Big Strong Union

Om frågan alla frågar

2012-02-02T08:09:00.001-08:00

Många förefaller ställa sig frågan ”vad är det som händer med Malmö?” nuförtiden. Sakerna man syftar på är svåra att förklara, komplexa samhällsfenomen utan uppenbar historia, men å andra sidan självförklarande: folk blir skjutna, dör, döden behöver inte förklaras, döden är uppenbar och en gåta på samma gång. I frågan ekar också en föreställning om den farliga staden i vidare mening: rånen, våldet, segregeringen, den misslyckade integreringen, kulturkrockarna som vissa säger. Någon måste göra något, men vad ska man göra? Alltsammans kan härledas tillbaka till ”socioekonomiska faktorer”, det fattar alla som någonsin hört en expert uttala sig på TV, men det förefaller mindre troligt att en radikal omfördelningspolitik kommer dyka upp inom det närmaste.

Jag är själv rädd. Tidigare har jag inte tänkt på detta som ett politiskt fenomen, utan som mina högst privata neuroser. Men den åtskillnaden rämnar när hela samhället framstår som neurotiskt. Jag upptäcker att det inte bara är jag som klickar fram kartor över ”den senaste tidens skjutningar” i Malmö. Andra Malmöbor säger att de gör samma sak. Döden kanske inte kan förstås, men i alla fall projiceras på en karta. Den blir hanterbar i den tysta fråga som kartan tycks ställa: är jag säker där jag bor och rör mig? Så skalar man bort de andra frågorna som man kanske borde ställa istället.

När skyddsvallen inte längre går att upprätthålla, när de ”socioekonomiska faktorernas” konsekvenser hotar den egna säkerheten, upptäcker man att man har gått i en cirkel: man är tillbaka vid tystnaden efter frågan: ”vad är det egentligen som händer med Malmö?” För de flesta Malmöbor är det här en helt ny känsla, att vara osäker. Men svaren man så desperat verkar leta efter hamnar ofta ingenstans.

Ett sätt att närma sig Malmös situation är att ta en helt annan utgångspunkt: säg att människor inte bara påverkar hur samhället ska vara, utan att samhällets organisation också påverkar vilka människorna blir. Inte som en lera två händer formar till en figur, utan som tusen fingrar knådar samtidigt, till synes slumpmässigt, samtidigt som leran själv spjärnar mot och släpper efter. Även om det inte finns en övergripande koordination, så kanske det finns något slags logik, en antydan till ett mönster i lerklumparna vi blir. Ett sätt att börja leta kan då vara att försöka titta på några enskilda avtryck på oss och börja ställa frågor kring vad som har satt dem där, vad de är ett avtryck av.

Diskussionen om barnets skola. Dilemmat att barnet kanske hamnar på fel skola – en skola som man hittar skottlossningar på om man googlar. Den skolan vill man inte att barnet ska gå på. När man inte har ställt sig i kö i tid till en bättre skola får man skuldkänslor. Man målar upp scenarier om hur barnet inte kommer att lära sig läsa, inte få den uppmärksamhet det behöver, börja umgås i fel kretsar och hamna snett. Vad kommer denna skuld ifrån, eller snarare, vems skuld är detta? I just det här samtalet: förälderns. Som så klart gör allt för sitt barn. Men avtrycket på lerklumpen ser inte ut så om vi tänker efter. Underförstått är att ansvaret för att hamna på rätt skola är en individuell angelägenhet. Det faktum att det finns rätt och fel när det gäller skolor är en effekt av en väldigt politisk fråga, precis på samma sätt som det subjekt som klandrar sig själv för att ha slarvat med valfriheten. Istället för att se ett gemensamt problem, ser man ett personligt misslyckande.

Vi uppmanas att göra ett val, vilket grundas i en föreställning om att det finns kvalitetsskillnader mellan olika skolor, vårcentraler och så vidare, annars hade ju inte valet spelat någon roll. Det här faktumet kan ibland maskeras bakom retoriska figurer av typen: ”det handlar inte om att välja en bättre skola, utom om en skola som passar den här individen bättre”. Nåväl, av någon anledning förefaller vissa grupper i samhället, vi kan kalla dem ”medelklassen och uppåt”, tycka att bättre för individen = många barn av samma etniska och socioekonomiska bakgrund som en själv. Det kanske börjar med att några av föräldrarna som brukar träffas och dricka kaffe medan barnen lekar väljer Ribersborg, snacket börjar gå i Rörsjöstadens lekpark, de som från början inte var så oroliga börjar bli, de kanske också skulle välja Ribersborg? Kvar blir en massa barn vars föräldrar inte lägger ner samma energi på att fullgöra valfrihetens plikter. Det kan gå alldeles lysande för de här barnen, men statistiskt sett så kommer barn som kräver mer tid, energi och mindre klasser, att vara överrepresenterade. Vilket så småningom gör föreställningen om de bättre och sämre skolorna till en självuppfyllande profetia: tvärtemot hur behoven fördelas så kommer klasserna att vara större och resurserna mindre bland de barn som inte har föräldrar som ställer sig i kö i tid. Vilket gör att googleresultaten för de här skolorna framstår lite mindre som en slump och lite mer som konsekvenser av de subjekt vi formats till.

Medborgaren nuförtiden förväntas vara aktiv, välja det som passar, välja rätt och ta konsekvenserna. Vi har ett individuellt snarare än ett gemensamt ansvar för välfärden. De som har mycket resurser, ekonomiskt och kulturellt, kommer generellt att lyckas bättre med att välja rätt. Ett till synes otidsenligt sätt att benämna fenomenet är ”klassamhälle”, men vem vill vara den som sprider dålig stämning? Detta skriver in en annan geografi ovanpå skottlossningarnas, geografin över bra och dåliga skolor, över bra och dåliga områden. Det är ett avtryck på oss: vi är inte i det här tillsammans.

Kort sagt: vilka vi är när vi betraktar vad som händer med staden går inte att isolera från hur staden – samhället – är organiserat. Vi är i något avseende gatorna vi går på och utan att vi vet om det har vi ett svårt behov av andra lösningar än att välja att gå någon annanstans på natten, på säkrare ställen. En vän berättar att en hitflyttad kollega har frågat om det är farligt att bo på en speciell gata, en gata med mindre bra rykte. Jag skulle inte själv gå där på natten. Men man vill inte vara den som spär på Malmös dåliga rykte, man skäms för att säga att det finns platser i stan man undviker. Instämmande nickar, vi anar vilka politiska krafter det finns i rädslan, ingen jag pratar med vill väcka dem. Var och en ritar sin egen karta över staden, vissa sätter en ära i att deras har färre svarta zoner. Det antyds att osäkerheten som folk känner är ett svenskt, inskränkt, småstadsfenomen, någon känner någon som har bott i Atlanta. Ett samhälle måste vara skadat när elvaåringar rånar folk med tjugo centimeter långa köksknivar. Medianarrativet om den farliga staden är inte den skadan, men kanske saltet som strös i såren efteråt, ytterligare en loop i cirkeln av overklighet som lägger sig över staden.

Rädslan som vi inte får känna, men som folk känner ändå. En produkt av hetsen och det uppskruvade läget så klart, men indikativt för något annat. Det blir väldigt påtagligt här, hur staden skriver in sig i våra kroppar. Hur vi undviker somligt, oftast utan att tala om det, hur folk förefaller vända sig om lite oftare. Vissa måste förvisso bo på de här platserna, men det talar vi inte om. Bostadsköerna minskar med marknadshyror. Fler poliser gör staden tryggare. Det finns för många vapen.

Och det stämmer kanske. Men vi blir inte tillfredställda, vi förstår fortfarande inte vad som har hänt med staden vi bor i. Samtidigt som samhället uppmanar oss att ta ett individuellt ansvar för välfärden, så krävs det gemensamma lösningar. Mindre vapen är kanske bra, men roten till alltsammans finns inte där, vilket man kan påpeka och vifta med de ”socioekonomiska faktorerna” igen. Surrealistiskt blir det när Betatrice Ask besöker Malmö med Kungen i släptåg, de har samtalet med polisens spaningsledning. Inte ens de tomma gesterna är ofarliga, för vad ska vi egentligen tro när Kungen kommer för att visa sitt deltagande? Att vi är en scen i samma odemokratiska och absurda fars som monarken har spelat de senaste åren?

Problemet är kanske inte bara att vi inte kan lösa ett antal brott, eller minska klyftorna i staden. Problemet kanske också är att vi inte har ägnat oss tillräckligt mycket åt att granska hur vi har blivit människor i en stad med klyftor, människor som i sin tur gör klyftorna större, hur vi gör avtryck på gatorna i utifrån fingrarna som format våra skor. Det verkar som sagt osannolikt att en radikal omfördelningspolitik kommer dyka upp, men varför? Vad är det som gör att denna, och en del andra, politiska lösningar verkar omöjliga? När alternativen till hårdare straff och fler poliser exkluderats från vad som är politiskt möjligt, står alla som vill någon annat handfallna, vad vi kan göra är att sätta barnet på rätt skola och hålla oss borta från Seved – enligt DN det närmaste laglöst land som finns i Sverige.

Tidningsartiklarna efter mordet på 15-åringen på Rosengård rapporterade om en småkriminell ungdomsgangster, inte barnet han var, rubrikerna ekade av Flashbacks standardkommentar: självsanering. Det finns för få röster som försöker skrika något annat. Jag vill se en väg ut.

# 3 Cyklar, Målning

2007-10-15T14:45:00.000-07:00

På väg från parken hade en man ställt två cyklar på rygg. Han satt mellan dom, arbetade med ett verktyg (såg ut som en skruvmejsel) och växlade som de var olika delar av samma kropp. Jag får alltid ett sånt pirr i magen när jag ser folk göra nåt de är lysande på. Det är njutbart med skicklighet. Samma känsla fick jag ofta som barn då min morfar fortfarande målade, jag brukade sitta i källaren i hans och mormors radhus där ateljén var inrymd och titta på när han arbetade. Morfar är en sån konstnär som alltid målar samma sak - träd. Ofta i tusch, ibland i olja men för det allra mesta tecknade med en enkel svart kulspetspenna. Nuförtiden målar han ingenting vilket är synd. Men om inte har lust så har man inte. Ännu mindre anledning att göra sånt man inte har lust med, har man då man är gammal.

# 2, Fotboll Filosofi

2007-10-11T09:38:00.000-07:00

En helsingborgare tar över MFF. Och på väg från skolan idag såg jag Wlodek Rabynocwski (eller hur det nu stavas), professor vid filosofiska institutionen i Lund. Jag trodde han skulle hälsa, men istälelt kastade han huvudet bakåt i en våldsam rörelse. Det var ögondroppar, han skulle bara ta ögondroppar.

# 1 Sallad, Demokrati

2007-10-09T08:09:00.000-07:00

I morse gick jag bakom en bred man som bar fyra lådor isbergssallad på ena axeln. De skulle till ett gatukök som gör kebab och falafel, lastbilen stod parkerad femtio meter bort. Mannen kryssade skickligt mellan morgonstressade malmöbor med lådorna, så fort ett salladshuvud var på väg att trilla av översta lådan korrigerade han - med hjälp av yrkesskicklighet som utvecklats till en nästan övernaturlig förmåga att känna när salladshuvudena är på väg att trilla av. Eller så använda han skylfönstren han passerade som spegel.

Nu är det stor demokrativecka på SVT, i Metro och i resten av världen om jag förstått saken rätt. I Metro finns varje dag en helside-intervju med nån person som är kunnig i ämnet, idag Paolo Roberto. Första halvan av intervjun får mig att ifrågasätta urvalskriterierna för vilka som tillfrågats, andra halvan att dö lite grann. För att styrka den något märkliga tesen att Gud är demokrat säger Paolo (typ): "titta på oss i europa, här finns kristendomen och här finns demokratin". Demokratiförespråkare som menar att just deras egen troslära har det enda svaret på hur samhället bör styras brukar i andra sammanhang kallas fundamentalister. Men intervjun fortsätter som inget hänt, som att den kristna världens korståg och kolonialvälde över resten av världen inte lagt grunden till den fattigdom som nu härskar där och som att denna fattigdom inte har någonting att göra med att vi Svenskar (till och med duktiga invandrare som integrerats och blivit demokratiexperter) är mer demokratiskt sinnade än de länder vi med Guds (inte Allahs, inte Ganeshas) mandat förslavade.

cassa -f@cking -nova!

2007-09-15T12:11:00.000-07:00

Om livet var lite mer såhär skulle det vara fullt möjligt att den här kycklingen hoppade ur skärmen och satte sig i ditt knä. Det är också möjligt att jag skulle ha lite bättre koll på vad jag ville säga, för jag känner inte alltid igen mig själv. Jag tror ibland att det är som i den där låten... att jag bara tog en paus och under tiden stod jag precis på samma ställe, pillade lite på löven på buskarna och väntade på bussen eller nåt... Sen så dök nån upp på andra sidan gatan och jag kände direkt att det var ju inte så jävla länge sen. Det är ju nästan samma sak som förr fast bara nästan.

Och det tror jag är själva tjusningen med förr, att det aldrig blir riktigt likadant igen.

-

2007-09-14T06:49:00.000-07:00

Nu är det dags för Svensson Svensson igen. När jag var på Mallorca i somras så var han pappan med på samma charter. Han var jättejätte liten på höjden och typ lite stor på bredden, han såg faktiskt söt ut i sina fotriktiga sandaler. Hans damsällskap var däremot liten på alla sätt och inte så jättesöt. Dom hade handlat med sig en massa "exotiska" spritsorter hem, men det hade ju å andra sidan jag med.

Bilden är tagen dagen efter han har prövat alla sina nya spännande spritsorter. Kvinnan är nån helt annan.

-

2007-09-12T03:39:00.000-07:00

Det var vänligt av aftonbladet att pixla bilden till den här artikeln. Det finns nämligen ett gränsvärde för mängden brunkräm/kvadratcentimeter hy som man tål innan man börjar fontänspy över sin dator. Pokerspelaren Ken Lennaard befinner sig på fel sida av den gränsen.

