Riksdagens seminarium om Personlig Assistans
(Nedan - ett råmanus för mitt anförande. Kolla gärna på JAG:s eller RBU:s Facebook-sidor på alla andra kloka som snackade. Slutligen, hatten av till Bengt Eliasson (L) och Maj Karlsson (V), samt RBU och JAG, som arrangerade seminariet!)
Tack för inbjudan. Jag är glad att vara här och ödmjuk inför att få dela scen med så många kloka röster. Jag heter Niklas Altermark och är
doktor och forskare i statsvetenskap vid Lunds universitet. I min forskning har
jag studerat hur den rådande assistanspolitiken legitimeras och var
föreställningen att det läcker pengar ur assistansen kommer från.
Idag vill jag säga tre saker. För det
första – hur blir politik till?
En vanlig
föreställning är att politik formuleras som svar på problem som
uppstår i samhället och som våra folkvalda har som uppgift att lösa. Vi
anställer fler poliser för att minska brottsligheten; vi subventionerar elbilar
för att dämpa koldioxidutsläppen – och så vidare.
Såhär ser det inte ut på assistansområdet. Den
politik som vi sett under de senaste åren – som till exempel inneburit att
Försäkringskassan fått i uppdrag att bryta kostnadsutvecklingen och att
ökningar av schablonbeloppet har frysts och därefter minskats – är inte designad för att komma till rätta
med de problem som beskrivs; det vill säga fusk, ”överutnyttjande” och
vinsthunger hos privata assistansanordnare. Hade man verkligen varit
intresserad av det hade man kunnat föreslå skarpare tillsyn, bättre kontroller eller
vinsttak. Istället innebär regeringens åtgärder en generell åtstramningspolitik
och ett ensidigt kostandsfokus.
Kostnadsproblemet inom personlig assistans är en retorisk konstruktion. Det är
inte utgångpunkten för den politik som förs – det är ett säljargument för en
generell besparingspolitik, som är modellerat för att politiken som förs ska
framstå som legitim. ”Fusk” och ”överutnyttjande” eller ”privata vinster” är alltså
inte problem som politiken just nu försöker lösa, de är snarare problembilder som används för att
rättfärdiga en politik vars överordnade syfte är kronor och öron.
På motsvarande
sätt:
i Regeringens retorik görs åtstramningspolitiken till en fråga om legitimitet –
att spara pengar på assistansen handlar i själva verket om att värna assistansen, eftersom förtroendet
för insatsen annars kommer att undergrävas.
Men, ifrågasättandena av assistansen kommer – nu och
under den förra regeringen – i huvudsak från de styrande politikerna. Det finns
ingen generell legitimitetskris för assistansen hos den breda allmänheten. När
vi studerar hur assistansen har figurerat i den offentliga debatten ser vi snarare
att assistansen debatteras efter att regeringar har fört upp
kostnadsökningarna på dagordningen. Åtstramningspolitiken är alltså inte heller
ett svar på en legitimitetskris för
assistansen – snarare har det snäva kostnadsfokus som vi ser i regeringens
retorik funktionen att skapa en legitimitetskris som kan rättfärdiga
åtstramningarna.
För det andra: om hur tvärsäkra uttalanden kring
storleken på fusket och överutnyttjandet cirkulerar i den
funktionshinderpolitiska debatten. En central del av problembeskrivningarna som
omgärdat assistanspolitiken är att mycket stora summor pengar utgörs av så
kallade ”felaktiga utbetalningar”. Även den förra regeringen höll sig med den
här retoriken. Det brukar heta att det handlar om ”minst 10 procent” av alla
assistansutbetalningar, kanske mer, som inte är rätt.
I Sverige har de här uppskattningarna genererats av något
som kallas för Expert Elicitation Method
– eller ”expertuppskattningsmetoden” – som använts av ett antal utredningar som
har haft stort inflytande på hur personlig assistans har debatterats och
hanterats politiskt.
Jag har lett den första omfattande forskningsstudien
som har granskat vilken evidens som finns för metoden. Vi har gjort en översikt
av över 1 300 studier för att ringa in vad metoden kan användas till och hur
den bör användas. Vi har kommit fram till följande:
1)
Den här metoden har tidigare aldrig använts för att
göra bedömningar av felaktiga utbetalningar inom socialförsäkringssystem.
Faktum är att den här metoden, inte i någon av de 1 300 publikationer vi
har granskat, ens används för att bedöma en samhällsvetenskaplig frågeställning.
Detta är en etablerad metod för att göra uppskattningar av hur radioaktivt
avfall ska slutförvaras, och andra naturvetenskapliga frågeställningar. Men det
saknas helt vetenskaplig evidens för att metoden går att använda samhällsvetenskapligt
– och ännu mindre för att göra uppskattningar av mörkertal inom assistansen. Det
finns med andra ord inga belägg för att detta skulle vara en lämplig metod för
att uppskatta de felaktiga utbetalningarna.
