Vänstern, nationen och Brexit

Varje statsvetare med ett uns av självaktning har sin egen take on Brexit, mig inkluderad. Givet min politiska hemvist och övertygelse om att det behövs en ny internationalistisk social rörelse, fokuserar jag på vad Storbritanniens (eventuella) utträde ur EU bör lära oss inom vänstern.

   För det första, i ljuset av alla saker valresultatet inte visar, står det i alla fall klart att Brexit är ett uttryck för ett växande gap mellan samhällseliternas politiska institutioner, dess politiska riktningslöshet, och folkflertalets vanmakt. Detta måste vara startpunkten: den politiska riktning som har präglat de senaste decenniernas Europeiska politik är inte hållbar. EU, så som dess institutioner nu ser ut, är inte hållbart. De nationella liberala demokratiernas politik är inte heller hållbar.

   För det andra står det klart att det behövs en politisk kraft som kanaliserar denna vanmakt. I huvudsak är det högerpopulister och rasister som har åtagit sig uppgiften, med löften om nationellt återuppväckande, anti-etablissemangs-retorik och fokus på den vita underklassens vardagsproblem. Brexit är ett tydligt exempel på den här dynamiken, när de brittiska väljarna överöstes med expert-uttalanden om EUs förträfflighet revolterade den förfördelade glesbygden, den gamla industriarbetarklassen och de grupper som elitister av olika schatteringar brukar kalla för ”white trash”. ”Folket” sket i eliternas försäkringar, de köpte Leave-sidans lögner eftersom de talade till deras problemuppfattning.

   För det tredje: snarare än en seger för vänstern, vilket vissa verkar tolka valresultatet som, så är Brexit ett resultat av vänsterns misslyckande. Historiskt har socialdemokratin fått bränsle av en ständig rörelse framåt, med en tydlig utgångspunkt i arbetarklassens problembild. Utan denna rörelse är Socialdemokratin ett dött politiskt projekt och i det vakuum som har uppstått har resten av vänstern misslyckats med att kanalisera ett växande missnöje. Podemos och Syriza är exempel på att denna utveckling inte är en naturlag, men också ett vittne till hur andra vänsterrörelser i Europa har försuttit möjlighet efter möjlighet att ändra historiens riktning. Givet samtidens avsaknad av tydliga politiska konfliktlinjer – mellan arbeta och kapital och mellan demokrati och elitism – har nationalisterna fått fritt spelrum att konstruera en ny konfliktlinje: mellan innanför och utanför nationens gränser, mellan riktiga Européer och utbölingar.

Den brittiska folkomröstningen är i sig ett exempel på post-politisk politik; ett spektakel där narrativ är viktigare än sanning, där gapighet slår argument och där reflektion och nyans är hopplöst passé. I efterdyningarna av valet har det cirkulerat en rad historier om hur Brexit-anhängare ångrat sina röster eftersom de inte vetat vad de röstat på. Som väntat haglar idiotförklaringarna av deras dumhet. Givet hur debatten kring folkomröstningen såg ut är denna yrvakenhet emellertid föga förvånande: kampanjerna har varit en veritabel orgie i förenklande resonemang, ovidkommande nonsens och rena lögner. Stora delar av brittisk media har konsekvent låtit bli att rapportera vad ett utträde faktiskt skulle innebära, till förmån för sensationsjournalistik om invandringens kostnader. Det är relevant att ställa sig frågan vad en folkomröstning under dessa förutsättningar har med demokrati att göra; vad vi ser är snarare en naturlig konsekvens av hur medborgarskapet har reducerats till ett slags konsumentsskap, ett uttryck för precis det post-politiska tillstånd som Brexit kampanjens xenofobi kapitaliserar på.

