...
Det sjukaste hände just. Jag var ute på altanen när solen långsamt gick upp. Alltför långsamt om man är mörkrädd och trött. En fluga satte sig på kanten av askoppen framför mig. Jag tittade på den i brist på annat, solen kan man inte titta på. Den rör sig för långsamt för att man ska kunna se hur den flyttar sig. Solen hänger bakom taket på huset där Ängsmarksvägen slutar. Nu reser den sig sakta, nu står den på tå uppe på taket. Nu har den hoppat upp i luften fast jag har fryst bilden, den kommer aldrig komma ner igen. Men om inte världen exploderar under de kommande tjugofyra timmarna kommer solen att klättra upp på baksidan av taket på samma ställe imon, nån minut senare på morgonen.
Man kan inte se solens rörelser hända, bara konstatera att de antagligen sker och jämföra med hur det såg ut precis innan den bestämde sig för att hoppa. Flugan gick lite trevande mot kanten, den såg ut att inte ha nåt bättre för sig, sen vände den sig om. Jag var röksugen och om jag hade tänt och fimpat en cigg hade jag avvärjt en katastrof. Då hade flugan försvunnit upp i gryningen såsom dess gener programmerat att den ska då människor viftar. Istället riktade den blicken mot det tomma hålet i askoppens mitt, paralyserad nästan. Kan askoppar hypnotisera insekter? Solen tog sats, gjorde sig redo. Utan att ta blicken från platsen den stirrade började flugan backa från hålet, kanske funderade den nån kort sekund på om den inte skulle ta å flyga istället. Det är ju vad flugor vanligtvis gör. Men den flög inte, den backade närmare å närmare kanten, till slut balanserade den längst ut, försökte panikartat hitta balansen genom att röra på vingarna. Luften blev nu tung och kletig som sirap, allt stod stilla utom solen som tålmodigt lyfte från hustaket. En svag svag vindpust fick flugan att falla baklänges och med en lätt duns träffa bordet flera sekunder senare. Jag lutade mig fram för att titta på den. En vinge var av, ett ben såg ut att vara brutet och på dess kind såg jag en tår. Flugan sprattlade lite. Jag slog ihjäl den med min öppna handflata, ett barmhärtighetsmord. Nu hade solen helt gått upp.
Man kan inte se solens rörelser hända, bara konstatera att de antagligen sker och jämföra med hur det såg ut precis innan den bestämde sig för att hoppa. Flugan gick lite trevande mot kanten, den såg ut att inte ha nåt bättre för sig, sen vände den sig om. Jag var röksugen och om jag hade tänt och fimpat en cigg hade jag avvärjt en katastrof. Då hade flugan försvunnit upp i gryningen såsom dess gener programmerat att den ska då människor viftar. Istället riktade den blicken mot det tomma hålet i askoppens mitt, paralyserad nästan. Kan askoppar hypnotisera insekter? Solen tog sats, gjorde sig redo. Utan att ta blicken från platsen den stirrade började flugan backa från hålet, kanske funderade den nån kort sekund på om den inte skulle ta å flyga istället. Det är ju vad flugor vanligtvis gör. Men den flög inte, den backade närmare å närmare kanten, till slut balanserade den längst ut, försökte panikartat hitta balansen genom att röra på vingarna. Luften blev nu tung och kletig som sirap, allt stod stilla utom solen som tålmodigt lyfte från hustaket. En svag svag vindpust fick flugan att falla baklänges och med en lätt duns träffa bordet flera sekunder senare. Jag lutade mig fram för att titta på den. En vinge var av, ett ben såg ut att vara brutet och på dess kind såg jag en tår. Flugan sprattlade lite. Jag slog ihjäl den med min öppna handflata, ett barmhärtighetsmord. Nu hade solen helt gått upp.