2) För det andra: när
vi tittat på hur de svenska omfattningsstudierna av assistansfusket de
facto använder metoden – så ser vi att man bryter mot ett antal helt
fundamentala metodmässiga rekommendationer. Till exempel:
a. I den vetenskapliga litteraturen framgår att experterna måste vara oberoende i förhållande till det de bedömer och att expertgruppen
ska vara så bred och brokig som möjligt – i Sverige utförs
expertuppskattningarna endast av anställda inom
Försäkringskassan och möjligtvis några andra myndigheter.
b. I den vetenskapliga litteraturen understryks vikten av
att man arbetar rigoröst och transparent med att förebygga snedvridningar i experternas bedömningar – i de svenska
tillämpningarna saknas sådana hänsyn i princip helt och transparensen är mer eller
mindre obefintlig.
c. I den vetenskapliga litteraturen finns tydliga
rekommendationer för hur resultat ska
tolkas – i de svenska tillämpningarna tolkar man resultaten på helt andra
sätt. I synnerhet i den så kallade Billum-utredningen, framgår det med all
önskvärd tydlighet att man inte förstår vad den här metoden gör och inte gör,
vilket leder till att man grovt vantolkar resultaten.
3 Vi presenterar
de här resultaten i en rapport som kommer i
nästa vecka och som sedermera också kommer att publiceras i internationella
vetenskapliga tidskrifter. Summa summarum är att vi i Sverige använder en
oprövad metod för att göra uppskattningar och att vi gör det på fel sätt. ((Om
man ska hårdra det: det är lite som att jag skulle använda en våg för att mäta
hur lång någon är, för att sedan strunta i att läsa stora delar av
instruktionsboken av hur vågen ska användas. Resultatet använder jag sedan när
jag ska beställa en ny kavaj. Det hade varit lustigt om det inte vore för det
faktum att detta inte handlar om min illasittande kavaj, utan om människors grundläggande
livsvillkor.))
Detta är för övrigt inte mina åsikter. Jag är
kritisk mot den rådande assistanspolitiken – men jag kan garantera att även en
forskare som avskyr personlig
assistans hade kommit fram till samma sak som vi om hen granskat den
vetenskapliga litteraturen om expertuppskattningar. Det är ett faktum att
metoden saknar stöd.
Den tredje och sista saken jag vill säga
handlar däremot inte om strikt vetenskaplig fakta, utan om värderingar – om vad
som står på spel med den personliga assistansen och funktionshinderpolitiken
mer generellt.
En vanlig kulturell och samhällelig föreställning är
att assistansen utgör ett särintresse,
att detta är en grupp avskild från resten av befolkningen som de ”normala”, av
barmhärtighet, hjälper med stöd och service.
Så är det inte. En förändrad funktionsförmåga är en
möjlighet – om vi blir tillräckligt gamla, till och med en trolighet – för var
och en av oss. Funktionshinder är ett uttryck för människans fundamentala ömtålighet i mötet med världen. Som vi alla
är bärare av, eftersom vi lever och andas.
Denna ömtålighet kan till exempel innebära att det
barn vi väntar kommer att behöva assistans, att någon av oss som är här idag –
och som för tillfället inte betraktas som funktionshindrad – kan bli påkörd och
skadad på vägen härifrån, om vi inte råkar snubbla i en trappa innan dess. Funktionshinderpolitiken
kan flytta in i vilket liv som helst. Ömtåligheten är därför inte deras, assistansanvändarnas, utan allas. Assistanspolitiken
handlar aldrig om någon annan, utan
alltid om oss alla.
I bästa fall kan personlig
assistans vara ett sätt att svara på den här ömtåligheten, ett åtagande där vi
bestämmer oss för att bära ömtåligheten gemensamt och ett löfte om att vi så
långt som möjligt inte låter funktionsförmåga relegera människor till
isolering, exkludering och ett liv av kamp för att få sina grundläggande
mänskliga rättigheter tillgodosedda.
Historiskt har vi inte
varit så kloka. Vi har istället skjutit ömtåligheten ifrån oss, låtsats att den
bara finns hos ”de avvikande” och ”onormala” – som vi kan spärra in på statliga
institutioner, sterilisera och möjligtvis slänga några allmosor till – för att vi
ska kunna upprätthålla illusionen att samhället består av människor som alltid
fungerar, som aldrig behöver hjälp.
Vi kan fortsätta göra
funktionshinder till undantagstillstånd och tragedi, vi kan fortsätta se
människor i den här gruppen som en kostnad, mer än något annat, och vi kan
fortsätta med detta kollektiva självbedrägeri – ända tills vi skakade och tilltufsade
upptäcker att assistansen visst berörde oss själva också. När vi fallit i
trappan eller inser att det där barnet i vars händer vi lagt våra hjärtan visst
hade behov som inte passade in i den givna mallen.
Det är precis
det ögonblicket som står på spel i den här diskussionen – hur svarar vi på
att livet inte är spikrakt och självklart? Möter vi ömtåligheten med öppna ögon
eller låtsas vi som att den inte finns; bär vi varandra eller låter vi var och
en bära sig själv efter förmåga?
Tack så mycket.