Miljöpatriet är nyliberalismens parti

Inte i bemärkelsen att de är nyliberaler, utan för att de, mer än något annat parti är en produkt av det nyliberala samhället. Jag ska erkänna att jag inte vet massor om brunkolet, mer än att precis alla som jag litar på i de här frågorna säger att detta är ett gigantiskt ideologiskt svek och miljöekonomiskt vansinne. Jag vet mer om migrationsuppgörelsen; ett gigantiskt ideologiskt svek och humanitärt vansinne. Jag minns också hur jag hade mina första politiska upplevelser hos Mp, kampanj mot EG och valvaka när man kom tillbaka in i riksdagen; en samling ideologiskt drivna och principfasta personer som gav mig en så vacker bild av vad politik kan vara. Många anarkister i Grön Ungdom på nittiotalet, motståndare till statssocialismen, men också, redan då, politiska broilers som älskade att pådyvla tonåriga socialister Stalins skuld. Under de senaste femton åren har de blivit proffs i politik, producerad av och perfekt för samtidens individualistiska innehållslöshet. Men nu, i regeringen, hemsöks de av en pågående spänning: mellan sin egen tomhet och viljan till makt.

Ett sätt att beskriva Mp:s utveckling är att de lyckades göra sig till den perfekta projektionsytan för de idéer som förväntas av 2000-talets idealmänniska: småskalighet, öppenhet, miljömedvetenhet, medvetenhet i allmänhet; aldrig någonsin ett socialistiskt nej till friskolor, men gärna idylliserande av den typ av föräldrakooperativ som den urbana medelklassen sätter sina barn på. Mp kan omfatta allt som är gott, men aldrig det som på allvar kan förändra. Och det är ju så klart väldigt attraktivt, eftersom var och en därför kan projicera sina egna drömmar om samhället på partiet. Detta är Mp:s hyper-individualism: ett parti för en post-politisk människa, som inte bryr sig om makten men ser anti-rasism, öppenhet och miljöfrågor som självklara attribut snarare än politiska verktyg. Bättre än liberalerna själva har Mp lyckats förkroppsliga den liberala drömmen om historiens slut, de idéer och argument som vi alla förväntas vara överens om står Mp för, vi kan rösta på dem och vara säkra på att vi får en sockersöt humanism tillbaka. Jämlikhet, jämställdhet, miljömedvetenhet – men utan några radikala samhällsförändringar. Barnen går på föräldrakooperativ, nu utan halvfabrikat och med enbart ekologiska råvaror. Det ska kännas bra med politik och det har känts bra att stödja Mp.

Det är just avsaknaden av en social teori som gör att alla dessa ställningstaganden, i sak ofta rimliga, till menlös tomhet. Den ideologiska riktningen pekar bara tillbaka mot individens själv, som när EDM-kidsen på Summerburst inte dyrkar vem som nu står på scenen, utan sig själva, med sina mobilskärmar; det är idealet om individen de söker uppnå, det är självförverkligandet av individen som är idolen. Samma roll har ”den gröna” ideologin i Mp: utan maktanalys, utan förståelse av patriarkat och kapitalism, blir den bara en besvärjelse över sin egen förträfflighet, narcissistisk och polerad. Perfekt för en tid som göds på illusionen av att förändring är möjligt men samtidigt inte tillåter att något ska få förändras.

Detta, förvisso deprimerande, tillstånd hade kunnat fortsätta i oändligheten om det inte vore för den andra inneboende drivkraften i nyliberal politik: viljan till makt. I den ekonomiska organisationen av samhället regerar individualismen som antagande och underförstådd sanning. Men i politiken regerar regeringen. Mp:s tomhet har så klart gjort dem till attraktivt regeringsunderlag, utan ideologisk kärna som kan utgöra stoppkloss för Socialdemokratins resa högerut, ryggrader lika böjliga som fiskelinor. Det problem som Mp nu ställs inför är att illusionen om det goda partiet spricker, på samma sätt som när nyliberalismens förgivettaganden granskas för de konsekvenser som uppstår i riktiga människors liv. Det visade sig att politik handlar om människor. Det visade sig att politik handlade om faktiska beslut. Det visade sig att drömmen om 2000-talets individ inte klarade av att möta styrandets realiteter. Det visade sig att Mp, själva förförda av sin egen skönhet, var helt oförberedda. De ser ut som fån när de blir kritiserade. De ser ut som tokar när de försöker förklara bort det ena klavertrampet efter det andra, och anledningen är att de inte har någon ideologisk kompass som kan motivera varför de gör vad de gör, som inte säger stopp när vansinnet bryter ut. På Mp:s feminism och demokrati gick det tydligen att projicera Turkiets anti-demokratiska utveckling. Över Mp:s miljömedvetenhet kunde man köra fram och tillbaka med en koldriven slottermaskin och när den var färdig visade sig att det inte fanns något där från början – i alla fall inte något som inte kunde kompromissas bort.

Alltsammans är mycket hoppingivande, ty det antyder att historien inte kommer att ta slut, att tomheten aldrig slutgiltigt kommer att triumfera. I Miljöpartiets pågående kollaps illustreras möjligheten av en ideologi bortom individualismen och den post-politiska människans självförverkligande. Det är så klart sorgligt för alla de idealister som finns kvar inom deras led, som slentrianmässigt försvarar det goda man åstadkommit – en akt som mest ser ut som konstgjord andning av en vaxdocka. Det är bättre ni slutar tramsa och börjar se politiken som ett gemensamt projekt, det finns faktiskt värld som måste förändras. På riktigt.