara att ta bort det som räddar, för man kan inte vara beroende av ett skyddsnät som inte finns. Man trillar istället rätt ner. Det är inte anständigt, men problemlösning.

***

Det är inte gamla människor som ska stå på barrikaderna. De här står istället och klipper häcken tills de dör. Att få hjälp är känsligt, att inte köra bil är känsligt. Bilen symboliserar ju världen i den här berättelsen, redan på fotot. Och man kan tydligen bygga en välfärdsstat utan att vilja ha dess hjälp. Skam över att inte klara sig själv, fast det var precis det man inte skulle behöva. För man avskaffade kanske den värsta fattigdomen, tills vidare, men inte idealet om oberoende, inte sanningen att ömtålighet är sämre. Så får han skrota bilen. Mormor kör med jämna mellanrum knivar igenom händerna och trillar på trösklar. Men hon berättar också om en dröm hon brukar ha: att hon har körkort, att hon kan köra vart som helst.

En anledning till det de har betytt för mig är hur deras liv har rört sig parallellt med en dröm om ett bättre samhälle och hur de hedrar den drömmen med sina sätt att vara. Det är inte exceptionellt, hjärtskärande, mot alla odds eller en revanschsaga. Det är liv under 1900-talet som speglar var vi hamnade och vad det blev utav.

Att leva är att skjuta upp döden. Anständigheten är döende och kapitalismen har skjutit upp sin död så länge att vi har glömt bort att den en dag också föddes. Vad drömmer vi om nuförtiden? Ett samhälle där vem som helst, när som helst, utan att någon kommer och tar ens surt förvärvade slantar, får starta ett exceptionellt framgångsrikt företag? Man bara skramlar lite med huvudet och det låter ingenting, vi drömmer mest om att skjuta upp döden och just det är en sällsam utopi; inte att leva, men att slippa dö.

5

Blickar tillbaka:

Walter Benjamins ängel går med ryggen in i framtiden, oförmögen att stanna och ställa allt till rätta. Ängelns blick dröjer sig kvar i då och den storm som blåser iväg henne, kommen från paradiset, är väl bara ett illusoriskt kliv. Så vi känner att vi aldrig kan bli där vi är för att sätta livet på spel; vi försvinner när de döda ligger kvar och vi ser en plats, en enda plats, som inte kan reduceras till något annat än sig själv.

Men det är också en ängel som kan få oss att förstå vad det innebär att vara kvar; att ligga död; ni som står kvar och ser tiden försvinna, ni som bara berättar om vad som var. Den som tittar tillbaka är oförmögen att hjälpa.

En metafor, här, för min egen blick, jag som inte kan se med gamla människors ögon. Jag fixerar punkter som är nödvändiga och slumpmässiga, men det de såg var alltid framtiden, ständigt denna framtid. De gamla står kvar och jag är ängeln som fixerar blicken på deras enda ögonblick, men som inte kan låta bli att blåsas iväg av deras framtidstro. Det är omöjligt att överta deras ögon. Hela tiden misstanken, dock, att jag kommer att komma tillbaka, att jag går i cirklar, och att jag då har glömt vad det är för gamlingar som ligger där och glor.

Det är en föreställning om döden, att förbli när världen förflyttar sig vidare. Det finns rörelser som sprider kunskap om ett medvetet och närvarande sätt att dö på. Acceptera faktum, acceptera smärtan, stanna av redan innan det är över och konstatera. Det var det hela.

6

När jag var liten brukade jag hitta på äventyr för att somna: jag brukade hitta på att jag låg i en ubåt bakom fiendens linjer, jag brukade hitta på att jag vaktades av djuren omkring mig, jag brukade hitta på att jag flög på mina föräldrars rygg över staden.

Varje onsdag jobbade min pappa på komvux på andra sidan gatan. När min mamma nattade Pär så ringde jag mina morföräldrar och jag pratade om konst och jag pratade om fotboll.