Ken Lennaard är som bekant professionell pokerspelare, pokerkändis, pokertidningsredaktör etc. Precis som andra pokercelibriteter framhåller han gång på gång pokerns skyhöga intellektuella krav, dess specifikt psykologiska karaktär och dess inre skönhet som spel. Konstigt nog är vinns varenda tävling - som jag i brist på annat ser sena kvällar på tv5 - av nån finnig tonåring som började spela för tre veckor sen. Ännu konstigare är att Ken när det kommer till skattebetalning anser att pokerinkomster är lotterivinster. Tråkigt för Ken att han livnär sig på en motsvaighet till att köpa trisslotter.

Få saker irriterar mig så mkt som internetpoker. För det första tror jag att det ganska mkt handlar om tur och att intellektualiseringen mest är ett sätt att förvandla sitt spelberoende till penisförlängare. För det andra tror jag att enda sättet att tjäna pengar om man inte har sjuk tur är att spela mot idioter. Såna tror jag att det finns en hel del av på internetpoker-sajterna och jag tycker det är fruktansvärt cyniskt att tjäna pengar på idioters spelberoende. För det tredje så tror jag att de fula reklamfilmerna, de fula pokersidorna och de fula jävla fejjorna på alla "pokerstjärnor" som aftonbladet envisas med att slänga in i sin sportbilaga, är bensin så länge vi betraktar spelberoendet som eld. Men det gör ju inte folk ändå. När det kommer till spel å dobbel är varochen själv kapabel att styra och bestämma över sitt liv, brukar pokerspelarna framhålla. Ett argument som ni kan roa er med att använda på t ex narkomani eller något annat beroende (eller så kan ni skriva den moraliskt relevanta skillnaden i kommentatorsfältet).

Vissa barer, snabbköp och mindre restauranger har Jack Vegas-maskiner som alltid frekventeras av män med ögon tomma som sahara. Här sitter också lappar med reklam för partiet.se. Jag trodde först att det var nåt slags lobbyorganisation för spelbolagen... men så var det inte, visade det sig (Partiledaren Ulf Linde har dock arbetat inom spelbolagens branschförbund). Det är ett parti som enligt egen utsago kommer att "förändra Sverige". Partiet.se har dessutom ett gediget partiprogram som bygger på den något okonventionella kombinationen "avskaffa spelmonopolet"/"fri kollektivtrafik". Läs och förundras!

-

2007-09-11T06:27:00.000-07:00

Idag när jag kom hem från skolan med ett mentalt piano på axlarna låg en ensam pilatesboll mitt i vårt välstädade vardagsrum och såg rund ut. Då tänkte jag "det här betyder något men jag vet inte vad". Sen så la jag mig i soffan och så fort jag somnat drömde jag att jag hade en egen frukttädgård som jag tog hand om. Ibland kom vänner och hälsade på och jag brukade ge flätade korgar med mogna frukter till dom. Sen vaknade jag och om några minuter kommer jag att ha glömt alltsammans.

!!!

2007-09-10T06:28:00.000-07:00

Ni ska veta att jag tar en ansenlig risk genom att skriva den här bloggposten. Jag riskerar inte bara att få problem i min akademiska karriär och i mitt yrkesliv, även mina personliga relationer är i fara. Mitt samvete tillåter mig emellertid inte att tiga, även svåra sanningar måste berättas.

UNPO är en internationell paraplyorganisation för minoritetsfolk. Jag hittade till hemsidan då jag letade efter information om det romska folkets vedermödor att bilda ett parti i Rumänien. På plats 53 i listan över diskriminerade minoriteter finner jag till min förvåning att vi har en minoritetsproblematik liknande den i Rumänien här i Sverige: Scania. Scania består av de svenska landskapen Skåne, Halland, Blekinge och den danska ön Bornholm. Mot bättre vetande lever jag alltså mitt i en förtryckt minoritetregion!

Diskrimineringen av Scanierna är av skilda slag. Till exempel saknar "the historical scanian laguage [...] any legal protection " och ignoreras helt av staten. Bara svenska lärs ut i skolorna.

En allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheterna (jo, de skriver så) är oförmågan att uppmärksamma och hantera den Svenska statens invasion av Scania i slutet av 1600-talet. Sammantaget leder detta till "a psychological situation [that] is very troublesome with an extremely high level of self-censorship in the region". Den här formen av självcensur känner jag igen. Jag är själv en andra-generationens scanier, men sällan eller aldrig är det vad jag kallar mig då folk frågar var jag kommer från. På ett liknande sätt väljer min flickvän att framhålla sitt belgiska ursprung, trots att hon bott i både Ystad och Tomelilla under sin uppväxt och trots att hon kommer från en Scanisk familj.

Om man vågar sätta sig upp mot förtrycket kan man räkna med sociala bestraffningar... "There are frequent examples of individuals who do not accept the official view on state myth on history, language, culture etc. and they are treated in a discriminatory way. A number of pro-Scanian authors, historians, cultural personalities and the like, have become persona non- grata because of their views and opinions". Här hade det varit intressant med lite exempel... antagligen har man valt att inte nämna några namn för att skona dessa personer från ytterligare kränkningar. Men det behövs ju inte särskilt mkt fantasi för att komma på personer som rakryggat stått upp för det skånska. Inte minst inom den politiska sfären. Konskvenserna är inte heller vilka som helst, en frisårpkig pro-scanier kan räkna med problem i sitt arbetsliv, när det gäller att göra affärer samt i sina personliga relationer.

Det anmärkningsvärda med förtrycket av Scanierna - och här skiljer det sig lite från t ex romernas situation i Rumänien - är hur illasinnat och snillrikt det är konstruerat. Det är nämligen så att inte ens Scanierna själva verkar veta om att de är förtryckta; repressionen har en genuint psykologisk karaktär. Ett oerfaret öga skulle till exempel kunna tro att anledningen till att massmedia ignorerade Stifetelsen Skånsk Framtids anslutning till UNPO och FUEN var att folk helt enkelt inte bryr sig. Men så är det inte. Det här är istället ett mått på den utbredda självcensuren i regionen, tidningarna vågar helt enkelt inte skriva om dessa epokgörande tilldragelser!

Situationen är så klart alarmerande: "The Scanians have been subjected to a policy of cultural hegemony: by law, force and persuasion". Den här typen av sakförhållanden bör resultera i handling.

Som tur är finns det organisationer som kämpar mot den rådande situationen i Scania, jag har redan nämnt Stiftelsen Skånsk Framtid. Vi får inte heller glömma den växande folkrörelsen "Stiftelsen Skåneländska Flaggans Dag" som nämns i texten. De arbetar bland annat med att utse "årets skåning".

-

2007-09-08T09:50:00.000-07:00

För länge sen, någon annanstans, skrev jag om hur besviken jag blev då jag en solig sensommardag köpte en nevrosedynskadad Nogger. Jag har sedan dess sett till att gardera mig mot dylika missöden genom att känna på glassen genom pappret innan jag handlar. Men ingen strategi är hundraprocentig i de här sammanhangen, idag var olyckan framme igen. Jag slet girigt av pappret till min Magnum Almond, GB:s regalskeppet Vasa, och fick en smärre chock då jag beskådade kreaturet innanför. Den såg ut som något man skulle kunna operera ur någon som har en farlig sjukdom. Glassen och chockladen var vilt sammanblandad, glasspinnen var krökt och mandlarna satt allesammas i en klump och spretade alla håll som tänderna på ett barn i ett land utan allmän tandvård. Det hela såg så osannolikt ut att jag inte ens övervägde att reklamera, ingen på GB hade trott att det var sant.

En annan sak... har ni tänkt på att GB-glassarna blivit mindre och mindre i takt med att priset har stigit. Skulle vara intressant att se inflationstakten för priset/gram glass. Min gissning är att den kurvan är betydligt brantare än KPI. Vilket sannolikt har att göra med monopolsituationen på den svenska glassmarknaden.

-

2007-09-07T08:03:00.001-07:00

Varje vetenskap är förtjust i just sina lagar, därför förses de ofta med beskrivningar av typen "den järnhårda"/"den allmänna"/etc. Samhällsvetarna är inget undantag; när det pratas vetenskapsteori pratas det också samhällslagar. Klassiska exempel är "Demokratier krigar inte med varandra" och "I alla organisationer uppkommer hierarkier". Om vi bortser från den lite stelbenta inställningen att enbart generaliserbar kunskap är värefull, så finns det dessutom något konstigt i sättet man försöker falsifiera "samhällslagarna" på. Beviset på att en samhällslag gäller är vanligtvis att man inte kan komma på något fall då den inte stämmer. "Demokratier krigar inte med varandra" gäller så länge ingen kan visa ett fall där demokratier krigar (vanligtvis tar någon brainy/nerdy person upp fortsättningskriget mellan Storbritannien och Finland som spetsfundigt motexempel...). Det här bygger på att man missförstått den begreppsliga innebörden i termerna "lagbrott" och "lag". Vi tycker att det är meningsfullt att tala om lagbrott, vi använder termen för att definiera ett enskilt fall då en lag inte gäller. Om lagbrott automatiskt upphävde lagar skulle termen vara meningslös, ett lagbrott skulle inte bryta mot en lag eftersom lagen inte skulle finnas. Vi skulle då säga "lagupplösare" eller dylikt. Vi verkar alltså kunna prata om "lagar", trots att det existerar "lagbrott" som bryter mot lagarna. En samhällslag, om såna nu existerar, torde alltså istället vara en social konstruktion som vi upplever att ett "brott" begås mot då den inte gäller. Vi blir förvånade, kan man kanske säga.

Ambitionen att beskriva samhällsfenomen i naturvetenskapliga termer är ganska avskydd bland mina studiekamrater, "positivism!" väser de och ruskar på huvudet. Jag tror att de misstar sig, framförallt underskattar de teoriernas potentiellt subversiva kraft. Det partikulära har inte samma omstörtande styrka som det generella, till exempel tror jag att feminismens styrka bygger ganska mycket på det som Schyman noterade i sitt famösa talibantal: att kvinnoförtrycket i Afghanistan och i Sverige kan förstås inom ramarna för samma analys. Sen så är det självfallet skillnad på naturvetenskap och samhällsvetenskap, reaktionerna på två demokratier i krig skulle antagligen vara diametralt olik mot om tyngdlagan plötsligt upphävdes.

------

För övrigt, en hammare är inte samma sak i en verktygslåda som jämte en skära. Detta angående landslagströjor på Zlatan respektive svenskfödda kids i en segregerad skolvärld i en segregerad stad i ett landskap där Sverigedemokraterna är det snabbast växande partiet.

Politik

2007-09-06T08:52:00.000-07:00

Trogna läsare av Husarm vet att sidan emellanåt ser ut lite som ett bord på ett kafé där unga människor i fancy kläder får lägga vilka flyers de vill. En hårdrockare som satt bakom mig på tåget mellan Nässjö och Malmö sa till sin kompis (som var metall-noob) att "enda sättet att hitta i djungeln är att följa en stig" och det känns ju ganska mkt som husarmarnas intention. Att vara en stig (och de är bäst i malmö, det bör sägas).

De senaste dagarna har det rasat en väldigt svensk och väldigt dum debatt i diverse skånemedier om huruvida man ska få uttrycka sin patriotism på skolfoton genom att ha på sig sverigetröjor. Dramat utspelar sig på Strndskolan i Klögshamn och på Husarm hittar man helt plötsligt väldigt politiska bloggposter om händelseutvecklingen, arga och lysande. De är tre stycken, scrolla ner så du inte missar de första!

EDIT: Oj, inläggen är borttagna. Vad synd, de var bra.

-

2007-09-03T11:36:00.001-07:00

Min vän med t-shirt-dilemmat uppdaterade mig just från introduktionen på juristlinjen. Alla ska presentera sig. Snubbe 1 säger "jag har 1.7 i handicap i golf". Snubbe 2 säger "Jag har gått på Lundsberg". Snubbe 3 säger "Det speciella med mig hittar ni i mina byxor". Alla fnittrar. Min kompis känner att det här med vilken bandtischa hon skulle ha på sig nog inte hade så stor betydelse...

WTF

2007-09-03T10:51:00.000-07:00

Finns det någon nationalekonom, matexpert, guru eller tankeläsare som kan förklara följande ehh... "kreativa" produktutvcklingsresultat: Kalles Kaviar/Banan?

Jag tillhörde dom som tyckte att kaviar/mjukost var tveksamt och kaviar/ägg direkt äckligt. Jag menar ägg på tub, vad fan är det? Det här slår dock alla rekord, det är så sjukt att det inte ens går att etikettera. Kombinationen kaviar/banan i samma tub ligger liksom utanför den mänskliga fattningsförmågan, det går inte att greppa hur en sån idé kan födas. Låt mig säga som såhär: jag utesluter inte droger och jag utesluter inte utomjordingar.

Troligaste förklaringen är dock kanske det underliga släktet "produktutvecklare inom matbranschen". Ja, dom som gav oss Dumle med äppelsmak, Vanilla Coke och mjuka ballerinakex. Det går bara att spekulera i hur brainstormingen lät: "...jag tänker mig kidseeen... de har ryggsäck... de kör skateboard, de får nattlig pollution och hänger på trottoarkanter... Men vad vill de käka efter plugget? De vill ha kaviar, de vill ha banan, de vill ha det samtidigt, på mackan... eller direkt ur tuben... de kör det som mellanmål... som nattmat... banan/kaviar är där morgonen efter första fyllan... de har det som groggvirke och smörjer in varandra i det när de har sex... Idol-Måns kör reklam för banan/kaviar i NRJ, Filip och Fredrik älskar det och han Promoe kletar in det i dreadsen i skägget...".

Shit... och någonstans känns det ganska vemodigt att fina svenska varumärken investerar sitt förtroendekapital i nåt slags kulinariskt Fear Factory. Lite som Ikea skulle börja sälja giljotiner.

