^^^

De första mingelbilder jag kan minnas var sidan 2-4 i Nöjesnytt, en publikation som gavs ut av diverse näringsidkare i Jönköping. Förutom mingelbilderna så bestod tidningen av ett eller annat pliktskyldigt reportage om någon kändis/kvasikändis (Peter Siepen, Maria Akraka etc.) och av moderreptage där HV-spelaren Johan Davidsson ALLTID agerade modell. Detta var emellertid utfyllnad, ett utdraget efterspel som ingen brydde sig om; mingelbilderna var tidningens hjärta. Under varje bild fanns en ofta obegriplig text av typen "Fräcka flickor flirtar" (under bild på till synes helt vanliga tjejer) eller "Kvällen är ung!" (under bild på överförfriskad man). Det mest slående med dessa mingelbilder var att människorna som figurerade på dom inte såg bra ut. De flesta var så fulla att de kapitalt missbedömde kvaliteten på sin visuella uppenbarelse - eftersom de tillät sig fotograferas - och ofta redo att köras hem i rullstol. När man slog upp tidningen bländades man av dessa illröda brett smajlande halvbönder, deras vita nedstänckta skjortor och deras prinskorvsfingrar som kramaktigt kramade om halvtomma/fulla ölglas. De var som folk i Jönköping var mest.
Detta, visade det sig, var inte mingelbildens natur. Jag har för mig Nöjesguiden hade mingebilder när den började dyka upp på JC i Jönköping. Folk från Stockholm gjorde konstiga tecken mot kameran, hade snyggare kläder än något jag sett på någon i Jönköping och inte sällan var indiecelebriteter med, iklädda kostym och tjej under armen. Dessa bilder var något annorlunda, de var inte till för att visa vanliga fulla människor eller för att ge ett gott skratt (om nu de obegripliga bildetexterna i Nöjesnytt hade ett sådant uppsåt), istället skulle de visa hur betraktaren inte såg ut. Det var något annat än betraktaren. Att de symboliserade något slags oupnålighet för mig - lätt förvirrad och storstadshungrande indietonåring - var kanske inte så konstigt. Jag kunde titta på de där bilderna nästan hur länge som helst.
Nuförtiden kan jag med skräckblandad förtjusning sitta i timmar (nåja, halvtimmar kanske) och kolla mingelbilder på internet från uteställen i storstadsregionerna. Jag kan inte låta bli att äcklas och definitivt inte sluta. Precis samma typ av reaktion som då jag läste Nöjesnytt i Jönköping, men helt klart av andra anledningar. När jag drömde mig bort till Stockholm genom Nöjesguiden kände jag mig fundamentalt annorlunda än de som poserade på bilderna, på samma sätt är det nu. Vilket så klart är konstigt; de flesta bilder föreställer folk som går på samma typ av uteställen som jag, dansar till samma musik och - gissar jag - också är akademiker eller akademiker i vardande.
Mingelbilderna har en särpräglat individualistisk natur; mer än något annat marknadsför man sin egen person. Vilket självfallet kan ta sig allt fler/mer excentriska uttryck. Den tid då ens estetiska framtoning skulle markera grupptilhörighet (indie/punk/skinhead) verkar iaf ha lämnat mingelbilderna. Istället kan man se hur samma personer (det står oftast namn) växlar mellan stilar och visuella referenser på olika bilder på ett sätt som skulle få valfritt maskeradlejon att framstå som enformigt. Individualismen kan framstå som osmaklig, den hämningslösa viljan att visa upp sig, att trivas i centrum, är provocerande och normbrytande i ett samhälle som präglats av måttfullthet och kollektivism. Därav avståndstagandet då jag betraktar; inte skulle väl jag göra så.
Nästan alla på bilderna ser skrämmande bra ut; har fin hud, välsittande kläder, nautrliga poser och inte särskilt alldagliga namn. Det känns som reklam, kanske fungerar mingelbilden delvis som ett sätt att dokumentera och garantera att man befann sig på den eller den andra festen. Och man var inte bara där, man hade dessutom på sig något med fjädrar och tjockbågade glasögon... Det blir som en garantisedel för att man har credd.
Kanske fungerar mingelbilderna också som en spegel. I dubbel bemärkelse. För det första ser jag mina egna drömmar om att synas och få bekräftelse. Vi bär alla på sådana. Den ledighet och nonchalans som strömmar genom kameran och ut genom bilderna, den självsäkerheten, avundas jag. Samtidigt finns ett igenkännande, min egen fåfänga. Hur beräknade och utstuderat jag väljer hur jag ska klä mig för att mötas med aktning å respekt. Hur jag klär mig för att visa vilken som är min tillhörighet och vilka som jag vill avskärma mig från. Mig egen koll som skiljer mig från dom som blev kvar i Jönköping för att jobba nåt skitjobb. Är det kanske också oss själva och vårt dolda klassförakt som vi äcklas av...?
Alltsammans är så klart ytligheter. Men inte mer än hur vi väljer våra ord beroende på om vi pratar med brevmannen eller på ett akademiskt seminarium, om vi tar en hålig tisha eller kavaj då vi träffar svärföräldrarna. Etc. Mingelbilderna känns av någon anledning väldigt mkt som precis nu. Både för den oförblommande, och i grunden korkade, individualismen och för medelklassens astronomiska behov av att studera sina egna navlar. På något sätt känns det iaf mer sympatiskt att titta på fula människor, som i gamla jönneblaskan, än vackra stockholmare. Att visa folk då de är som dummast och fulast är (i något avseende) att sätta fokus på det allmängiltiga och generella. Och kanske också ett sätt att värja sig mot snyggheten - det vi kan prestera under den tiondelssekund blixten lyser upp oss och bilden tas - som måttstock på vår person. Fula och dumma är vi ju alla mellan varven liksom, en mkt trevligare identfikation än att fatta citatet på något klubbkids neonfärgade tröja.