Jag har försökt att teoretisera detta också:

Om idén om medborgare som sluter ett förbund att bilda en politisk gemenskap är mer än ett hypotetiskt tankeexperiment för att rättfärdiga hur vi föds in i en ordning som vi inte har valt men ändå måste leva med så kommer deras minnen att vara platserna. Jag tror att det är så vi slänger upp historien över axlarna och ser oss omkring; ögonblick där avtal slöts, där beslut fattades, där lösningar konstruerades av lärdomar vars giltighet var och är beroende av problemen de svarade på.

Det är därför berättelserna väger, för att de bär på ett blytungt rättfärdigande av det som ska komma. Och det är därför det gör så ont, när avtalen bryts eller avslöjas. Morfar berättar om sitt första jobb och det förklarar varför det ska vara möjligt att ha ett bättre; morfar berättar om att han inte fick studera vidare för att berätta om varför jag fick studera vidare; morfar berättar att kriget tog slut för att det aldrig mer ska bli krig. Och han berättar det om och om igen för att jag inte ska glömma.

7

En pojke springer runt på soptippen och skjuter råttor med luftgevär. Han hukar sig bakom en tunna, han kryssar sig fram mellan urtagna avgassystem och högar av sotig kartong. Det är ett svårt liv för krigare som honom: patronerna börjar ta slut och på varje människa går det åtminstone en fiende.

***

Mormor säger att jag ska berätta om hennes barnbarns barn. Jag måste ljuga: varje unge är från födseln alla redan är utsatt för ett svek som inte kan gottgöras. Allt man kan lägga i den tomma vågskålen är sin oreserverade kärlek, den jag ger utan att helt säkert veta om mitt barn tycker att det är någonting värt. Folk säger att jag tänker för mycket, men de missförstår poängen: man går till sina föräldrar och vad man än säger kommer att vara ett substitut för frågan: hur kunde ni ta er rätten att bestämma att jag ska finnas till? Och inget svar man får kommer att vara det de är skyldiga.

Man försöker ändå att ge det man inte har, man försöker så gott man kan. Jag kan inte berätta om förr utan att berätta om framtiden.

8

  

Papper blir skrynkliga, underskrifter suddas ut. Rättfärdigandet är bräckligt, för det är inte ett radikalt annat vi har att välja på, utan efterkrigstiden, jordtrampade golv, heltidsjobb från tolv års ålder. Och när detta andra har ändrats kan man också argumentera att kontraktet har förlorat sin giltighet.

Och jag tänker att ”bräckligt” låter som ”skrovligt”, här. Som skrovligheten känns om man tar på den.

Å andra sidan: ingenting är legitimt, ingenting går att rättfärdiga. Jag kan inte skriva så utan att förringa berättelserna, utan att göra våld på minnena. Varje avskiljande mellan ett nu och ett då kommer att misslyckas eftersom ”då” är förutsättningen som måste finnas för att göra nuet möjligt. I praktisk mening. Ingenting är legitimt, inget går att rättfärdiga, men, så måste det också vara, någonting är glömt.

Jag vet: att minnas är att idealisera. Att minnas är min utopi.

9

Tillbaks till ytligheterna:

Texturens och känslornas ord är samma: rörande, som i att man rör vid något och som att man blir rörd, inuti; känna, som man gör med sina händer på föremål och som man gör när man gråter eller är förälskad. Jag kan inte låta bli, när jag rör vid gamla händer, att vilja täppa till den där sprickan där pigmentet läcker.

Textur är ytans historia, hud är själens textur.

***

Alla ord går att repetera bortom slutet, de lever som sig själva; sitt eget liv. Inte ens döden kan hålla käft. Idag dog min mormor. En annan kommer morfar. Jag behöver ett datum för att begripa det. Datum som metod att tämja tiden. Min födelsedag, tiden går. 

Kafka skriver att alla mänskliga fel är otålighet: att i rastlöshet göra avsteg från att tiden har sin gång, att i förväg låsa in livets betydelse. Vi behöver hela tiden påminna oss själva om vad som står på spel.

Minnas är därför ett sätt att göra uppror; det går inte att avgöra om vi blickar framåt eller tillbaka. Det kommer alltid finnas plats att ta en hand: jag minns de döda andas ut, en storm från paradiset.