Om vitbok

Det faktum att svenska myndigheter uppenbarligen fortfarande registrerar romer på grundval av att de är romer utgör en diskontinuitet i den statligt drivna försoningsprocess som – slutligen, var det tänkt – skulle ge den romska befolkningen upprättelse. Centralt i detta arbete är vitboken, statsmaktens fästande på papper av de missgärningar som måste sonas, just genom att fästa dem på papper. När en vit bok, en vitbok (varför är den vit?), publiceras kulminerar erkännandeprocessen av det förflutnas illgärningar – inte minst genom att de i samma ögonblick konstitueras som just förflutna. Det blir möjligt att gå vidare.

   Men, att gå vidare med vad? Vitboken som sådan är ett underligt fenomen. För det första för att den utgör ett brott mot en traditionell förståelse av absolut suveränitet. Statens behov av att erkänna sina misstag är bara möjligt i en värld där staten lyder under en annan lag än den som man själv stiftar. Vi tänker på Hobbes och Locke, samhällskontraktet som är utformat i enlighet med naturliga rättigheter. Genom att skriva ner vad man har gjort och genom att skriva ner det man har gjort som fel står det klart att statens egna lagar inte är slutgiltigt giltiga. Men samtidigt: vem beslutar när vitboken måste skrivas? Vilken förståelse av en stat, eller vilken gemenskap som helst, ger vitboken uttryck för genom att underordna staten en måttstock som skiljer det goda från det som måste sonas samtidigt som den placerar sig själv som domare?

   På det här sättet lever vitboken också i spänningsfältet mellan historia och nutid. Å ena sidan tillbakablickande, utifrån en retributivistisk logik; vitboken motiveras av fel som ligger i det förgångna och dessa måste dokumenteras, skrivas ner och förpackas. Å andra sidan av ett framåtblickande, genom möjligheten att äntligen ge en grupp upprättelse, eller att äntligen kunna återvinna en smula förlorad legitimitet. Paradoxalt nog är bärarna av staten i den specifika situationen, eller av ”det statliga”, inte samma personer som bar ansvaret för det offentligas rasism mot romer: de som beslutade om den svenska tattarpolitiken på 40- och 50-talet är döda eller väldigt gamla – ministrarna som företräder staten idag erkänner inte sina egna, utan sina företrädares fel. Men de gör det som förkroppsliganden av staten. Staten kan förkroppsligas. Och alltsammans är så klart inbäddat i och underordnat idén om att känna nutiden genom historien – det är därför det förflutna ska dokumenteras, det är därför historien måste vetas. På det här sättet aktualiserar vitboken frågor kring statens vara ur ett historiskt perspektiv: när alla dess beståndsdelar är utbytta, är det fortfarande samma stat? Det måste det vara, annars finns det ingen logik i att staten ber om ursäkt. Dessutom, och i ljuset av de senaste dagarnas händelser, vad betyder det när staten, den åtalade och domaren, fortfarande gör på ett ungefär samma saker som behöver ursäktas?

   Följetongen av oförrätter måste skrivas av den skyldige. Men även om det är statens oförrätter det handlar om så har staten också en position att konsolidera vitboken som slutgiltig. Vitboken som sådan väger precis så mycket, den signalerar avslut. Samtidigt: varje dokumentation av historien innebär exkluderingar av alternativa historier – historier som därmed också avslutas, fast i tystnad. Inskrivandet av en etablerad statlig tolkning av missgärningarna är därför, oundvikligen, ett kraftfullt politiskt verktyg. När vi förstår detta som kulminationen i en försoningsprocess, som så klart kan ha en uppsjö implicita och explicita förklaringar, så förstår vi också att det finns en berättelse som har lett fram till de slutgiltiga formuleringarna. Och det är inte givet att denna historia slutar med vitboken, även om det tycks vara ett av dess viktigaste syften. Det förefaller också som att vitboken målar en bild av att samtiden skiljer sig i synen på offren som ska återupprättas, just genom att markera ett diskursivt brott mot dåtiden. Om vi studerar konstruktionen av ett sådant särskiljande mellan ”då” och ”nu” – är detta brott möjligt att upprätthålla? Kan det inte vara så att följetongen av styrningsteknologier, policies och regleringar av grupper som blir föremål för statens ursäkter också präglas av kontinuitet? Därför blir det också viktigt att studera vitboken som en fortsättning, och inte bara som försoning eller som ett brott, i relation till dåtiden.

   På det här sättet illustrerar vitboken att historien alltid omkonstrueras, och ibland omkullkastas, av samtiden och att själva historieberättandet i sig fyller viktiga politiska funktioner. Genom att vara statens verktyg att ursäkta sig själv ger vitboken också möjlighet att utforska centrala aspekter av vad staten som sådan är och vad vi kan fästa för förhoppningar vid den.

   Summering och påbyggnadsfrågor:

(a) Är det så att staten – denna mystiska kropp som vi har så svårt att tänka politiken utan – återskapar sig just i akten av att ifrågasätta sig själv: staten blir (åter eller först) en stat och därmed lite mindre mystisk som den slutgiltiga självreflekterande utposten i rörelsen fram till nu; staten, genom förkroppsligandet av vitboken, utgör den yttersta auktoriteten på statens brott. Vad innebär denna, statens självreflekterande kapacitet och hur utmanar och/eller bekräftar den etablerade idéer om vad en stat är?

(b) Den historiska tolkningsprocessen av vad man måste och inte måste göra avbön för kan ses som en kontinuerlig omförhandling och omtolkning av felen som begåtts. Detta är en process som bör kunna kartläggas empiriskt. Alltså: tolkningen av historiska skeenden måste i sig själv förstås som ett historiskt fenomen och därför studeras som sådant. Relaterade frågor: är det ens rimligt att förstå den här processen i termer av ”förtryck” och ”återupprättelse”? Vad händer om vi studerar kontinuiteten i hur vitbokens offer konstrueras och omkonstrueras, istället för att utgå från att staten har nått en moralisk platå från vilken man kan titta ner på det förflutna?

(c) Om vitboken är ett uttryck för en försoningsprocess, hur har denna process lett fram till kulminationen med publiceringen av en vit bok? Vad hände innan vi försonades och hur förstår vi de vitböcker som inte blivit skrivna? Hur förhåller sig vitboken till tystnaden innan dess publikation och vad talade tystnaden trots allt om? Vilka olika vitböcker skrivs, hur rationaliseras deras gemensamma och separata existens och hur kan de olika historiska processerna som har lett fram till dem förstås tillsammans? När blev staten kapabel att döma sina egna brott?