   Det förhåller sig alltså inte så att brexit har kanaliserats av progressiva visioner om en återuppbyggd välfärdsstat och tämjd kapitalism, utan av nationalism, främlingsfientlighet och rena lögner kring vad EU är och gör. Alldeles oavsett konsekvenserna av Brexit är detta mer än tillräckligt för att avhålla sig från ”gratulationer” till britterna. Det absolut sannolikaste utfallet av Brexit i Storbritannien är att Torys nationalkonservativa falang tar hand om premiärministerposten och stärker sin ställning, samtidigt som Blair-falangen av Labour försöker avsätta (den progressive) Jeremy Corbyn och återupprätta en ”tredje vägens politik” som ideologisk ledstjärna. Det är svårt att se hur något som helst gott ska komma ur en sådan utveckling. Anledningen till att så många sociala rörelser kampanjat för Bremain är att de ser EU som ett konstitutionellt skydd, till exempel mot alltför grava nedskärningar av funktionshinderomsorg och vård. Med en närhistoria som skrivits av Thatcher, Blair och Cameron befinner sig inte det nyliberala monstret nödvändigtvis i Bryssel, utan kan lika gärna härska från 10 Downing Street.

Som väntat har reaktionerna inom svensk vänster varierat; medan vissa har betonat de farliga krafter som mobiliserat Brexit har andra retirerat till tiraden om att EU i grunden är ett nyliberalt projekt. I sak har båda rätt. Det som ofta saknas i den här diskussionen är en strategisk hållning till EU, för det är ju så klart inte EU i sig som ska bekämpas, utan nyliberalismen som EU ofta är bärare av. Frågan är alltså inte om vi är med eller mot EU, utan hur vi förhåller oss till EU på ett sådant sätt att våra långsiktiga politiska mål kan realiseras. Det torde stå klart för alla som vill bekämpa dagens hyper-kapitalism att det krävs en europeisk förenad vänster och att det behövs en uppsättning europeiska (och globala) institutioner som kan fungera som motvikt mot den transnationella ekonomismen. Vissa tror att EU omöjligt kan fungera som en sådan motvikt, att EU därför helst ska falla samman och ersättas med andra internationella institutioner, medan andra tror att EU kan reformeras. Skillnaden mellan dessa hållningar är strategisk och taktisk, snarare än ideologisk, varför den kategoriska hållning som ofta präglat den Svenska vänsterns inställning till EU är illa vald. Det är som att vi är fångade i erfarenheten av två folkomröstningar – är vi ”för eller emot”? – istället för att fråga oss vilka möjligheter EU erbjuder, hur förändrade politiska förutsättningar påverkar dessa möjligheter, samt vad nästa strategiska steg är för att ta oss närmare en mer radikal och jämlik demokrati. När vi vägrar nyansera vår analys av EU och inte förmår betrakta oss som en del av en förenad europeisk vänster, som kämpar mot kapitalismen snarare än EU, så riskerar vi att fortsätta på en bana som låser in varje radikalt jämlikhetsprojekt inom nationalstatens gränser. Det är enkelt att säga att EU alltid kommer tjäna storkapitalets intressen och ännu enklare att glömma att Karl Marx sa exakt samma sak om nationalstaten som sådan.

   EU är varken djävulen eller räddningen, utan en samling politiska institutioner som formats av de maktförhållanden som präglat Europa och världen under de senaste femtio åren. Detsamma kan för övrigt sägas om de flesta andra nationella och internationella politiska projekt under den här tiden. Vår utgångspunkt måste vara att den här maktojämlikheten är vår huvudfiende, som vi ibland bekämpar genom att mobilisera EUs institutioner – till exempel genom att luta oss mot Charter of Fundamental Rights för att försvara utsatta grupper (vilket brittiska sociala rörelser för "remain" ofta har gjort) – och ibland genom att kräva kraftiga reformationer av institutionerna som sådana.

Det politiska valet står idag mellan konservativ nationalism eller socialistisk internationalism – SD eller Podemos, för att hårdra det – en av de här sidorna kommer ytterligare stärka sina positioner genom att ge syre år den politiska andnöd som nyliberalismen skapar. För vänstern är vägvalet av extra stor vikt, då vi nu ser framväxten av en slags välfärdsstatsnationalism, vars huvudargument är att nationens gränser måste kontrolleras hårdare för att värna den generella välfärden. Det är ett slags folkhemsnostalgi, som designad för att attrahera rotlösa före detta socialdemokrater och som syftar till att splittra vit och icke-vit arbetarklass. Precis den här berättelsen riskerar att få fäste, också inom socialdemokratin och socialliberalismen, med resultatet att den globala kapitalismen möts med nationell protektionism. Vänstern måste istället svara med en trovärdig och radikal internationalism, som bygger på insikten att en europeisk nyliberalism förutsätter ett europeiskt motstånd.