-

2007-08-31T05:32:00.000-07:00

Isaac Asimov sa det kanske bäst redan för tjugofem år sedan; "... ibland verkar civilisationens utveckling mest vara en inskränkning av människans privatliv" (UR Stiftelsen och tiden). Kanske nåt att tänka på nu när övervakning och integritetskränkande så ofta förkläs till "utveckling" och "nödvändighet".

-

2007-08-29T14:30:00.000-07:00

En av mina relativt nya fina vänner ska resa i sydamerika det närmsta halvåret och idag var det avskeds-/födelsedagsfest. En jättetrevlig tillställning, verkligen. Efter de glutenfria skorporna och den grymma glutenfria pannkakstårtan gled samtalet in på politiskt engagemang. Åsikten framfördes att ett ungdomsförbund som jag var medlem i under några viktiga år av mitt liv mest bestod av antiintellektuella fjortisar som likriktats och mest var vänster för att det var coolt. Politiska sammanslutningar ska framförallt ägna sig åt offentlig idédebatt och självrannsakan, verkade man mena. Ett mkt korkat resonemang... Politik handlar så klart om ständigt pågående revideringar av samhällsvisionen, men samtidigt om att dessa revideringar ska ha återverkningar i samhället. Man ägnar sig inte per automatik åt politik för att man läser och gör intressanta tolkningar av Kropotkin. Först när det finns en intention att omforma (eller bevara) samhället gör vi politik. Kanske skulle vissa av gästerna på denna bjudning ha mera ut av en diskussionsklubb, men exakt hur skulle det göra alla dessa vänstervisioner till verklighet? Vi har inte en välfärdsstat i Sverige för att folk har varit så himla duktiga på att diskutera, utan för att folk har demonstrerat, strejkat och kollektivt slutit upp bakom mål för att realisera sina gemensamma intressen. För att man har tagit ett steg till.

Jag tror också att det behövs forum för progressiv idédebatt. Men att hacka på mitt gamla ungdomsförbund är så sjukt mkt "vi har blivit såna vi lovade att aldrig bli". För var det inte just det som var problemet...? Att ingen engagerade sig, att alla bara gav fan i allt... Det stör mig när man hackar på unga människor som vågar och vill stå upp för sina åsikter. Vänstern behöver det, folk som är beredda att ta den självklara implikationen av sitt teoretiserande; att ägna sig åt verkligheten istället för åt intellektuellt kukmäteri.

-

2007-08-28T09:01:00.001-07:00

Jag undrar om lundabratsen som börjar juridikutbildningen imon har samma funderingar som min twee/jangle/powerpop-vän... ska jag ta den rosa eller den ljusblåa skjortan, ska jag fästa solglajjorna i skjortknäppningen eller sätta dom uppe på fläskkotletten, får jag skönare polare om jag knyter pullovern snett över bröstet eller ska den bara hänga över axlarna?

Hennes dilemma rörde t-shirts, antingen Hidden Cameras eller Teenage Fanclub. Hon lutade åt Hidden Cameras. Uppskattningsvis går det väl dryga hundratalet elever i varje årskull på juridicum, av dom lär ju minst hälften tror att en tischa det står Teenage Fanclub på kommer från typ JC och ska vara sådär ungdomlig som bara JC kan vara, därför verkade Hidden Cameras bättre. Men å andra sidan kanske man inte framförallt vill hooka upp med såna som inte känner till 90-talets bästa popband då man börjar ny utbildning.

Jag tror att man på goda grunder kan anta att de som känner till Hidden Cameras också känner till Teenage Fanclub, och sänder inte en t-shirt med de senare ut göttigare signaler? Ok, Hidden Cameras har gjort en del tokbra poplåtar, men jag tror att fler har ett verkligt passionerat förhållande till Teenage Fanclub... det är i högre grad ett band att älska. Dessutom har Hidden Cameras gjort en låt om kiss-sex och det har jag svårt att förlika mig med.

Själv lyssnar jag bara på All Saints idag. Shit... texterna är så himla bra... "A few questions that I need to know, how you could ever hurt me so... I need to know what I´ve done wrong... and how long it´s been going on...". Sen "Pure Shores", när får jag dansa till en remix av den???

-

2007-08-27T09:58:00.000-07:00

Nu är jag tillbaka i malmö igen, resan var mödan värd men en möda var det. Jag trodde bussen var ett skämt; hela insidan var klädd i heltäckningsmatta och det stank urin. Busschauffören förklarade det hela med att Sweden Rock Festival leasat den förra året och att stanken inte gått bort sen dess. Han såg väldigt ledsen ut när han sa det, som en väsentlig del av hans yrkesstolthet investerats i att alltid köra oklanderligt doftande bussar.

Jag fick inte ett skit inspelat på hela helgen. Jag har verkligen ingen som helst lust att spela in mer big strong union-grejer. Det kan vara den slutgiltiga döden.

Småstadsliv

2007-08-24T15:07:00.000-07:00

I korsningen Hallmansvägen-Dunkehallabacken möts man; fast det är flera år sedan sist var det inget snack om vart jag å Jocke skulle träffas. Vi vandrade ner till stan genom bäckalyckan, ett villaområde där barnen kan leka utan att föräldrarna behöver vara oroliga för någonting. Nu såg vi inga barn eftersom dessa antagligen satt inne å spelade dator istället, men det är ett väldigt fint område. På talavidskolan jobbar min mamma, där har jag varit elev i sex år och bland annat stulit en brandsprutare.

Vi satte oss på uteserveringen på Bongo Bar. Folk var igång, taggade. Stället startade upp typ samtidigt som jag blev arton, det har blivit ett sånt ställe som har rykte om sig att ha varit mkt bättre förr men som alla trots allt fortfarande går till. Jag å Jocke språkade om det här med festkläder. Att man liksom slutat med att kitta sig för utgång och typ alltid har jeans och skjorta/tisha med kofta över. På bongo var alla väldigt kittade i fräsiga bälten, linnen å slips, slitna jeans, en hatt på snedden, en snusnäsduk nonchigt nerstoppad i ena bakfickan, en uppvikt krage etc. Ett stort grabbgäng utmärkte sig genom att ha snajdiga frisyrer, olika färger, en massa vax i olika hårspetsar som var riktade åt olika håll. Hockeykillar. Efter nån timme kom min bror, hans gäng verkade roligt och lite knepigt. I småstäder är det nog klokt att mest lita på knepiga gäng, iaf var det så för mig. Och för min bror med då, vad det verkar. Vi hade redan fått nog vi det här laget (21.30) och började traska hemåt.

På hemvägen tänkte jag på hur sjukt vacker stad jag kommer från och hur gärna jag vill visa den för folk som aldrig varit här.

När vi åter stod vi korsningen Hallmansvägen-Dunkehallabacken och pratade om en massa gemensamma vänner som vi undrade över, kom en bekant figur traskande längs gatan. För helvete, det var ju Jonas; gitarrist i mitt gamla band Next Stop Sunset Boulevard och en riktigt skön typ i största allmänhet. Han berättade att han skulle börja jobba på Volvo Personvagnar i nästa vecka. Som "Controller", ingen aning om vad det är. Han var sig lik, lite sprittig och glad och vi fördrev en hel del tid med att stå å snacka om vilken klassisk mark vi nu träffats på. Sen gick han och vi ba´ "vi ses här igen", för det är verkligen ett sånt ställe där folk alltid står och hänger. Ni vet, Jönköping är en backig stad och mitt gamla gäng bodde med utsikt. Om man skulle till Bymarken (där jag bodde) gick man Hallamansvägen och om man bodde på Skänkeberg (som Jocke) så fortsatte man upp för Dunkehalla. Dessutom var det en bra plats att hämta andan på.

Man tänker mkt såna här kväller på vart alla gamla vänner har tagit vägen.

(bilden är från stadsparken över bäckalyckan, något hundrtal meter från vår legendariska mötesplats)

höst

2007-08-24T07:42:00.000-07:00

Nu kommer så hösten. Den börjar vilken dag som helst och fortsätter till vilken dag som helst maj 2008. Eventuellt tar den ledigt några dagar i mars och så blir folk insnöade i sina hus och tvugna att äta varandra för att överleva. Jag har alltid en kexchocklad i fickan och behöver således inte oroa mig speciellt mkt för hösten. Istället har jag gett mig själv ett antal mål att uppnå. Jag har lärt mig att mål lämpligen formuleras diffust så att man alltid på något jävla sätt kan få det till att man fixat dom. Följdaktligen är det första och mest centrala av mina mål "Att göra lite mera nytta". Ett bra och motiverat mål som jag hoppas ni kommer att märka av här på bloggen.

Nu ska jag fortsätta spela in musik.

III

2007-08-23T15:30:00.000-07:00

Idag uppfann jag en ny sak i mitt huvud. Istället för att höra orden dom säger använder jag a technical device som dubbar alla ord till det man helst vill höra. Så när någon säger "vad fan gör du?" hör man "du är inte tunnhårig". Och när någon riktar kraftiga luftslag mot en tror man att de viftar bort myggor, eftersom man hör dom säga "beuty attracts mosquitos". Och då ler man och tar den vredgade minen i deras ansikten för gulliga grimaser.

Den här helgen ska jag verkligen verkligen göra mitt bästa att spela in låtar om olika månader jag varit med om 2007. Allt är osäkert och bygger på att en snubbe i Tenhult ska komma in till city och lämna en mikrofon till min bror. Om planen går i lås kanske det blir en sista big strong union-höst. Nu saknar jag mest.

1,16

2007-08-16T09:13:00.001-07:00

Fy fan vad det regnar, himlen bara öppnar sig vid diverse olämpliga tillfällen och tömmer sig. Det är en lynning himmel, men inte lika lynnig som jag. Varje dag måste jag plugga till en tenta som jag sket i helt utan anledning. Delkursen heter Finansiell ekonomi och handlar om hur man prissätter aktier, obligationer och terminer.

I helgen ska jag åka med Bakers at Dawn (se länk till höger) och spela på en indiefestival i Kroksjö. Det blir "indierock deluxe" (tre gitarrer), och det säger jag helt utan urges att förlora alla mina vänner... Sjukt bra låtar är det, jag spelar ett gitarrsolo för första gången. Helt tokigt. Det finns alltså indiefestivaler fortfarande. Det är bra, min världsbild hade rasat samman för tio år sen om någon sagt att indiefestivalerna skulle avvecklas. Eftersom man är förståndigare som femtonåring än som vuxen är jag mkt glad för den femtonårige Niklas skull. Han är den enda person som känner mig riktigt väl. Det är för att han hälsar på mig ibland när jag är onykter eller bitter.

Nu ska jag äta en ugnspannkaka om det blir nåt över.

-

2007-08-12T18:54:00.000-07:00

Det här är min sista natt på jobb, hurra hurra hurra. Jag har blivit odrägligt trött på att jobba natt. Min arbetsmoral har tynat bort och nu är den nästan genomskinlig. Vilket får mig att beundra alla mina arbetskamrater än mer för det fantastiska jobb de gör. Trots att ingen tackar dom - det är det som är så imponerande. Här blir man aldrig tackad av någon utom av andra personer som inte blir tackade. Den välfärdsstat - som jag gör så goda försök jag förmår att försvara - är mina arbetskamrater. Till och med dom dåliga. Tre timmar kvar nu, längtar efter att få cykla hem.

...

2007-08-09T18:01:00.000-07:00

Just när man bestämt sig för att man inte har så mkt mer att skriva, lutat sig tillbaka i tv-soffan och slentrianmässigt ögnat igenom text-tv rubrikerna...
Ja, nu är det som det är. En del saker är så dumma att jag inte kan låta dem passera okommenterade.

I den här artikeln i DN redogörs för Socialstyrelsen och Försäkringkassans nya riktlinjer för sjukskrivningar av utbrända; i princip ska man inte längre kunna sjukskriva sig för att man gått in i väggen. Som framgår av artikeln är den bakomliggande problemformuleringen att det finns ett utbrett "meningslöst" sjukskrivande av folk som inte orkar eller kan arbeta. Vad som menas med "meningslöst" preciseras inte närmare. Istället för att samhället tar ett gemensamt ansvar för det rådande samhällsklimatet och dess allt brutalare konsekvenser, ska den enskilde individen omdisponera "belastningen" både i sitt arbete och på sin fritid. I klarspråk handlar det om att folk ska låta bli att arbeta så mkt.
Man kan på goda grunder ifrågasätta om enbart sjukskrivning är ett bra sätt att göra folk mer arbetsdugliga. Man kan dessutom hävda att det är de bakomliggande orsakerna, oavsett om de heter "rå kapitalism" eller "bidragsmjölkning", som borde vara måltavlan för åtgärder som ska minska den här typen av sjukskrivningar. Det nya förslaget handlar om ingetdera. Kontentan är fortfarande att folk som gått in i väggen bör arbeta mindre. Men istället för att få pengar från försäkringskassan så ska den enskilde betala för sin hälsa... att man omdisponerar "belastningen" - som det något svävande kallas - innebär i allt väsentligt att man arbetar färre timmar. Vilket innebär mindre lön.
Jan Larsson på Socialstyrelsen är hjärtligt välkommen till min arbetsplats (ett LSS-boende för förståndshandikappade) att komma och förklara hur en sådan omdisponering ska gå till. Här arbetar en och annan ensamstående flerbarnsmor, nån invandrare med arbetslös man, och flera deltidare som i åratal sökt heltidstjänster. En del av mina arbetskamrater bär själva hela försörjningsbördan för sitt hushåll och de allra flesta har vid ett eller annat tillfälle varit sjukskrivna. Det finns faktiskt folk som inte har råd att unna sig mindre arbetstid för sin hälsas skull, som vill tillbaka så fort som möjligt för att de inte har pengar nog att vara sjuka. Att lägga bördan på individen är en djupt osolidarisk reform, den drabbar framförallt de som inte tjänar tillräckligt mkt för att kunna gå ner i arbetstid.
Reformen innebär så klart ett skifte från offentlig till privat finansiering. Det försäkringssystem som vi, våra föräldrar och deras föräldrar troget byggt upp och betalat till, ersätts av en individuell och indirekt försäkringspremie som är långtifrån generell. Samtidigt sker en förskjutning i bilden av hur samhället hänger samman med hälsotillståndet hos dess medborgare. Ett generellt och gemensamt finansierat försäkringssystem betonar sambandet mellan det samhälle vi alla är medskapare av och den hälsa detta samhälle genererar. När vi låter individen ta hela ansvaret suddar vi ut detta samband, vi glömmer att vi faktiskt har band mellan oss bara genom att vi lever tillsammans.