---

Den finaste (och mest grunläggande) egenskapen man kan ha; att göra andra människor mindre ensamma.

***

Jag känner mig ensam när jag jobbar natt. Jag brukar låtsas att någon jag tycker mkt om följer mig när jag viker tvätt, delar medicin, hjälper någon att borsta tänderna, etc... Jag tänker att denna någon intresserat tittar på allt jag gör, vill veta hur jag har det... Det gör mina arbetsuppgifter - annars rutinmässiga och nötta till trivialiteter - mer meningsfulla. Och det ger mig sällskap. Jag går in i en dvala som blir luddigare och luddigare i kanterna ju senare på natten... en onaturligt stor del av mina krafter lägger jag på att konstruera undanskyllningar för mig själv att skjuta upp diverse arbetsuppgifter. Klockan fyra brukar jag bli lätt illamående av trötthet, det enda som hjälper då är att arbeta hårt, det blir för ansträngande att komma på fler ursäkter. Jag tror jag borde skaffa ett annat jobb.
I artikeln "Spännande Spännvidd" i tisdagens (den 24 juli 2007) sydsvenska skriver Andreas Nilsson att teckning är "den mest demokratiska utrycksformen". Jag är inte säker på om han refererar motiveringen eller håller den själv, den lyder hur som helst: "Alla tecknar ju". Det är för det första inte sant, jag tecknar aldrig. Möjligtvis finns det ytterligare några medborgare därute som inte tecknar, det vågar jag inte uttala mig om. Det är hur som helst en lustig demokratisyn han ger uttryck för; att något blir demokratiskt för att alla gör det. Jag tror nog att man, om man koncentrerade sig och använde sin fastasi, skulle kunna komma på ytterligare några aktiviteter som uppfyller detta rigorösa kriterium, men som vi vanligtvis inte betraktar som "demokrati". Sova, till exempel (den mest demokratiska viloformen?). "Demokrati" har blivit samhällsvokabulärens "slit och släng"-vara som vi helt vårdslöst kastar omkring oss utan innehållsförteckning. Vissa saker glömmer man ju så lätt... Vi lever i ett samhälle. Det är självklart att demokratin har med samhället att göra, hur samhället är. Teckning behöver mig veterligen inte ha med samhällets utseende att göra. Men samhället är en ganska abstrakt varelse vars utseende kanske inte är lätt att greppa. En del teckningar kanske föreställer samhället och därmed också gör det lättare att förstå hur vi ska vilja att det ska se ut istället. Det är en möjlighet. Demokratin förutsätter dock nåt mer... Jag är sjukt ensam här... jag tänker på de här sakerna därför... Ett samhälle med bara en levande varelse behöver inte demokrati, om det nu ens går att kalla ett samhälle. Demokratin är ett sätt att gemensamt fatta beslut. Att alla gör något har inte med demokrati att göra förens de gör det gemensamt. Teckning är (tror jag, jag håller ju inte på med det själv) till sin natur en individuell aktivitet. För att teckningen ska ha något med demokrati att göra krävs att den tar steget från diverse separerade ritblock till att bli en kollektiv handling. Demokratin gör vi tillsammans.
Vissa nätter kan jag slentrianmässigt googla mitt eget namn gång på gång på gång, ensamheten verkar göra mig själv luddig i kanterna. Jag läser några rader i kommentarerna om min c-uppsats (som sorgligt nog är typ det enda man hittar) och känner att konturerna skärps. Jag hade inte haft en aning om vem jag var utan er andra. Min individualitet förutsätter en massa människor som genom sitt agerande mot mig visar vad jag är för nån. Samhället föregår alltså Jaget. I en trivial och självklar bemärkelse, utan samhället kan man inte vara människa. Demokratin är det enda civiliserade sättet att styra ett samhälle. I en ociviliserad värld är demokratin farlig och fruktansvärt viktig. Istället för att vårdslöst slänga ordet omkring oss tror jag att vi ska prata om det, försöka definiera och omdefiniera dess innebörd, vara exakta, slåss och skrika det vi tror. Det finns faktiskt en mening.

