Bra pod-avsnitt om felslutet att hjärnors annorlundaskap nödvändigtvis är problem som måste lösas: http://www.npr.org/programs/invisibilia/483855073/the-problem-with-the-solution
Lite småkletigt och så, men tangerar faktiskt många aspekter av post-strukturell funktionshinderforskning, framförallt i den underförstådda kritiken mellan det friska och det patologiska. Bra sommarlyssning - till hösten försöker vi mobilisera den radikala potentialen i "acceptans".
Monday, July 25, 2016
Thursday, July 14, 2016
Enighet som ideal
Kan Theresa May ena
Storbritannien? Kan Socialdemokraterna ena Sverige? Är Trump eller Clinton bäst
lämpad att ena USA? Som framgår av dessa och tusen andra liknande frågor, är
”enighet” ett ofta för givet taget ideal för politiska gemenskaper. En annan,
och möjligtvis bättre, fråga är om Storbritannien, Sverige och USA
nödvändigtvis mår bäst av att ”enas”. Vad som spökar här är en förståelse av
politiken och det politiska som harmoni kring gemensamma intressen. Ofta lockas
också vänstern med i den här retoriken, vilket är olyckligt av flera olika
anledningar.
1.
Enighet
kring vad? Föreställningen om den
enande politiska kraften förutsätter antingen att det finns ett gemensamt och
objektivt gott att enas kring eller att enigheten
i sig är detta objektivt goda. Politiken blir med det här synsättet projektet
att resonera sig fram till vad detta är. Det finns en uppsjö utgångspunkter som
kan hjälpa oss ifrågasätta detta antagande, från Marx klassanalys till Butlers
post-strukturalism. För Marx präglas politiken snarare av fundamentala
klasskonflikter, där det objektivt goda är att betrakta som ett förklätt
klassintresse. Det finns till exempel goda skäl att Theresa Mays eventuella
enande av Storbritannien kommer att göra livet svårare för vissa utsatta
grupper i samhället, precis som hennes föregångare. Enigheten uppnås på
bekostnad av dessas exkludering. Butler lär oss att det förment neutrala och
objektiva målen som vi alla förväntas dela är ett kraftigt uttryck för politisk
makt, en makt som fungerar genom att omöjliggöra vissa politiska visioner och
projekt. Med ”enighet” krymps politikens möjlighetsutrymme.
2.
Politik som reglering av konflikt? I Chantal Mouffes analys av sen-modernitetens
politik är idealet om konsensus en drivfjäder för främlingsfientlighet och
nationalism. Detta beror på att hon betraktar ”det politiska” som av naturen
konfliktfyllt; politikens uppgift är att ge oss möjlighet att, på fredligt vis,
vara en arena för sådana konflikter. Med det här synsättet finns det inget
gemensamt bästa att enas kring, utan en uppsättning motstridiga intressen som
går att härleda tillbaka till vår positionering i samhället. Själva
föreställningen om det gemensamma goda, och om enighetens överordnade värde,
tenderar dock att fungera som överideologi, vilket innebär att ”det politiska”
försvinner från den faktiska politiken. Vi får en blodfattig och urlakad politisk
offentlighet som upphör att engagera. Det är i denna situation
högernationalister kan kapitalisera på att måla upp en ny konfliktlinje, som
emellertid inte utgår från maktrelationer i samhället, utan från nationalstatens
gränser och föreställningen om nationell gemenskap.
3. Ett projekt för vänstern. Givet denna analys är det inte nödvändigtvis så
att vänstern måste hitta tillbaka till en generell och samhällsövergripande
berättelse om framtiden, modellerad efter ”folkhemmet” och välfärdsstatens
framåtskridande. Kanske skulle vi istället stå för vår maktanalys, konstatera
att vårt projekt är att omfördela, pengar och makt, och sluta låtsas om att
alla måste älska vårt politiska projekt. Kanske skulle vi vägra låtsas att vårt
mål är att ”ena” Sverige kring en gemensam politisk linje. Detta skulle
dessutom tvinga högern att argumentera utifrån de intressen som deras politik
representerar, vilket är betydligt svårare än att rapa floskler om ”tillväxt”
och ”gemenskap”. I förlängningen innebär
en intresseorienterad politik för omfördelning av makt så klart ett mer jämlikt
samhälle, vilket kommer att innebära mindre av slitningar och social oro. Det
är en enighet som bygger på att vi är jämlikar, snarare än att vi tycker
likadant.
Det är självfallet så att våra samhällen präglas
av konflikter som är farliga och moraliskt oförsvarbara. Det är sant att
Sverige, liksom USA och Storbritannien, måste ”enas” i någon bemärkelse. Problemet
är att diskursen kring ”enighet” inte adresserar de maktrelationer som ger upphov
till sådana konflikter. För vi kommer bara uppnå ett samhället som hänger
samman, som bygger på jämlikhet, om vi vågar se och starta vår politiska analys
utifrån en förståelse av de konfliktlinjer som faktiskt präglar vårt samhälle.