Jan Larsson på Socialstyrelsen säger att han räknar med att förslaget blir kontroversiellt, att de vetenskapliga grunderna är högst tveksamma och Anders Borg hoppas att det ska genereras pengar att finansiera jobbavdraget. Ok...

Den outtalade premissen är det evigt antagna bidragsfusket som högern gjort sitt bästa för att dunka in i våra medvetanden de senaste tio åren. Förslaget ter sig rimligt eftersom vi antar att folk som går sjukskrivna faktiskt hade kunnat arbeta. Att vara utbränd är inte som att ha ett brutet ben, eller cancer... Försäkringskassan hade för nåt år sedan en vidrig reklamfilm med den där vidrige komikern som gjorde sig lustig över en rad schabloner på folk som sjukskriver sig. Denna bild av hur de som inte kan arbeta är, har fortplantat sig och ligger som ett grått täcke kring allt som sägs i välfärdsdebatten. Hur många det egentligen är som fuskar går så klart inte att säga, men vi antar att de är många. De är väderkvarnarna som legitimerar nedmonteringen av välfärdsstaten... nu är det upp till oss att inte vara Sancho!

~

2007-08-09T17:44:00.000-07:00

Ok, för mindre än en minut sedan fick jag bevittna ytterligare en insektsolycka. Den här är mindre poesi och mera dokumentär; en mygga flög rätt upp i lampan framför datorn och störtade mot skrivbordet. Det låter som den gråter nu. Helt sjukt att jag börjat skriva självuppfyllande profetior.

***

2007-08-09T16:33:00.000-07:00

Jag tror jag fick ett Nigeria-brev i förmiddags, men det var annorlunda än de jag sett i kvällstidningarna. Eftersom brevet var skrivet på grov småländska bad jag ett språkgeni jag råkar vara vän med (Erik Blomkvist) att hjälpa mig med en översättning:

"Jag heter Nguweka Tmbongo, jag behöver din hjälp efter en katastrof jag råkat ut för. Som du vet har det regnat stora mängder i Juni & Augusti, speciellt i Södra Vätterbygden där jag bor, det har varit översvämningar och den bil jag skulle tagit mig härifrån med har blivit dyngsur. Jag hade sparat länge till bilen, den skulle föra mig till huvudstaden där jag skulle göra något åt mitt utseende och starta ett nytt liv.
Om Ni ville hjälpa mig med en anspråkslös summa pengar (två å fem) så får ni tillbaka det tiodubbla (tjugofem) då jag kommit härifrån och kan kontakta mina rika släktingar i Stockholm. När jag kommit till Stockholm kommer jag att göra något åt min visualitet, förbättra den.
Jag har sparat länge till bilen, den skulle ta mig norrut och jag skulle lämna saker bakom mig. Jag har sett i spegeln den senaste tiden hur jag blivit färglös, nästan genomskinlig. Min hud har lagt sig i veck på somliga ställen på min kropp (runt hakan, under armarna och under ögonen) och jag får svårare att räta upp min kropp då jag reser mig. Allt är otvetydiga tecken på att jag inom en femtioårs period kommer dö. Det kan jag inte göra något åt, ty än har inte teknik för livsförlängande blivit möjligt i norra småland. Mitt hår däremot, det går att dra tillbaka ner över hjässan.
Mitt hår har skiljt mig från alla andra i min uppväxt. Det var väldigt lockigt förr, och grovt som på en borste fast enkelt att dra fingrarna igenom. Flickorna brukade säga att jag var deras favorit pojke med mitt hår men deras mödrar brukade skaka på huvet å sucka. Mitt hår var nära mitt hjärta. Jag brukade lägga det framför ögonen då en fotograf kom till skolan och ställde oss alla på bänkar.
Det har börjat röra sig tillbaka på huvudet. Snabbare då jag haft bekymmer och det varit svårt. Jag vet att mina vänner inte låtsades om det först, det uppkom pinsamma tystnader på bjudningar då någon förde kalufser på tal. Jag står ibland och stirrar i spegeln på min panna, ett födelsemärke nån centimeter från mitt tonårs hårfäste är nu fullt synligt. Jag fick höra att läkare i Stockholms sjukhus hade utvecklat tekniker för att dra tillbaka hårfästet dit det var förr i tiden. Jag ville dit och göra nytt hår. Jag bestämde mig att lämna mitt gamla liv i Jönköping, en stad i norra småland där jag levt mitt tjugofem år långa liv.
Du ska få en tusenlapp för varje år av mitt liv om du lånar mig en hundralapp för var varje år av ditt. Tiden kommer bryta ner våra kroppar och om vi blundar en sekund kanske vi missar sista gången ögonlocket stängs utan att det bildas drivor av hud under ögonen. Allt förändras; de som var våra bästa vänner vågar inte titta oss i ögonen, och vi vågar inte söka deras blick; de som fanns runtomkring är någonannanstans nu, staden har tömts på människor eller så gömmer de sig för mig. Sånt vi tog för givet har krossats, jag har inget jobb att gå till. Mitt hår kan vara en grästuva, en smula kontinuitet att hållas fast i. Ett halmstrå.
De kan till och med göra det lockigt igen, snälla hjälp mig!. Mitt kontonummer är: 8150-5, 461 763-2
MVH. /Nguweka Tmbongo "

Jag vet så klart bättre än att gå på den här typen av internetbedrägerier. Men något i brevet rörde mig. De många särskrivningarna och meningsbyggnadsfelen rimmar illa med det stundtals nästan högtravande språket. Oavsett vad upphovsmannen har för motiv kan vi vara säkra på att han skriver i frustration. Sitt stilla och titta på bokstäverna; de vibrerar. Samtidigt är det så klart ett tecken på vilken djupt cynisk värld vi lever i, då man samvetslöst försöker utnyttja de godtrognas välvilja mot de dödliga.

EDIT:

2007-08-08T19:47:00.000-07:00

Ok, Lättlagat med Pelle är tillbaka, om inte i toppklass, så iaf på en anständig nivå. Såg just ett program med tema buffé som till stor del ägnades åt en diskussion om varför rätter med havsalt så ofta blir översaltade. För att havsaltet faktiskt är väldigt salt eller för kocken gillar att bruka råvaror från medelhavsköket? Pelle lanserade även teorin att flingorna känns så behagliga mot huden att vi inte kan låta bli att ta en extra nypa. Bara bull så klart, men vem kan inte känna igen sig i längtan efter att få ta av sig och krypa ner i ett kar med havssalt...?

=

2007-08-08T18:46:00.000-07:00

Ahh, jag har återupptäckt Isaac Asimov - den författare jag borde ägnat mina tidiga tonår åt istället för J.R.R Tolkien. Asimov skrev Science Fiction och populärvetenskap, den muggiga filmen "I, Robot" är baserad på hans lysande robotnoveller. När jag kommer hem om några timmar ska jag fortsätta med "Stiftelsen och tiden", den fjärde boken om mänsklighetens historia mellan det första imperiets sönderfall och bildandet av det andra imperiet.
Det bästa med Asimov är hur han lyckas bibehålla en knivskarp dramarturgi trots att hans berättelse inte vävs kring den typ av hjältar och stereotyper som t ex Tolkien (och de flesta andra episka författare...) hänger upp sitt universum på. Kollektivismen är själva fundamentet; med hjälp av psykohistorien - den matematiska vetenskapen som förutser stora grupper av människors handlande - försöker de olika karaktärerna rädda världen från 30 000 år av kaos. Men det handlar så klart bara om sannolikheter... I skärningspunkten mellan determinism, slump och självbestämmande ställs intressanta frågor om hur vi människor agerar. Som autonoma individer eller som innehavare av sociala roller, som kollektiv eller av tillfälliga nycker. Det är hur som helst befriande med berättelser där mänsklighetens öde inte är ett resultat av några få heroiska mäns hjältemod, utan något vi skapar tillsammans.

...

2007-08-08T18:25:00.000-07:00

För det första: vem är den här Stig Johansson som levererar plattityder på kultursidorna i sydsvenskan varje dag? Idag stod där typ "Efter klockan tio på kvällen bör varje kylskåp förses med dörrvakt". Nån annan dag: "Livet är en resa, så se till att lösa biljett". Är det nån skånegrej som mina utflyttade föräldrar glömt berätta? "Jo, i Skåne kombineras de djupsinniga kulturartiklarna med oförstörd dumhet, det är för att vi skåningar alltid bemödat oss om att erbjuda något för alla... smarta som dumma". Jag fattarett iaf inte.
Nu har SF monopol på den svenska biomarknaden. Ett företag som heter Svenska Bio och som till hälften ägs av SF, har köpt Astoria som tidigare hette Sandrew. Förutom denna nybildade entertainment-koloss finns bara ett gäng folkets bio och några oberoende biografer. De svenska kultursidorna lär ge ifrån sig ett unisont ramaskri de närmsta veckorna, monopol på kultur betraktas ju alltid med mkt större misstänksamhet än monopol i andra sammanhang. Eller så är det bara jag som läser lite för mkt kultursidor där kulturskribenter som bara bryr sig om kultur skriver... Hur som är det så klart ett ganska hårt slag mot den kulturella mångfalden, som btw inte finner någon motsvarighet i övriga Europa. Ska bli intressant att se om problemet beskrivs som svag konkurrenslagstiftning eller kapitalismen som samhällsystem. Jag hyser vissa misstankar kring att det också beror på de svenska konsumenterna och vår vilja att betala för kultur. En amatörvetenskaplig inventering av mina filmintresserade vänner ger att de framförallt laddar ner den typ av smalfilm som brukar visas på mindre oberoende biografer. Simpsons-filmen, däremot, ska jag se på bio i veckan.

(&)

2007-08-07T06:40:00.000-07:00

Jaha, så har man varit och tittat på djuren i folkets park. Folk ligger halvnakna överallt på gräsplättarna och det är inte utan att man beundrar sköldpaddan som bevarar sin värdighet innanför skalet oavsett hur varmt det är. "För helvete ni ser ut som bacon!", tänker den antagligen när den tittar ut från sitt terrarium mot horderna av lättklätt folk. En konstig sak är att sköldpaddorna delar inhägnad med kängurusarna, är inte det en ganska o-likely kombo? För det första har de inget gemensamt; sköldpaddor lufsar mest runt eller simmar, medan kängurun hoppar runt fort och ledigt. För det andra kommer de inte från samma ställe; sköldpaddor kommer från beachen och kängurun från australiensiska golfbanor. Hur kan man bara slänga in dem i samma bur sådär, typ som man skulle tvinga mig att bo med rullstolsbundna skånepartister i Fosie. Har ni förresten tänkt på de där flygbladen som rasistiska småpartier delar ut, gamla gubbar och tanter som ler tryggt för att vinna vårt förtroende. Minst hälften ser ut som de misstagit partiet för nåt slags kontaktförmedling för missfoster och så klart är det alltid nån ung stackare som det står skrivet "missanpassad oskuld" i pannan på.

Hur som helst gick den ena sköldpaddan upp till en känguru som låg å vilade och nosade lite på den. En massa turister från axelmakterna (minus Italien) hade samlats runt inhägnaden och suckade nu förtjust. Men kängurun bara hoppade iväg och sköldpaddan lommade tillbaka.

Sjukt också att kängurus, som ju är ett riktigt mobilt djur, lever i en så liten inhägnad. Och att sköldpaddorna inte får simma. Hur mår de där djuren egentligen?

"""

2007-08-02T20:33:00.000-07:00

Nej, det sjukaste hände faktiskt den här natten. På tv4, med kockesset Pelle och en gäst vid namn Maria i studion. Programmet heter Lättlagat och går varje natt mellan fyra å sex. Pelle har ju för vana att prata till sina gäster som de vore traumatiserade före detta krigsfångar som skulle gå bananas med Ak:5:an vid minsta antydan till agressivitet i rösten. Bär that röst in mind vid läsning av nedanstående.
Det ska lagas paj och sallad. "Somrigt" säger Pelle och tittar på kameran med busig uppsyn. Gästen Maria ser ut som hon ätit en rå fisk och sen försökt täcka den blekgröna ansiktsfärgen med brunkräm. Något som ska föreställa ett leende rör sig över munnen. Pelle sätter i vanlig ordning igång med sina bestyr, pladdrar på om sin kärlek till råvarorna och dylikt tv-kocks-bull. Han kommer under de närmsta fem minuterna på nära håll beskåda en kulinarisk härdsmälta SAMTIDIGT som han rör ihop ett par pajar som av allt att dömma blir helt ok. En bedrift värd all respekt. Med darrande händer sätter Maria igång med salladen. Steg 1) Att koka en ansenlig mängd hackad rödlök i minst en liter vinäger i en stekpanna med låga kanter. Oj, vad härligt med vinäger, säger Pelle med höjda ögonbryn. Samtidigt som vinägern kokar över och fyller studion med rök (Pelle: "vilka dofter", något ansträngt) sliter hon upp ett paket pinjenötter. "Dom här ska jag rosta", vilken överraskning tänker den luttrade matlagningsprogramstittaren. Folk tror ju fan inte att det går att göra sallad nuförtiden utan att dunka på masa rostade pinjenötter. Men Maria kommer göra det med en twist. "Nu är platten riktigt varm, säger hon, och slänger på nötterna. Pelle (uppmuntrande ton): "det där ser ju riktigt bra ut". Men en rörelse i hans ögonvrå fångar hans uppmärksamhet, Maria greppar efter decilitermåttet och börjar ösa ur ett sockerpaket. Som i slowmotion följer Pelle slevens färd mot stekpannan med pinjenötter, hon häller nonchalant en rågad deciliter över den knappa näven pinjenötter som vid det här laget blivit ganska bränd. Pelle verkar här ha tappat fattningen, han snubblar på orden, "är det för konsistensen?", får han till slut fram. Maria nickar. Hon dränker sina pinjenötter i socker för att att konsistensen på salladen, vars andra ingrediens hitills är fem rödlökar kokta i vinäger, ska få en bättre konsistens. "Kladdigt å gott", säger hon. Pelle ser ut att vilja dö.
Här tas plötsligt en liten paus i matlagandet. Vi förstår att ett mer eller mindre intränat replikskifte är på gång. "Jag glömde något", säger Maria. Att ta med din personliga assistent kanske, verkar Pelle tänka, men han säger bara "jaha, vadå?". "Att dricka ett glas vin!". Hon plirar med ögonen åt den spontana lustigheten, Pelle är tyst.
De följande minuterna är rent kaos; Pelle gör sina pajar samtidigt som han försöker konversera sin gäst som i sin tur ser allt mer illamående ut i takt med att hennes brunkräm luckras upp i tilltagande svettningar och börjar droppa ner i rödlök-vinäger-blandningen. Pelle städar köket och berättar en obegriplig anekdot från Toscana. Maria sätter nu igång med finishen på sin sallad... (trumvirvel)... Chevre!!!. Tada! Osten kommer från ICA och smakar ull, jag lovar. Men den "ser så fin ut att man inte behöver skära bort kanterna". Samtidigt som Pelle försöker visa upp sina pajer drar avslutningsvinjetten igång, Maria skär panikartat upp fyra skivor ost som hon lägger i en blandskål innehållandes vinägerkokt rödlök. Det sista man ser innan eftertexterna är slut är hur en klump karamelliserade och kolsvarta pinjenötter slängs i skålen och skvätter vinäger på Pelles busiga frisyr.