!

"Åh nej", kanske ni tänker, "inte en pliktskyldig avrapportering om frankrikeresan". Ni är bönhörda, kära läsare, jag avstår. Jag ska dock skriva nåt relaterat. Vi åkte i hundrasextio genom tyskland. Autobahn, hitlers bästa idé. Så sjukt det är att vi gör så. Några veckor semester och då ska man tamigfan färdas snabbt. Jag försökte säga till mina reskamrater då jag såg något vackert, "på vänster sida ser vi nu...". Men man hinner ju inte. Det bara susar förbi och är borta. Så fort jag rör mig snabbare än cykelhastighet gnager känslan av att jag försätter mig i ett djupt onaturligt tillstånd. Jag behöver inte bara nån att hålla i handen - eftersom jag är rädd. Jag behöver en förklaring till att vi kör snabbt. Det är rationellt ju, jag vet. Det ger oss tillväxt och semestern är kort och mkt ska hinnas med. Men det är också rationellt att ströva långsamt i grönområden och varsamt plocka blommor eller titta på himlen. Detaljerna försvinner då man åker fort. Ändå är människan överlägsen alla andra varelser att tolka detaljer, vi kan lagra dom, bearbeta dom, skriva poesi om dom. Vi kan förstå saker genom att varsamt lägga dom jämte varandra i våra huvuden. Frankrike är skitfint å så, åk dit. Men gör också det ni kan för att vi ska få lite längre semester och lite kortare arbetsdagar så vi slipper jäkta. Det är säkert skitfint på vägen ner. Ett jävla slöseri att inte ha tid att titta på alla saker utanför bilen. Autobahn påminner om ett lämmeltåg, alla bara gasar och blinkar med helljuset så de får komma förbi. Det är faktiskt samhället därutanför, visa samhället lite respekt. Det var inte vi som byggde det. Det var vi som svischade förbi när det monterades ner/förorenades/stängdes för de som inte passade in. Jag nöjer mig med att ni stannar på en rastplats som verkar fin, tittar er omkring och skriver ett flygblad om nåt ni tycker verkar angeläget. Demokrati tar ett bra tag, att vi inte har tid beror på att vi inte tar oss. Och dom som inte låter oss, ge dom fingret. Protestera vilt genom att ta er. Inte mer än rimligt!

...

Nu åker jag på slottssemester i en dryg vecka. Det blir gött.

^^^

Viken ligger nån mil norr om Helsingbog och är ett sjukt vackert överklassghetto. Alla hus är små och personliga och folket har seglarkläder och hälsar på varandra. På stranden liger tusen stenar som är platta, nötta av havet och lagom tunga. Jag slängde minst tvåhundra. Fast det blåste nästan för mkt för mig. Min bror har en annan teknik, han använder mer kraft än mig och släpper stenen högre upp. Han kastar därför med ganska tunga och runda stenar. Mina kast bygger mer på teknik; jag kastar stenen nere vid knähöjd och är bra på att ta med mig kraften från ansatsen. I den hätska vinden blir mina lätta stenar ostabila, de kränger och tappar fart. Ibland trodde jag att vinden skulle kasta tillbaka mina stenar i ansiktet på mig.
Jag har legat på en soffa, kastat lite sten, lyssnat på en massa lofi och genomlevt helgen. Inga mobilbatterier. Jag hade mobilen avstängd och satte på den ibland för att kolla sms. Några fina hade jag fått. Sånt hjälper till att genomleva. Shit, det känns konstigt med stenkastningen. Det finns ingen som blir impad. Inga situationer löses genom att man tar en perfekt slipat kalksten och skickar iväg sjuttio meter ut i havet. I bästa fall betraktas man som excentrisk, mer troligt som en galning. Fast det är ju så jag gör. Jag gillare. En kilometer ut i havet utanför Viken ligger en obemannad fyr. Tänk om den varit bemannad, vad ensamt.

+

Idag kändes allt som slutet av nittiotalet... Popbandet spelade samma låt sex gånger (tur att det var en bra låt), en öl räckte för att bli berusad och så var det dom som hellre satt längst bak å prata med varandra än allvarsamt nicka till musiken i enlighet med gängse indienormer. Skillnaden: jag var en av dom som satt längst bak å prata. Jag tycker det var en mkt fin kväll.