Saturday, July 2, 2016
Miljöpatriet är nyliberalismens parti
Inte i bemärkelsen att de är nyliberaler, utan för att de, mer än
något annat parti är en produkt av det nyliberala samhället. Jag ska erkänna
att jag inte vet massor om brunkolet, mer än att precis alla som jag litar på i
de här frågorna säger att detta är ett gigantiskt ideologiskt svek och
miljöekonomiskt vansinne. Jag vet mer om migrationsuppgörelsen; ett gigantiskt
ideologiskt svek och humanitärt vansinne. Jag minns också hur jag hade mina
första politiska upplevelser hos Mp, kampanj mot EG och valvaka när man kom
tillbaka in i riksdagen; en samling ideologiskt drivna och principfasta
personer som gav mig en så vacker bild av vad politik kan vara. Många
anarkister i Grön Ungdom på nittiotalet, motståndare till statssocialismen, men
också, redan då, politiska broilers som älskade att pådyvla tonåriga
socialister Stalins skuld. Under de senaste femton åren har de blivit proffs i
politik, producerad av och perfekt för samtidens individualistiska
innehållslöshet. Men nu, i regeringen, hemsöks de av en pågående spänning:
mellan sin egen tomhet och viljan till makt.
Ett sätt att beskriva Mp:s
utveckling är att de lyckades göra sig till den perfekta projektionsytan för de
idéer som förväntas av 2000-talets idealmänniska: småskalighet, öppenhet,
miljömedvetenhet, medvetenhet i allmänhet; aldrig någonsin ett socialistiskt
nej till friskolor, men gärna idylliserande av den typ av föräldrakooperativ
som den urbana medelklassen sätter sina barn på. Mp kan omfatta allt som är
gott, men aldrig det som på allvar kan förändra. Och det är ju så klart väldigt
attraktivt, eftersom var och en därför kan projicera sina egna drömmar om
samhället på partiet. Detta är Mp:s hyper-individualism: ett parti för en
post-politisk människa, som inte bryr sig om makten men ser anti-rasism,
öppenhet och miljöfrågor som självklara attribut snarare än politiska verktyg. Bättre
än liberalerna själva har Mp lyckats förkroppsliga den liberala drömmen om historiens
slut, de idéer och argument som vi alla förväntas vara överens om står Mp för,
vi kan rösta på dem och vara säkra på att vi får en sockersöt humanism
tillbaka. Jämlikhet, jämställdhet, miljömedvetenhet – men utan några radikala
samhällsförändringar. Barnen går på föräldrakooperativ, nu utan halvfabrikat
och med enbart ekologiska råvaror. Det ska kännas bra med politik och det har
känts bra att stödja Mp.
Det är just avsaknaden av
en social teori som gör att alla dessa ställningstaganden, i sak ofta rimliga,
till menlös tomhet. Den ideologiska riktningen pekar bara tillbaka mot
individens själv, som när EDM-kidsen på Summerburst inte dyrkar vem som nu står
på scenen, utan sig själva, med sina mobilskärmar; det är idealet om individen
de söker uppnå, det är självförverkligandet av individen som är idolen. Samma
roll har ”den gröna” ideologin i Mp: utan maktanalys, utan förståelse av
patriarkat och kapitalism, blir den bara en besvärjelse över sin egen
förträfflighet, narcissistisk och polerad. Perfekt för en tid som göds på
illusionen av att förändring är möjligt men samtidigt inte tillåter att något
ska få förändras.
Detta, förvisso
deprimerande, tillstånd hade kunnat fortsätta i oändligheten om det inte vore
för den andra inneboende drivkraften i nyliberal politik: viljan till makt. I
den ekonomiska organisationen av samhället regerar individualismen som
antagande och underförstådd sanning. Men i politiken regerar regeringen. Mp:s
tomhet har så klart gjort dem till attraktivt regeringsunderlag, utan
ideologisk kärna som kan utgöra stoppkloss för Socialdemokratins resa högerut,
ryggrader lika böjliga som fiskelinor. Det problem som Mp nu ställs inför är
att illusionen om det goda partiet spricker, på samma sätt som när
nyliberalismens förgivettaganden granskas för de konsekvenser som uppstår i
riktiga människors liv. Det visade sig att politik handlar om människor. Det
visade sig att politik handlade om faktiska beslut. Det visade sig att drömmen
om 2000-talets individ inte klarade av att möta styrandets realiteter. Det
visade sig att Mp, själva förförda av sin egen skönhet, var helt oförberedda.
De ser ut som fån när de blir kritiserade. De ser ut som tokar när de försöker
förklara bort det ena klavertrampet efter det andra, och anledningen är att de
inte har någon ideologisk kompass som kan motivera varför de gör vad de gör,
som inte säger stopp när vansinnet bryter ut. På Mp:s feminism och demokrati
gick det tydligen att projicera Turkiets anti-demokratiska utveckling. Över
Mp:s miljömedvetenhet kunde man köra fram och tillbaka med en koldriven
slottermaskin och när den var färdig visade sig att det inte fanns något där
från början – i alla fall inte något som inte kunde kompromissas bort.
Alltsammans är mycket
hoppingivande, ty det antyder att historien inte kommer att ta slut, att tomheten
aldrig slutgiltigt kommer att triumfera. I Miljöpartiets pågående kollaps
illustreras möjligheten av en ideologi bortom individualismen och den
post-politiska människans självförverkligande. Det är så klart sorgligt för
alla de idealister som finns kvar inom deras led, som slentrianmässigt
försvarar det goda man åstadkommit – en akt som mest ser ut som konstgjord
andning av en vaxdocka. Det är bättre ni slutar tramsa och börjar se politiken
som ett gemensamt projekt, det finns faktiskt värld som måste förändras. På
riktigt.