...

2007-08-01T19:02:00.000-07:00

Det sjukaste hände just. Jag var ute på altanen när solen långsamt gick upp. Alltför långsamt om man är mörkrädd och trött. En fluga satte sig på kanten av askoppen framför mig. Jag tittade på den i brist på annat, solen kan man inte titta på. Den rör sig för långsamt för att man ska kunna se hur den flyttar sig. Solen hänger bakom taket på huset där Ängsmarksvägen slutar. Nu reser den sig sakta, nu står den på tå uppe på taket. Nu har den hoppat upp i luften fast jag har fryst bilden, den kommer aldrig komma ner igen. Men om inte världen exploderar under de kommande tjugofyra timmarna kommer solen att klättra upp på baksidan av taket på samma ställe imon, nån minut senare på morgonen.
Man kan inte se solens rörelser hända, bara konstatera att de antagligen sker och jämföra med hur det såg ut precis innan den bestämde sig för att hoppa. Flugan gick lite trevande mot kanten, den såg ut att inte ha nåt bättre för sig, sen vände den sig om. Jag var röksugen och om jag hade tänt och fimpat en cigg hade jag avvärjt en katastrof. Då hade flugan försvunnit upp i gryningen såsom dess gener programmerat att den ska då människor viftar. Istället riktade den blicken mot det tomma hålet i askoppens mitt, paralyserad nästan. Kan askoppar hypnotisera insekter? Solen tog sats, gjorde sig redo. Utan att ta blicken från platsen den stirrade började flugan backa från hålet, kanske funderade den nån kort sekund på om den inte skulle ta å flyga istället. Det är ju vad flugor vanligtvis gör. Men den flög inte, den backade närmare å närmare kanten, till slut balanserade den längst ut, försökte panikartat hitta balansen genom att röra på vingarna. Luften blev nu tung och kletig som sirap, allt stod stilla utom solen som tålmodigt lyfte från hustaket. En svag svag vindpust fick flugan att falla baklänges och med en lätt duns träffa bordet flera sekunder senare. Jag lutade mig fram för att titta på den. En vinge var av, ett ben såg ut att vara brutet och på dess kind såg jag en tår. Flugan sprattlade lite. Jag slog ihjäl den med min öppna handflata, ett barmhärtighetsmord. Nu hade solen helt gått upp.

^^^

2007-07-31T18:12:00.000-07:00

De första mingelbilder jag kan minnas var sidan 2-4 i Nöjesnytt, en publikation som gavs ut av diverse näringsidkare i Jönköping. Förutom mingelbilderna så bestod tidningen av ett eller annat pliktskyldigt reportage om någon kändis/kvasikändis (Peter Siepen, Maria Akraka etc.) och av moderreptage där HV-spelaren Johan Davidsson ALLTID agerade modell. Detta var emellertid utfyllnad, ett utdraget efterspel som ingen brydde sig om; mingelbilderna var tidningens hjärta. Under varje bild fanns en ofta obegriplig text av typen "Fräcka flickor flirtar" (under bild på till synes helt vanliga tjejer) eller "Kvällen är ung!" (under bild på överförfriskad man). Det mest slående med dessa mingelbilder var att människorna som figurerade på dom inte såg bra ut. De flesta var så fulla att de kapitalt missbedömde kvaliteten på sin visuella uppenbarelse - eftersom de tillät sig fotograferas - och ofta redo att köras hem i rullstol. När man slog upp tidningen bländades man av dessa illröda brett smajlande halvbönder, deras vita nedstänckta skjortor och deras prinskorvsfingrar som kramaktigt kramade om halvtomma/fulla ölglas. De var som folk i Jönköping var mest.
Detta, visade det sig, var inte mingelbildens natur. Jag har för mig Nöjesguiden hade mingebilder när den började dyka upp på JC i Jönköping. Folk från Stockholm gjorde konstiga tecken mot kameran, hade snyggare kläder än något jag sett på någon i Jönköping och inte sällan var indiecelebriteter med, iklädda kostym och tjej under armen. Dessa bilder var något annorlunda, de var inte till för att visa vanliga fulla människor eller för att ge ett gott skratt (om nu de obegripliga bildetexterna i Nöjesnytt hade ett sådant uppsåt), istället skulle de visa hur betraktaren inte såg ut. Det var något annat än betraktaren. Att de symboliserade något slags oupnålighet för mig - lätt förvirrad och storstadshungrande indietonåring - var kanske inte så konstigt. Jag kunde titta på de där bilderna nästan hur länge som helst.
Nuförtiden kan jag med skräckblandad förtjusning sitta i timmar (nåja, halvtimmar kanske) och kolla mingelbilder på internet från uteställen i storstadsregionerna. Jag kan inte låta bli att äcklas och definitivt inte sluta. Precis samma typ av reaktion som då jag läste Nöjesnytt i Jönköping, men helt klart av andra anledningar. När jag drömde mig bort till Stockholm genom Nöjesguiden kände jag mig fundamentalt annorlunda än de som poserade på bilderna, på samma sätt är det nu. Vilket så klart är konstigt; de flesta bilder föreställer folk som går på samma typ av uteställen som jag, dansar till samma musik och - gissar jag - också är akademiker eller akademiker i vardande.
Mingelbilderna har en särpräglat individualistisk natur; mer än något annat marknadsför man sin egen person. Vilket självfallet kan ta sig allt fler/mer excentriska uttryck. Den tid då ens estetiska framtoning skulle markera grupptilhörighet (indie/punk/skinhead) verkar iaf ha lämnat mingelbilderna. Istället kan man se hur samma personer (det står oftast namn) växlar mellan stilar och visuella referenser på olika bilder på ett sätt som skulle få valfritt maskeradlejon att framstå som enformigt. Individualismen kan framstå som osmaklig, den hämningslösa viljan att visa upp sig, att trivas i centrum, är provocerande och normbrytande i ett samhälle som präglats av måttfullthet och kollektivism. Därav avståndstagandet då jag betraktar; inte skulle väl jag göra så.
Nästan alla på bilderna ser skrämmande bra ut; har fin hud, välsittande kläder, nautrliga poser och inte särskilt alldagliga namn. Det känns som reklam, kanske fungerar mingelbilden delvis som ett sätt att dokumentera och garantera att man befann sig på den eller den andra festen. Och man var inte bara där, man hade dessutom på sig något med fjädrar och tjockbågade glasögon... Det blir som en garantisedel för att man har credd.
Kanske fungerar mingelbilderna också som en spegel. I dubbel bemärkelse. För det första ser jag mina egna drömmar om att synas och få bekräftelse. Vi bär alla på sådana. Den ledighet och nonchalans som strömmar genom kameran och ut genom bilderna, den självsäkerheten, avundas jag. Samtidigt finns ett igenkännande, min egen fåfänga. Hur beräknade och utstuderat jag väljer hur jag ska klä mig för att mötas med aktning å respekt. Hur jag klär mig för att visa vilken som är min tillhörighet och vilka som jag vill avskärma mig från. Mig egen koll som skiljer mig från dom som blev kvar i Jönköping för att jobba nåt skitjobb. Är det kanske också oss själva och vårt dolda klassförakt som vi äcklas av...?
Alltsammans är så klart ytligheter. Men inte mer än hur vi väljer våra ord beroende på om vi pratar med brevmannen eller på ett akademiskt seminarium, om vi tar en hålig tisha eller kavaj då vi träffar svärföräldrarna. Etc. Mingelbilderna känns av någon anledning väldigt mkt som precis nu. Både för den oförblommande, och i grunden korkade, individualismen och för medelklassens astronomiska behov av att studera sina egna navlar. På något sätt känns det iaf mer sympatiskt att titta på fula människor, som i gamla jönneblaskan, än vackra stockholmare. Att visa folk då de är som dummast och fulast är (i något avseende) att sätta fokus på det allmängiltiga och generella. Och kanske också ett sätt att värja sig mot snyggheten - det vi kan prestera under den tiondelssekund blixten lyser upp oss och bilden tas - som måttstock på vår person. Fula och dumma är vi ju alla mellan varven liksom, en mkt trevligare identfikation än att fatta citatet på något klubbkids neonfärgade tröja.

---

2007-07-26T12:49:00.000-07:00

Den finaste (och mest grunläggande) egenskapen man kan ha; att göra andra människor mindre ensamma.

***

2007-07-24T18:33:00.000-07:00

Jag känner mig ensam när jag jobbar natt. Jag brukar låtsas att någon jag tycker mkt om följer mig när jag viker tvätt, delar medicin, hjälper någon att borsta tänderna, etc... Jag tänker att denna någon intresserat tittar på allt jag gör, vill veta hur jag har det... Det gör mina arbetsuppgifter - annars rutinmässiga och nötta till trivialiteter - mer meningsfulla. Och det ger mig sällskap. Jag går in i en dvala som blir luddigare och luddigare i kanterna ju senare på natten... en onaturligt stor del av mina krafter lägger jag på att konstruera undanskyllningar för mig själv att skjuta upp diverse arbetsuppgifter. Klockan fyra brukar jag bli lätt illamående av trötthet, det enda som hjälper då är att arbeta hårt, det blir för ansträngande att komma på fler ursäkter. Jag tror jag borde skaffa ett annat jobb.
I artikeln "Spännande Spännvidd" i tisdagens (den 24 juli 2007) sydsvenska skriver Andreas Nilsson att teckning är "den mest demokratiska utrycksformen". Jag är inte säker på om han refererar motiveringen eller håller den själv, den lyder hur som helst: "Alla tecknar ju". Det är för det första inte sant, jag tecknar aldrig. Möjligtvis finns det ytterligare några medborgare därute som inte tecknar, det vågar jag inte uttala mig om. Det är hur som helst en lustig demokratisyn han ger uttryck för; att något blir demokratiskt för att alla gör det. Jag tror nog att man, om man koncentrerade sig och använde sin fastasi, skulle kunna komma på ytterligare några aktiviteter som uppfyller detta rigorösa kriterium, men som vi vanligtvis inte betraktar som "demokrati". Sova, till exempel (den mest demokratiska viloformen?). "Demokrati" har blivit samhällsvokabulärens "slit och släng"-vara som vi helt vårdslöst kastar omkring oss utan innehållsförteckning. Vissa saker glömmer man ju så lätt... Vi lever i ett samhälle. Det är självklart att demokratin har med samhället att göra, hur samhället är. Teckning behöver mig veterligen inte ha med samhällets utseende att göra. Men samhället är en ganska abstrakt varelse vars utseende kanske inte är lätt att greppa. En del teckningar kanske föreställer samhället och därmed också gör det lättare att förstå hur vi ska vilja att det ska se ut istället. Det är en möjlighet. Demokratin förutsätter dock nåt mer... Jag är sjukt ensam här... jag tänker på de här sakerna därför... Ett samhälle med bara en levande varelse behöver inte demokrati, om det nu ens går att kalla ett samhälle. Demokratin är ett sätt att gemensamt fatta beslut. Att alla gör något har inte med demokrati att göra förens de gör det gemensamt. Teckning är (tror jag, jag håller ju inte på med det själv) till sin natur en individuell aktivitet. För att teckningen ska ha något med demokrati att göra krävs att den tar steget från diverse separerade ritblock till att bli en kollektiv handling. Demokratin gör vi tillsammans.
Vissa nätter kan jag slentrianmässigt googla mitt eget namn gång på gång på gång, ensamheten verkar göra mig själv luddig i kanterna. Jag läser några rader i kommentarerna om min c-uppsats (som sorgligt nog är typ det enda man hittar) och känner att konturerna skärps. Jag hade inte haft en aning om vem jag var utan er andra. Min individualitet förutsätter en massa människor som genom sitt agerande mot mig visar vad jag är för nån. Samhället föregår alltså Jaget. I en trivial och självklar bemärkelse, utan samhället kan man inte vara människa. Demokratin är det enda civiliserade sättet att styra ett samhälle. I en ociviliserad värld är demokratin farlig och fruktansvärt viktig. Istället för att vårdslöst slänga ordet omkring oss tror jag att vi ska prata om det, försöka definiera och omdefiniera dess innebörd, vara exakta, slåss och skrika det vi tror. Det finns faktiskt en mening.

!

2007-07-23T16:01:00.000-07:00

"Åh nej", kanske ni tänker, "inte en pliktskyldig avrapportering om frankrikeresan". Ni är bönhörda, kära läsare, jag avstår. Jag ska dock skriva nåt relaterat. Vi åkte i hundrasextio genom tyskland. Autobahn, hitlers bästa idé. Så sjukt det är att vi gör så. Några veckor semester och då ska man tamigfan färdas snabbt. Jag försökte säga till mina reskamrater då jag såg något vackert, "på vänster sida ser vi nu...". Men man hinner ju inte. Det bara susar förbi och är borta. Så fort jag rör mig snabbare än cykelhastighet gnager känslan av att jag försätter mig i ett djupt onaturligt tillstånd. Jag behöver inte bara nån att hålla i handen - eftersom jag är rädd. Jag behöver en förklaring till att vi kör snabbt. Det är rationellt ju, jag vet. Det ger oss tillväxt och semestern är kort och mkt ska hinnas med. Men det är också rationellt att ströva långsamt i grönområden och varsamt plocka blommor eller titta på himlen. Detaljerna försvinner då man åker fort. Ändå är människan överlägsen alla andra varelser att tolka detaljer, vi kan lagra dom, bearbeta dom, skriva poesi om dom. Vi kan förstå saker genom att varsamt lägga dom jämte varandra i våra huvuden. Frankrike är skitfint å så, åk dit. Men gör också det ni kan för att vi ska få lite längre semester och lite kortare arbetsdagar så vi slipper jäkta. Det är säkert skitfint på vägen ner. Ett jävla slöseri att inte ha tid att titta på alla saker utanför bilen. Autobahn påminner om ett lämmeltåg, alla bara gasar och blinkar med helljuset så de får komma förbi. Det är faktiskt samhället därutanför, visa samhället lite respekt. Det var inte vi som byggde det. Det var vi som svischade förbi när det monterades ner/förorenades/stängdes för de som inte passade in. Jag nöjer mig med att ni stannar på en rastplats som verkar fin, tittar er omkring och skriver ett flygblad om nåt ni tycker verkar angeläget. Demokrati tar ett bra tag, att vi inte har tid beror på att vi inte tar oss. Och dom som inte låter oss, ge dom fingret. Protestera vilt genom att ta er. Inte mer än rimligt!

...

2007-07-13T06:07:00.000-07:00

Nu åker jag på slottssemester i en dryg vecka. Det blir gött.

^^^

2007-07-08T12:07:00.000-07:00

Viken ligger nån mil norr om Helsingbog och är ett sjukt vackert överklassghetto. Alla hus är små och personliga och folket har seglarkläder och hälsar på varandra. På stranden liger tusen stenar som är platta, nötta av havet och lagom tunga. Jag slängde minst tvåhundra. Fast det blåste nästan för mkt för mig. Min bror har en annan teknik, han använder mer kraft än mig och släpper stenen högre upp. Han kastar därför med ganska tunga och runda stenar. Mina kast bygger mer på teknik; jag kastar stenen nere vid knähöjd och är bra på att ta med mig kraften från ansatsen. I den hätska vinden blir mina lätta stenar ostabila, de kränger och tappar fart. Ibland trodde jag att vinden skulle kasta tillbaka mina stenar i ansiktet på mig.
Jag har legat på en soffa, kastat lite sten, lyssnat på en massa lofi och genomlevt helgen. Inga mobilbatterier. Jag hade mobilen avstängd och satte på den ibland för att kolla sms. Några fina hade jag fått. Sånt hjälper till att genomleva. Shit, det känns konstigt med stenkastningen. Det finns ingen som blir impad. Inga situationer löses genom att man tar en perfekt slipat kalksten och skickar iväg sjuttio meter ut i havet. I bästa fall betraktas man som excentrisk, mer troligt som en galning. Fast det är ju så jag gör. Jag gillare. En kilometer ut i havet utanför Viken ligger en obemannad fyr. Tänk om den varit bemannad, vad ensamt.

+

2007-07-03T16:54:00.000-07:00

Idag kändes allt som slutet av nittiotalet... Popbandet spelade samma låt sex gånger (tur att det var en bra låt), en öl räckte för att bli berusad och så var det dom som hellre satt längst bak å prata med varandra än allvarsamt nicka till musiken i enlighet med gängse indienormer. Skillnaden: jag var en av dom som satt längst bak å prata. Jag tycker det var en mkt fin kväll.

***

2007-06-25T17:35:00.000-07:00

Apporopå liberalismen av idag, eller bristen på den; spinoff 1, spinnoff 2.
Inatt har jag utöver de vanliga arbetsuppgifterna läst personaltidningar och stängt av pipandet på en säng som med ojämna mellanrum börjar låta som ett dataspel. Klassiskt nattjob mao. Det är en ny snygg säng som säkert skulle kunna vara perfekt för personen som ska sova i den, men som ingen tar tag i att fixa. Min amatörpsykologiska intuition säger mig att ganska få av mina överordnade hade pallat sova särskilt länge i en säng som börjar pipa sisådär 30 ggr varje natt.
Tidningen jag läser heter SPANING och är till för "dig som arbetar eller vill arbeta inom vård och omsorg". Det är en trevlig publikation, snygg layout, välskrivna texter, "spännande" perspektiv. Problemet med såväl ovan nämnda säng som tidningen SPANING är de verkar komma från en annan verklighet än den jag ser här. SPANING gör sitt bästa för att lyfta fram varje tänkbar positiv aspekt av vårdyrket, det förekommer alltså inte våld, löneutveckling, deltidsarbete, sjukskrivningar, bajs eller andra otrevligheter i den. Däremot finns en finfin artikel om hur "Parisa skapade ökad trivsel" genom att få till en "vi-stämning" på arbetsplatsen. Om inte pipet hade tagit mig tillbaka till verkligheten hela tiden hade jag nästan trott att jag arbetade i en Disneyfilm. I de två nummer jag har läst så handlar nästan varannan artikel om chefer, dessa skriver också ofta trevliga krönikor eller betraktelser om vården som sådan. Det är också ganska flitigt med artiklar om vidareutbildningar och kompetensutveckling, vanliga undersköterskor lyser dock med sin frånvaro. Om man nu vill locka folk till vården - som är en grym arbetsplats i vissa avseenden, löner, deltidsanställningar och bajs till trots - så kanske man skulle sikta på att förmedla mer än bara ett gäng enhetschefers upplevelser och perspektiv. Att försöka förändra bilden av vården som nåt slags offentligägt omsorgsgetto är så klart skitviktigt. Alla LSS-boenden jag har jobbat på har faktiskt gett fantastiska välfärdstjänster. Men SPANING blir ganska förminskande mot dom som inte vidareutbildar sig, tar sina vårdtagare på spännande läger eller genomför ett festligt projekt. Det finns ju också dom som bara deltidsarbetar, som försöker få tiden på jobb att räcka till att göra det som göras måste (och dit hör inte jag denna natt, det erkänner jag), som inte hinner genomföra de där festliga projekten på grund av underbemanning och som mest av allt vill ha en skälig lön för sitt slit. Kanske skulle det till och med vara en bättre strategi, om man nu bekymmrar sig för återväxten, att försöka öka antalet heltidsanställningar och höja lönerna istället för att göra en glossy reklamtidskrift som ändå inte lurar någon. Men vad vet jag, kanske har jag helt missförstått hur sängen fungerar.

-

2007-06-24T17:16:00.000-07:00

Den här artikeln påminde mig om saker jag saknar från 90-talet. Kanske allra mest mig själv som sjuttonåring, övertygad om att skillnaden mellan kärlek och ensamhet kunde vara ett blandband med rätt mix av Belle and Sebastian, Pixies och Go-Betweens.
En del minnen bygger upp oss. De blir kvitton på hur vi förändrats men också på det som vi inte kan förstå oss själva utan. Det är alltid människor för mig. Låtar om dom som lärde oss vilka vi var. Jag hittade ett sånt därnt blandband när jag flyttade för ett tag sen, från en gammal vän. Jag fick det i studentpresent och varje låt skulle säga mig något. Jag lyssnade på det igen, sex år senare, och kunde fortfarande inte höra vad hon ville ha sagt, men låtarna på bandet är kvar. Till skillnad från hon som jag fick det av.

!!!

2007-06-22T16:40:00.000-07:00

Jag ska villigt erkänna att jag inte pallade följa presidentsvalet i Frankrike någi vidare nogrannt. Med svansen mellan benen upptäcker jag nu yrvaket hur europeisk högerpolitik kan se ut 2007.

Sarkozy vann valet på en vid det här laget välbekant blandning av marknadsliberal ekonomisk politik och konservativ människorsyn. En av de mest centrala kampanjpunkterna var hårdare tag mot invandare. Ett axplock; för att bli medborgare i Frankrike kommer man vara tvungen att skriva på ett kontrakt vari det bland annat ingår ett antal preskribtioner för hur barnuppfostran går till. En bra förälder förväntas lära sina barn ett visst språk (franska) och en viss uppsättning värderingar (franska värderingar, vad nu det är). Om den franska statens representant anser att kontraktet inte följs förlorar imigranten kontroll över social- och barnbidrag. Ansvarig för hela reformationen är Brice Hortefeux, minister för integration och nationell identitet. Alltsammans syftar till att nyttiga och välutbildade invandrare (gissa vilka omständigheter dom kommer från) ska välkomnas på bekostnad av inte så välutbilade och inte så nyttiga (och gissa var dom kommer från). Det är kanske läge att understryka att det är Frankrike, liberalismens hemland, vi pratar om och inte Sverigedemokraternas valmanifest.

Det finns tre tydliga skiftningar i Frankrikes förhållningssätt:

1) Liberalt blir konservativt. Den nya franska integrationspolitiken har mycket lite med liberalism att göra. Förvisso har Frankrike en komplex politisk historia som långtifrån varit entydigt liberal. Men att staten dikterar hur uppfostran ska gå till är trots allt oliberalt på typ nordkoreansk nivå. Alltsammans bygger på det tämligen explicita antagandet att samhället så som det är måste försvaras. Samhället skapas alltså inte av de fria och autonoma individer som lever i det. Resonemanget blir dessutom svårt att tänka sig utan en radda generaliserande föreställningar om utomeuropeér, för det är självklart inte belgare eller norrmän som gör att en minister för nationell identitet behövs.

2) Frankrike har alltid varit ena jävla nationalister och ganska ofta fruktansvärt självcentrerade sådana. Men de har knappast saknat självförtroende. Frankrike är Voltaires, Constants och Montesquieus hemland. Deras värderingar har ju varit bäst i världen sen 1700-talet och har knappast behövts försvaras, istället har man gjort sitt bästa för att pracka på puckade lokalbefolkningar i kolonialländer sina idéer (läs Babar för att friska upp minnet från gymnasiets historielektioner!). Det är symptomatiskt att (pseudo)liberalerna 2007 ropar på inskränkningar av precis de friheter hela deras idétradition bygger på för att slå tillbaka hotet från öst (ja, hotet kommer alltid från öst om man lever i västvärlden). Jag fick lära mig att Frankrike har en historia av öppen flyktingpolitik, man såg det som en naturlig del av den franska idétraditionen. Idag överger man öppenheten för att skydda de "franska värderingar" som i praktiken redan är förlorade då statliga ämbetsmän bestämmer vem som uppfostrat tillräckligt franskt för att förtjäna bidrag.

3) Där Frankrike alltså tidigare ansåg sig manifestera sin värdegrund i politisk handling (vilket en hel del algerer med gott minne nog skulle ifrågasätta) ser man sig idag som ett objekt som måste försvara sig mot "främmande" kulturer. Istället för att vara kulturskapare är man i första hand ett passivt offer för invandrarnas ödeläggning av det franska.

Alltsammans är så klart helt sjukt. Men också intressant och väldigt talande för hur den politiska högern förhåller sig lite överallt nuförtiden. Svenska Folkpartiet - som under Bengt Westerberg vägrade debattera med Ny Demokrati - har ju gått till val två gånger om på en politik som väldigt mycket ser ut som just Ny Demokrati. Minus drickabackarna. Folkpartiet är så klart fortfarande ett "liberalt" parti. Frihet, liksom. Det är ju gött. Och det är svårt att säga emot, för visst är "frihet" gött. Men också ett ord som ekar mer och mer tomt för varje gång det upprepas. Den som någon gång vistats i samma rum som en bok om liberalism lär vara chockad över hur idétraditionen monterats ner och reducerats tills inget vart kvar. Det enda vi får veta om högerns frihet är att den till varje pris måste försvaras med medborgarkontrakt, språktest, buggning och invasioner av muslimska länder. Innehållet i det som ska försvaras verkar ingen intresserad av att prata om. Leijonborg och dom andra har suttit med osthyvel och hyvlat bort skiva efter skiva av principer och teori från liberalismen. Kvar är bara en fattig skalk som man, om man tittar väldigt noggrant, kan skymta ordet "frihet" på. Och en brunaktig kupa för att skydda skalken från "flugorna".

...

2007-06-17T17:32:00.000-07:00

Nån av de sista dagarna i skolan den här terminen lämnade en kursare över en DN-kultur med en stor bild på en exakt likadan kofta som jag hade på mig. Artikeln handlade om skämmigheten i att vara medelklass. Kan det här vara lösningen på problemet? Ingen mer ironi/postironi och inga mer ansträngda diskussioner om "vad TTA egentligen menar"?
Hur som: jag lyssnar numera bara till namnet "Black Dick".

***

2007-06-16T18:20:00.000-07:00

En av 1900-talets stora konstnärer. Se rytmen, den behärskade men lekfulla kontrollen, de i minsta detalj utstuderade och känsliga rörelserna, frisyren, benen. Han får mig att tro på kärleken.

...

2007-06-15T16:34:00.000-07:00

Shit, jag var ute på altanen och fick något slags sentimental chock som antagligen förorsakades av att jag är övertrött. Det blev ljusare och ljusare och jag tänkte "gud vad stilla det är, så vackert". Att vara vaken och nykter mitt i natten en fredag känns som att ha en stor hemlighet, man tänker saker som sovande och fulla inte kan.
Klockan på den här sidan funkar inte, men det är mitt i natten när jag skriver detta. Jag jobbar.
Att jobba natt på helgerna är sådär. Inga arbtsuppgifter blir roligare av att tänka på alla fulla kompisar som dansar eller sitter på trevliga uteserveringar. Mitt klassiska förhållningssätt är att lägga mig till med en martyrartad intellektualism som brukar resultera i ett ganska fanatiskt nätläsande av DN Essä. Inatt har jag till exempel läst en finfin artikel om John Rawls, 1900-talets största liberala samhällsfilosof. Artikelförfattaren förbiser dock en hel del kritik som Rawls teori om rättvisa inte riktigt kan hantera. Framförallt om hur problematiskt det är att definiera frihet som "frihet från förhinder". Enligt en sådan definition kan folk vara fria, dvs oförhindrade, trots att deras frihet är betingad av andra människors godtycke. Jag är nog lite för trött för att formulera något intressant om det nu.
I nästa vecka är jag ledig. Jag ska spela musik och ge er lite seriös matlagning.

***

2007-06-14T19:39:00.000-07:00

Nattens irritation: hur borgerliga politiker envisas med att kalla vänsterblocket för "kartell" (med varierande prefix). Det är så pinsamt uppenbart att någon "smart" partistrateg/konsult/tankesmedja ligger bakom konceptet. För det ter ju sig knappast sannolikt att den inte så lite individualistiska högern unisont börjar använda begreppet som en annan grå kollektiv massa utan anledning. Men vem tror dom att dom lurar? Tja, sannolikt ganska många. Det här är nämligen "mediestrategi", "förmågan att kommunicera ett budskap". Nyckelegenskaper för politisk framgång enligt de flesta partistrateger/konsulter/tankesmedjor. Och kanske en orsak till att över 60 % av malmös gymnasielever säger att de inte vill vara med och påverka politiska beslut som rör deras kommun. Eftersom politiken förefaller vara ett landskap som totalt dränerats på ideologi, engagemang och allt annat som har med verkliga känslor och upplevelser att göra. En artificiell reklamvärld. Jag fick lära mig i skolan att man skulle bry sig och värna om demokratin etc. Det mest irriterande faktumet är att jag ska behöva irritera mig på det intellektuella kalhygge som är den svenska liberalismen 2007 , istället för på min brist på inflytande över samhällsutvecklingen.

...

2007-06-13T17:19:00.001-07:00

Två frågor; 1) vilka är alla dessa ynglingar i skejtkläder som åker från Gustav Adolfs-torg till Limhamn och pratar bam margera-engelska med varandra men köper bussbiljetter på skånska, och 2) har man blivit konservativ när man ifrågasätter om inte det här med ehh... "häng" på brallorna hinner passera anständighetens gräns både en och två gånger innan hela dödskallen/fuckyou-tecknet/rutmönstret syns på boxershortsen?

YDRL

2007-06-12T14:15:00.000-07:00

Precis när jag visste vad låtjäveln behövde började datorn gnägga. Min pappa stormade upp för trapporna och förbjöd mig att fortsätta. Jag respekterade men ställde mig inte bakom hans beslut, låten är halvklar och ligger på myspace. Den är inte speciellt spännande, men varför ska musik vara det alla gånger? Jag har iaf gjort en del andra grejer i dagarna som jag kommer jobba vidare med. Det kommer bli vansinnigt, jag lovar.

Imorgonnatt blir min första på jobb för sommaren. Man får gärna ringa och ge mig filmtips eller vad som helst som gör det lättare att hålla sig vaken.

---

2007-06-10T15:23:00.000-07:00

Jag är hemma i Jönköping och spelar in nya låtar. Jag har haft en massa planer på hur det ska bli och vad jag ska göra med de här sångerna. För en gång skull så blir det faktiskt lite som jag tänkt mig. Det kommer nog något på myspace i veckan. På vägen hit så läste jag avundsamt TTA-intervjun i nya sonic på tåget. "Avundsamt", eftersom att på ett ungefär alla jag känner samtidigt laddade för spelningen på Jeriko. De avslutar intervjun med att be om att bilderna, där de posserar i tenniskläder, ska få "tala för sig själva". Exakt vad var det bilderna skulle säga? TTA i tenniskläder 2007 är ju verkligen Rolling Stones i skinnjackor när som helst, det är så väntat att jag verkligen verkligen hoppades att de hade blivit tvingade. Så var det alltså inte. Nåja, spelningen var enligt mina närvarande vänner "lysande", vilket för övrigt är precis vad min far skulle säga om Stones på Ullevi. Igårkväll var jag hur som helst på skogsrave i en hemlig dal i Jönköping. Man cyklar till lampladan sen följer man ljudet, som någon sa. Vi tog cyklarna vid halvtvå-snåret och massor av mygg dog när man cyklade på dom. Hela dalgången var raveljud, laser och rök och Vättern var som en gammal tant; stilla och lite misstänksam. Ravemusik är ju en styggelse, men fan va fint det var att sitta där på stock med en massa (möjligtvis påtända) okända människor och förstrött kasta sten på vattnet.

^^^

2007-05-16T03:58:00.000-07:00

Istället för emoinlägget som har syltat bloggen de senaste dagarna, har jag en nyinspelad emolåt. Den kommer att spelas upp hos Radio Sidekick (länk här bredvid) i kvällens program (20.00 - 21.30) där jag också kommer vara något slags gäst. Det är inte bara en fin låt utan också den sista traditionella Big Strong Union-låten. Jag har blivit ganska less på den där klassiska låtstrukturen som utövat så starkt inflytande på mitt spelande. Jag vill göra tokigare grejer. Som ni säkert förstår hänger ju inte radikaliteten på om man lägger ett jobbigt filter av brus i förgrunden eller skriker om, typ, avikande sex eller Cynthia Weber. Det är strukturen det hänger på. I bästa postmodernistiska andan kommer jag i sommar att dekonstruera Big Strong Union, avmytologisera det textuella anslaget och genomskåda dess inre hegemonier.

(Låten kommer på myspace, snart. Måste pillas och ommixas lite bara. Men lyssna på radion!)

USA

2007-05-13T09:22:00.000-07:00

Jag läser om Joseph Nye: s "Soft Power"; en amerikansk liberals våta drömmar om blå-röd-vitt världsherravälde utan hårdhandskar. Tesen är att den nuvarande administrationen satsat alltför hårt på "hard power", alltså militär makt, och ignorerat det som valfri rödvinskommunist skulle kalla kulturimperialism. Man kan inte bomba fram demokrati, däremot kan man sprida den genom att ta emot många utbytesstudenter, underlätta för amerikanska företag att ta sig in på främmande marknader (ehh...) och låta amerikansk kultur skölja över världen. Kriget i Irak, Guantanamo, etc, har allvarligt skadat USA: s mjuka makt och gjort omvärlden mindre benägen att omfamna de ständigt omnämnda men aldrig preciserade "amerikanska värderingarna". Nye har så klart rätt. Hans frågeställning är emellertid skrattretande snäv, implicit lurar hela tiden antagandet att USA är/kommer vara världens maktcentrum. Det är ett påstående som så klart bör problematiseras. Förvisso angriper Nye unipolarister som ohämmat förespråkar USA som agendasättare, men bara för att de skadar amerikansk soft power, inte för att en sådan maktfödelning skulle ha trista normativa implikationer. Jag ska skriva en recension av hela boken till skolan, den kommer jag länka till om det mot förmodan finns någon här som hellre läser om internationell politik än, säg, bitska kommentarer om dålig musik eller pseudofilosofiska betraktelser om buskar.

BTS

2007-05-11T09:07:00.000-07:00

Min bror var här i veckan med sin ungdomliga entusiasm och gick på restaurang några dar. I onsdags såg vi Built to Spill, världens kanske skäggigaste rockband. På tåget till sthlm fanns det dom som menade att skäggig rock hör dåtiden till och att man inte ska fortsätta göra skivor om man är Doug Marsch. Sympatiska åsikter är inte per definition sanna. Som åldrad lofi-gubbe, high school drop-out, ölmage, etc, är man så klart glad att det fortfarande finns truckerkepsar därute som vill betala pengar för att höra ens gamla låtar. Dessutom råder allt som oftast missförståndet att musikalisk förändring har ett egenvärde. Förändring är så klart nödvändigt för att vitalisera populätlulturen, göra oss osäkra och vilsna och bygga vår identitet, men det finns liksom en gräns för när jakten efter det nya mest känns som en krampaktig pose. Den gränsen är ganska grovt passerad när identiskt klädda män dansar till samma låtar som förra helgen med skillnaden att nån tysk har lagt till ett töntigt blip-blop-ljud och skurit lite i basfrekvenserna, patetiskt väderkvarnsviftande mot konformism och normalitet. Built to Spill spelningen var bra, organsik, överraskande, vital. Osv. Väldigt lite musik jag sett live det senaste året kommer i närheten av de här skäggubbarnas dynamik, vilket så klart är sorgligt och hemskt, men också gör det ganska kul att gå på Built to Spill-spelning.

*

2007-05-09T06:30:00.000-07:00

Jag sov så himla gott på tåget. Sthlm visade sig från sin fina sida, med tomatsås, pesto, öl, utbildningaradio, vasastan etc. Jag tror att det har med dunket att göra. Man behöver rytm i sömnen, dunket ger vilandet ryggrad. Jag var dock väldigt svettig då jag vaknade vilket känns pinsamt att säga. Förlåt.

Internt

2007-05-07T03:51:00.000-07:00

Brosan har ju handlat ny anläggning, plasma-tv och ljud, specialbeställt, blir nog se hockeyn där med brosans polare, får se hur det blir. Var ju nere i bulgarien i somras med brosan, jävligt varmt var det, festade ju duktigt hårt, satt på rummet och grundade och sen ut, nån full hade däckat i trädgården, träffade en skitfin brud, hon fick min mejl, sa hon skulle höra av sig, får se hur det blir. Annars har ju brosan ny brud uppe i Västerås, har snackat lite löst om att åka upp å festa nån helg, hon har nån kompis som ä singel, de vill typ para ihop oss. Måste bara få ledigt från jobb. Jag gillar rätt bra å va singel, vara fri å sånt, förra helgen snackade jag skitlänge med servitrisen på Dubliner, skittrevlig tjej, det kanske blir nåt, hon har iofs pojkvän men brosan sa att det var lite struligt, får se hur det blir, hon kanske är öppen för att träffa nån ny, ska dit igen på fredag tänkte jag, brosan å hans polare tänkte ut å fira nu innan brosan ska ner till kosovo med FN-truppen. Etc.

2007-05-03T14:31:00.000-07:00

Några kvarter bort såg vi en tät gråmuddig rök sprida sig över Seved. Lönngatan var avstängd mellan Nobelvägen och Lantmannagatan för bilar men på trottoaren på andra sidan var det smockat av människor, de yngre höll upp sina mobilkameror och filmade och en brandman i kran sprutade vatten. Två ambulansmän stod och snackade skit så ingen verkade skadad, vilket möjligtvis legitimerade entusiasmen som spirade i mig. Man kände värmen från elden i ansiktet, att vara brandman måste vara ett av världens varmaste yrken. Jag har inte sett en brand så nära förr, lågor kan verkligen bli riktigt stora och de låter också. Inte som en brasa, brasor sprakar. Stora eldar väser hotfullt och jag tror de kan skrika med om man beter sig respektlöst.

Huset såg ut som något det arrangeras punkkonserter i och sånna arrangeras det måhända inte så många i Malmö nuförtiden. Enligt Sydsvenskan bodde det uteliggare i huset och jag tänkte "vad var det jag sa", för "uteliggare" var precis vad jag sa när någon frågade om det bodde nån i huset. Det skulle ändå säkert rivas. När vi kom till busshållplatsen hörde vi en äldre man säga "det är svårt att låta bli att tänka på rosengård" till en yngre man i keps. Med det menade han att det brunnit en massa på Rosengård den senaste tiden eftersom invandrare gillar att elda upp saker. I icke-invandrartäta delar av staden kallas fenomenet för pyromani.

Min kompis Erik Berg har en vacker blogg som ni måste titta på. Jag kan inte göra radbrytningar, skriv en kommentar hur man gör.

2007-05-03T03:59:00.000-07:00

Chefens starkaste sida är inte tempot; jag har bett i en månad nu om mitt sommarschema och hon bara fortsätter fucka upp och strula. Planen är att jag ska tjäna grova pengar på att jobba natt och fixa en bil och ett körkort för pengarna som jag ska rymma med. Först måste jag dock se till att sätta mig i en riktigt snårig sits så att en rymning känns motiverad; det funkar inte att bara ta bilen och dra för att man misslyckats med en middag eller nåt. Nu verkar det som att bsu-inspelningar trots allt blir av ganska snart. Klas sa att det skulle "lätta" efter den femtonde. Planen är att spela in "The Photograph", "Same point on a map", "Outarmed" och "You deserve real love". Det är bara en massa titlar som nog inte säger er så mkt. Men de är fina, bra låtar allesammans. Den största peppen just nu är emellertid några andra, helt sinnesjuka grejer jag skrivit. Shit, de kan förstöra allt. Jag ser fram mot det.

Y N W A

2007-05-01T15:14:00.000-07:00

Det finns stunder då jag inte kan komma på något som får mig att tro lika mycket på samhörighet, solidaritet och kärlek som mitt fotbollslag. Världen har inte varit snäll mot mig de senaste veckorna, om man kommer från en dödligt tråkig hamnstad i norra england är sannolikheten ganska stor att världen aldrig kommer visa dig nån vänlighet. Det finns stunder då jag inbillar mig att det betyder något för dessa överbetalda stjärnor jag håller på, att massorna kan bära fram sina spelare med sin vackra sång om att du aldrig går ensam, oavsett stormen, mörkret och de oöverkomliga hindren. Det är väldigt svåra ord att tro på nuförtiden. Men idag gav mig Liverpool FC och den fantastiska publiken på Anfield nittio minuter i en lite vackrare värld, där kollektivet kan skjuta allting framför sig med sin vilja och sin kärlek. Morgondagen inleds 08.00 med undervisning i finansiell ekonomi, jag kommer att hata varje nyliberal sekund av det. Men det enda som kan förändra verkligheten är drömmarna.

...

2007-05-01T05:52:00.000-07:00

Jag träffade Martin och Lotta i demonstrationen. Martin hade fått lappar utdelade av Iranska Kommunistpartiet, Irakiska Kommunistpartiet, Västsaharas befrielseallians och Kurdiska Kommunistpartiet. 1500 demonstrerade, däribland jag, 25 år gammal student vid lunds universitet, timvikarierande undersköterska, bandmedlem, svensk, europé. Jag började inte engagera mig i vänstern för att den var mot krig, men så är det: Vänstern hatar krig. Det hölls många tal om krig i Irak, Palestina och (det förestående) i Iran, typ alla talkörer handlade också om det. Det är viktigt men viktigt och intressant är olika saker. Jag har svårt att fatta hur folk kan ställa sig upp och jubla när talaren sagt "folket i Irak får äta smulorna från den rikas bord" eller "nyliberalismens krighets fungerar bara i teorin men inte i praktiken". Det hade varit sjukt gött om någon nån gång hade kunnat säga nåt som överraskade, som lärde en något eller som stimulerade. Den politiska högern i Sverige är en anti-intellektuell och idélös sörja, det finns faktiskt plats för visioner som säger något mer/annat än att en mur ska rivas, en bro inte ska byggas, en president är dum i huvet etc. Vänsterns största problem är att den känner sig gammal; ovillig att anpassa sig till informations/konsumptions/det postmoderna/2000-tals-samhället, men trött på sina egna talkörer om arbetarklassens kampenhet (Martin: "det borde heta kampsegment"). Första maj är i första hand alltså inte politik, utan tradition. För jag gillar verkligen att gå i de där tågen, sjunga de där ramsorna i huvet, hälsa på folk, lukta på kubanerna som luktar korv för svensk-kubanska föreningen säljer korv. En massa söta tjejer också. Om jag kan hoppas på något så är det att den samhörigheten i sig är en politisk sprängkraft. Inte för att den tillhör mig, vänstersnubbe med band, utan för att den bara går att förklara som ett resultat av att våra liv levs med andra i första hand, och oss själva aldrig. Att tillhöra en grupp, en definierad enhet avskild från resten, är nog det säkraste/viktigaste tecknet på vår mänsklighet. Jag älskar första maj och socialismen. Rent konkret leder sänkt a-kassa till lägre löner och det bör omdelbart byggas en massa bostäder, hyresregleringen bör avskaffas och ersättas av riktiga bostadsbidrag. Etc.

~

2007-04-28T01:43:00.000-07:00

Den här bilden ("kaxig") gjorde mig så himla glad.

...

2007-04-26T14:48:00.000-07:00

Jakob, jag har inte kunnat svara på sms de senaste dagarna. Men tack så mkt, jag blev skitglad!

^^^

2007-04-26T07:46:00.000-07:00

Eurosport har sina bästa veckor nu; dels Snooker-VM dels cyklingens vårsäsong med klassiska endagarslopp. Det är mycket smärta i cykelsporten, väldigt lite bearnaisesås och (antar jag) inte så mkt kärlek heller. Idag har jag lagt upp en ny låt på min myspace. Som det mesta jag lägger upp nu är det hastigt inspelat på Kirseberg (där jag för övrigt bodde med föremålet för låten i två år). Jag är ganska säker på att ni inte kommer fatta grejen, men va fan. Jag är oförskämt stolt och det är en bra sak som man är väldigt sällan. På kronprinsen är alla sjuttio år gamla och handlar trisslotter. Jag och Laban handlade också trisslotter som vi inte vann mer än nya lotter på. Ett allvarligt och i slutändan väldigt fint häng. Nu ska jag skriva nånting smart om sambandet mellan kriminalitet och tillväxt.

+

2007-04-23T07:59:00.000-07:00

Idag rensade jag en buske från löv då jag väntade på bussen istället för att skriva en låt eller måla en tavla. Om ni ser en kal buske vid observatoriet i Lund så är det min. Jag är inspirerad av populär-psykologiska teorier som säger att vi ska vara kreativa i vardagen. Det är jag. Det tog en kvart eftersom det var en väldigt liten buske och jag kommer tänka varje gång jag går förbi att "det här har jag gjort". Lite överdrivet, ganska pretto men ändå ganska gött.

^^^

2007-04-23T06:32:00.000-07:00

Imorgon spelar Band in Box på Inkonst klockan halvtio med ett flertal säregna instrument och med låtar som låter som undervatten. Siri är min absoluta favoritmusikmänniska och de andra i bandet är duktiga musiker och ett jävla gäng i största allmänhet.

()

2007-04-23T05:55:00.000-07:00

Det har varit en lugn helg vilket var tur eftersom jag knappt kunnat gå. I torsdags spelade jag fotbollsmatch med ett lag som döpt sig efter tränaren i Karate Kid.Våra motståndare var ett mattegäng från LTH och de var som man kan tänka sig att mattegäng från LTH är. Vi vann med 5-0. Min egen insats var klart godkänd; jag kan fortfarande nicka undan bollar, läsa spelet och tackla. Emellertid är inte min fysik var den har varit. Mina lår kändes som bowlingkäglor efteråt och jag haltade. För att slippa plugga hängde jag på två matcher till i lördags, en inne och en ute. Om utematchen finns inte mer att säga än att vi förlorade på straffar och att det var ett jävla oflyt. Innematchen var desto roligare. Inte minst för att motståndarlaget innehöll en klassisk fotbollsarketyp från ungdomslagstiden; den kaxige turken. Den kaxige turken är full av skit, spelar småfult och har (oftast) jättebra teknik. Som välstädad medelklassungdom var man alltid lite småskraj för den kaxige turken. Den i vårt motståndarlag var grym och gjorde alla deras tre mål trots att han bara spelade halva matchen. Vi gjorde nio så det spelade inte så stor roll. Nu kan jag inte gå och har bestämt mig för att skita i min tenta.

...

2007-04-18T09:23:00.000-07:00

Idag när jag åt glass mot väggen på skolan vid kyrkan nära triangeln kom en kamphund gående över skolgården. Hunden hade ett koppel som hölls av en kvinna som kedjerökte och omväxlande skrek på hunden på danska. Konstigt. Jag vill tro att jag är en person med en sund respekt för hundar, men nu kände jag mig helt lugn. Om en förvirrad dansk tant som kedjeröker klarar hunden så måste den vara sjukt snäll, resonerade jag. Ack, så fel jag hade. Igår skickade min bror en halvfärdig låt han spelat in som var skitbra. Jag fick stor pepp på att gå på gymnasiet och vara med i band igen. Dessutom håller kidsen i Jönköping på med riktigt intressanta grejer. Har ni hört The Dynamics? Jättejättebra. Iaf. Kamphunden gjorde ett utfall, jag tappade glassen (Ben & Jerrys) och tanten skrek lite oengagerat på hundjäveln som hoppa upp på en bänk. Det här är inte en haltande metafor om ungdom, rädsla och hundar. Bara två konstateranden; om jag varit Stalin och möllan varit Ukraina så hade kamphundar varit regimkritiska författare; och om jag varit arton och Jönköping varit, tja, Jönköping, så hade jag antagligen tagit mig för att koppla in mitt ljudkort och köpt en ordentlig mikrofon. Nu ska jag träffa Laban. Pepp.

*

2007-04-17T12:47:00.000-07:00

Igår skrev sydsvenskan om nån ny majakovskijbiografi. Det var allt som behövdes för att väcka gymnasieprettot i mig, jag plockade fram nån gammal pocket med en massa poesi och slogs återigen av hur fantastiskt det är att en sådan egocentrerad, självgod och naiv idiot kan ha så förbannat mycket kärlek i sig. Nästan allt kulturellt utövande urartar ju förr eller senare till nåt slags implicit kukmätartävling (i synnerhet om man som jag spelar indierock med en massa män) och det var så klart inte Majakovskij något undantag från. Men man behöver aldrig någonsin tvivla på att han menar det; det gör riktigt jävla ont att älska. Och det är ju trots allt bättre att vara ett ärligt svin än en ryggradslös fegis. Dessutom är han fullständigt kompromisslös och det, mina vänner, är det sista man kan säga om den gitarrbaserade indierocken av idag.

Jag har lagt upp en ny låt på myspace. Osannolikt ostig är den. Men jag har fan inga gränser längre. Gränser är det folk får då de förväxlar ryggdunk med framgång (om ni hört bsu-skivan som har ett träd på sig förstår ni vad jag menar). Jag spelar med en minifläkt på gitarren, i slutet av låten hör man hur den dör.

!

2007-04-17T01:59:00.000-07:00

Martin har pimpat sidan nu, tack så mycket! Om ni inte vet vad ni ska göra på onsdagkväll så vill jag tipsa om Martins och Markus radioprogram som spelar klubbmusik och Beach Boys.

Jag var nyss ute och satt på gården. Lika soligt som alla andra dagar, fast mycket kallare. Vad beror det på? Solen skiner lika mycket, det är vindstilla, det har inte regnat för marken är torr och barnen leker utan jacka. Ändå fryser jag som en hund medan jag igår svettades i t-shirt. Vädret är så klart outgrundligt, vilket bevisas av att det bara är bra då man av en eller annan anledning är tvungen att befinna sig inomhus. I år har jag i alla fall plannerat att börja bada.

?

2007-04-15T13:26:00.000-07:00

Brand.

!

2007-04-14T09:13:00.000-07:00

Den här låten är jag väldigt stolt över. När vi spelade in den tyckte Marcus att det behövdes en plastpåse i refrängen. Det hade han, men facit i hand, rätt i. Lyssna på min myspace.

^^^

2007-04-14T01:47:00.000-07:00

Jag tycker det här huset är fint, det låg i östra Jönköping och nu har stan växt igen allt det öppna runtomkring. Allt som finns kvar är skorstenen som ser extremt snuskig/malplacerad ut jämte en pizzeria och ett hyrehus från 90-talet om jag inte missminner mig. Jag brukade äta pizza där. Jag var en feg jävel på den tiden med, jag slapp åka till badhuset med klassen eftersom jag diktat ihop klorallergi och stukningar. Man är antingen feg för saker man inte vill göra eller, ännu värre, för saker man verkligen vill göra. Musik måste vara modig för att vara bra. Lyssna på det här

*

2007-04-12T13:44:00.000-07:00

Mitt band heter ju som fackförening på engelska, vilket är lika mycket slump som verbal estetik, som uttryck för en politisk agenda. En genomtänkt politisk agenda definieras i samtiden antingen som "det man inte pratar om med sina kompisar" eller "det man vill övertyga sina kompisar om att man har genom att citera Cynthia Weber och lägga fram glossy magasin där nakna modeller är insvepta i palestinasjalar". Well, det här är inte mina bästa grenar så ni får hålla till godo med politik av den gamla skolan. Ni kanske minns att den gamla regeringen förlorade mot den nya, framförallt på grund av att den nya lyckades övertyga lite mer än hälften av väljarna om att de skulle fixa nya jobb. Argumentet var i korthet att ersättningsnivåerna för arbetslösa är så höga att folk skiter i att arbeta. Sänkt a-kassa kommer med andra ord ge folk incitament att söka jobb och arbetslösheten kommer sjunka. I en paralell verklighet där svenska städfirmor, gruppboenden och hotell skriker efter arbetskraft hade det varit ett bra argument. Så ser det emellertid inte ut, svenska arbetsgivare saknar inte sökande till lediga tjänster, de behöver inte vänta i evigheter på lämpliga kandidater. Utbudet av varan arbete är med andra ord större än efterfrågan. I genomsnitt så söks varje ledig tjänst av mer än tjugo personer och de flesta arbetsgivare har hittat en lämplig kandidat inom två veckor. Anledningen till att folk är arbetslösa är alltså inte att folk sitter framför datorn och spelar WoW, utan att företagen inte behöver mer arbetskraft. Förvisso så hör man ibland en del svenska företag klaga på att de inte kan få kompetenta arbetssökande. Men då är det knappast latmaskarna på arbetsförmedlingen de är ute efter, utan femspråkiga civilingenjörer.

Därmed inte sagt att en sänkning av a-kassan inte skulle kunna skapa mer jobb. Höga ersättningsnivåer stärker fackets förhandlingsposition och pressar upp lönerna. Om a-kassan sänktes skulle sannolikt löneutvecklingen bli mindre, vilket skulle ge arbetsgivarna råd att anställa fler och öka sin produktion. Det hade varit intressant att se Maud Olofsson dra det här argumentet nästa gång hon besöker ett äldreboende och får blommor, istället för den osympatiska och felaktiga svadan om de lata a-kassefuskarna.

''

2007-04-11T08:25:00.000-07:00

Jag har samma relation till våren som till kraut; jag pratar gärna gott om den men har aldrig riktigt fattat grejen. Jag har på känn att det här året kommer bli annorlunda. Idag sa en av mina kursare att det finns för få låtar om att sluta snusa, vilket kan tyckas märkligt. Den svenska poplyriken är ju hopplöst folkhems/arbetarklass-nostalgisk och jag kan lätt se Lars Winnerbäck sjunga om "sommarens sista prilla" eller nåt sånt. 1991 kom våren tidigt till NY. Så gött när våren kommer och man fortfarande har mössa. Ikväll ska jag snika ihop till en öl. Det är också vår, på nåt sätt.

!

2007-04-10T00:57:00.000-07:00

John spelar fiol i big strong union numera. Han har dessutom ett folkmusikband som heter Skrå, vilket är ett ganska typiskt folkmusiksbandsnamn. Jag tycker låtarna är skitfina, bra melodier som ibland låter lite som hårdrock. Snart ska de släppa skiva på ett skivbolag från Färöarna, vilket så klart också är väldigt folkmusik. På deras myspace kan man få ett smakprov.

!

2007-04-09T02:34:00.000-07:00

Idag kommer en ny låt dyka upp på min myspace. Det är ett fint sätt att fira påsken. Ett inte lika fint sätt att fira påsken är att bli full och bete sig allmänt störigt. Bara att ta nya tag till pingst.